Här är en "Kufisk vårvisa" som jag skrev för och sändes av Sveriges Radio 30/4 1970...

Kufisk vårvisa


Jag såg en liten märklig kuf
som stod i vind och väder
Han låtsades som ingenting
I hatten satt en fjäder
Och haglet sved och kylan bet
Han hade knalt med kläder

Och vattnet frös och snön den föll
Jag tände fyra kaminer
Sen satt jag med en filt omkring
och sög på mina praliner
Men genom rutan skådar jag
en kuf helt utan miner

"Men, vem är du, din stackars själ, 
förlåt att jag är frågsam?"
"Inte är jag någon träl
men nog är vintern plågsam"
Hans röst försvann i stormens brus
Vem var vem och hågsam

Och februari var så kall
och marsen tung i märgen
Hör och häpna nu gott folk
Jag mister närapå färgen
för kvar stod kufen leende
och hötte bort mot bergen

Och sen på Valborg mitt på dan
slog jag vad om en femma
att kufen måste vara Fan
som aldrig håller sig hemma
Men strax därpå var saken klar
Det var en fågelskrämma

Hur hänger detta nu ihop
Jag nöp mig själv i låren
Medan plötsligt allt blev grönt 
och fåglar sjöng i snåren
Jo, fågelskrämman var en kuf 
och kufen - det var våren