Så började det...som gymnast...och klarinettist (var en gång - i mitten på 50-talet - kontrakterad att spela "Petite fleur" i Sigge Fürsts "Frukostklubben" men kom lite för sent till kollationeringen inför direktsändningen och fick istället, inte lite snopen, sitta i publiken med mitt klarinettfodral i knät)...

Från Wikipedia (och tillägg):

En teckning (40 x 31 cm), då jag var 10 år, av min moster Birgit Eiserman.

  

Per Lager, född 1944 i Göteborg, svensk miljöpartist och riksdagsledamot mellan 1994 och 2002 från Västra Götalands läns västra. Fil.kand. 1972 (samhällsvet.). Kulturarbetare (texter, musik, vissångare). SYO-konsulent 1975-94 på Gullmarsskolan i Lysekil. Kommunpolitiker (var med och startade Miljöpartiet i Lysekil 1983), fullmäktigeledamot 1988-90 (Lysekils kommun), 1991-94 (Sotenäs kommun).

1989-90 Ledamot i Miljöpartiets riksvalberedning. 1990-91 Sammankallande i Miljöpartiets riksvalberedning.

Ledamot av riksdagens bostadsutskott 1994-1998 och ledamot av riksdagens konstitutionsutskott 1998-2002. Gruppledare för Miljöpartiets riksdagsgrupp 2000–2002. Ledamot av Riksrevisionens styrelse 2003-2006.

 ...

Lämnade Miljöpartiet 2008 (se avsägelsen under sidan "grön politik").

  • Min far: Sjöing. Bengt Lager (1907-1999).

    Han var son till skeppsbyggmästaren/ingenjören Wilhelm Lager (1861-1937), f. Carlsson, som fick vårt familjenamn Lager, då han "exercerade beväring" tiden 30 maj-15 juni 1882 på Heden i Göteborg - och Sigrid Lager f. Dahlqvist (1878-1929), som var faster till vispoeten och sångaren Lasse Dahlqvist.

  • Min mor: Agda Lager f. Eiserman (1913-1996).

    Min mor var dotter till sjökapten Tord Eiserman (1885-1955) och Gurli Eiserman f. Petersson (1888-1964).
    Tord Eiserman var i sin tur son till sjökapten Hugo Eiserman (1834-1912), vars historia finns berättad bl.a. på Sjöfartsmuseet i Gbg och i boken "Vindarna förde dem framåt" (av Olof Traung). Hugo var gift Hulda Eiserman f. von Betzen (1845-1923)...

Född och uppvuxen i Göteborg...

Mina bästa kompisar, Björn "Boyen" Bergman och Hans "Hasse" Kollberg. Den längre, Gustav Ekvall, bodde också i vårt hus. Jag (sittande med boll) platsade bara som målvakt i vårt lag.

 

Mina föräldrar och mina två bröder, Ulf (1939-2008) och Tord (1942-2015), bodde i Johanneberg då jag föddes, 1944. Efter två år flyttade familjen till en fyrarumslägenhet i ett nybyggt privat (advokat Dellborg) flerfamiljshus på Carl Larssonsgatan 4 i området Bö i Örgryte. Här växte jag upp, umgicks med mina bästa kompisar, Björn "Boyen" Bergman (familjen bodde i lägenheten under) och Hans "Hasse" Kollberg i husets andra portuppgång. Min pappa var oftast borta, till sjöss (som maskinchef), halvårsvis, ibland längre ändå. Min mamma fick stå för huvudparten av vår uppfostran, hantera allt praktiskt och ekonomiskt... När väl pappa kom hem hade han i gengäld stora resväskan packad med amerikanska leksaker, äkta Lee-jeans och annat åtråvärt, som vi pojkar kunde "bralla" med i skolan och bland våra avundsjuka kompisar. Jag gick mina första sex år i Kärralundsskolan, ett stenkast hemifrån. Klasslärarna: Ruth Magnusson, Jarl Stake och Gun Bryntesson. Allt fanns nära. På somrarna bodde vi i Kullavik (Kullsvik), 2½ mil söder om Göteborg, där min bästis var Mats Karlsson.

En jazztävling 1958, där vi fick särskild uppmärksamhet och pris för att vi var så unga (som 13-åring var jag en av de äldre i bandet)...

Sedan sökte jag och kom in på Praktiska Realskolan (PRAM), numera Katrinelundsskolan, granne med Nya Ullevi. Här gick jag fyra år på handelslinjen. Det är framför allt två färdigheter, maskinskrivning och stenografi, som jag då lärde mig och haft stor glädje och nytta av genom hela livet. Under de här åren ägnade jag fritiden mest åt tävlingsgymnastik (Gbg:s Turnförening), klarinettspel (bl.a. i orkestern Baby Stonkers), ishockey (laget BK Bäcken) och tjejer. Tidigt, efter att ha läst den romantiska - och lite vågade - romanen "Alltid Amber" av Kathleen Winsor, blev jag intresserad av litteratur och började själv försöka skriva. Jag läste Goethes "Unge Werthers lidande", Hermann Hesses "Stäppvargen", Pär Lagerkvists romaner och dikter och Arthur Rimbauds "En tid i helvetet" och Tranströmers hemligheter på vägen och senare halvfärdiga himmel och Haydenfickor. Min bästa vän under de här åren var klasskamraten Göran Kjellén, men så småningom gled tyvärr våra intressen isär. Det var häftigt att vara frontfigur för flera hundra andra gymnastiserande elever vid invigningen av Nya Ullevi 1958. En Ullevinål och några små bilder är det enda jag har kvar från det tillfället.  Det var inte lika häftigt att få en rungande örfil av min klasslärare och rektor Bengt Sandkvist. Han kom på mig inne i en korridor under rasttid (där man inte fick vara). Det hela reglerades på sätt och vis, då jag ett decennium senare dök upp på skolan som vikarierande musiklärare. Den här gången var det hans tur att (med sitt något skevande porslinsöga) se ut som om han avslöjats...kollegor emellan. Minnet av örfilen fanns där hos oss båda  - även om det var väl förpackat.


 

 

Direktsänd TV-match 1959 mellan de bästa ishockeylagen för pojkar i Göteborg och Stockholm, vilket var ett försök inför TV-pucken, som fr.o.m. året därpå började sändas. En fotnot till denna händelse var att vi förlorade med 0-12! Ren utskåpning! Men Tumba var domare och Bengt Bedrup kommentator. Efter matchen bjöd den senare oss alla i BK Bäcken på wienerbröd. Tänk att man kan minnas en sådan detalj efter ett rent förnedrande nederlag. Min lagkompis och en av våra bästa spelare var Tomas Bresky (dessutom en av de allra bästa pingisspelarna i Göteborg), som sedan bl.a. blev känd grävande journalist och programledare i TV.

Några gymnastikscener 1960-62...

Färgfilmen är från Amundön, söder om Göteborg... (allt med dåtidens 8 mm:s film)

Huvudbyggnaden på Biskops-Arnö, Nordens folkhögskola, där jag längst ut till vänster, andra våningen, delade rum läsåret 1963-64. Har flera gånger sedan dess återvänt till denna mitt livs viktigaste kunskapsplats...

Efter realskoltiden tog jag ett arbetsår, som bud och kontorist på skeppsspeditionsfirman AB Olson & Wright. Jag försåg sjöbefälen med konossement och fraktsedlar och det var ofta bråttom. Men med vanan från fartyg, både min fars och morfars (sjökapten) arbeten, kände jag mig hemma i de sammanhangen. Min bror Tord och jag  hade gjort en resa med pappas "Sarek" till kontinenten och England under jullovet 1959/60, som salongsservitör resp. mässkalle.  
Hösten 1962 började jag på Gbg:s handelsinstitut (sedan 1966 Levgrenska gymnasiet). Här gick jag bara ett år men hade två vänner i klassen, Larsson och Björn Engdahl, som liksom jag intresserade sig för annat än ekonomi.

Under sommarlovet träffade jag Christina, som jag blev förtjust i och som tyckte jag istället skulle söka till Nordens folkhögskola Biskops-Arnö, där hon gick och där man ägnade sig åt musik, litteratur, konst och samhällskunskap... Så blev det. Året på den folkhögskolan kom att förändra mitt liv och fortfarande, så här på ålderns höst, betyder de lärdomarna så mycket mer än all annan utbildning jag genomgått. Kursen var inte upplagt efter studieår, utan i svårighetsgrader A, B och C, vilket gjorde att ämnena man valde kunde studeras på individuell nivå. Fantastiskt.  En livsvän, som också lärde mig spela gitarr, Arne Magnusson (1941-2004), träffade jag här...men också flera andra, som jag umgicks med, t.ex. Sonja Björkman, Klas Höglund (min rumskompis), Karin Wenngren, Tom Nyström, Göran Andersson, Göran Wirsell, Gerard Röhl. Vi hade en kör på skolan, där vår "stämgaffel" var en sällsynt musikbegåvad tonåring, Tommy, styvson till Ingvar Körberg, läraren i samhällsämnen. Rektorn Åke Leander gjorde kanske starkast intryck på mig...så vänlig, så klok pedagog. En genuin humanist.

 

Bronshuvud av Christer Bothén i "naturlig storlek" (25 x24 cm), som jag satt modell för 1964 och som ställdes ut vid konstskolan Valands elevutställning på Konsthallen 1965. Göteborgs kommun köpte skulpturen. Bild från Göteborgs kulturförvaltning.

 

 

 

Tillbaka i Göteborg, läste jag in gymnasiebetygen på Komvux och började på Socialhögskolans förvaltningslinje. Kände att jag skulle kunna göra något socialt vettigt. Mina föräldrar byggde sig ett åretrunthus på deras sommarhustomt i Kullavik och flyttade dit 1965.

Huset jag hyrde på Sifnos, en herrelös hund, som blev min kompanjon...och från berget ovanför byn Damalas på Peloponnesien...

Efter ett halvår på Socialhögskolan hade jag fått nog av paragrafer...och "flydde" i början av januari 1966 via Atén till ön Sifnos i grekiska Cykladerna. Här hyrde jag ett hus för 60 kr/månaden och umgicks med greker, amerikanska och inhemska författare, musiker och ungdomar som jag. Min målsättning var att undersöka språket och skriva mig fram till ett uttryck, som kunde betraktas som lyrik eller litteratur. Min enda kurslitteratur var Dostojevskijs "Brott och straff". Jag var så fascinerad av språket. Efter fyra månader lämnade jag ön för att istället ta mig till Peloponnesien, där jag slog läger på ett berg (kastro) ovanför byn Damalas (som jag inte längre kan finna på kartan) inte långt ifrån hamnstaden Poros. Här blev jag inte långvarig, eftersom jag bl.a. åt av vad naturen bjöd, drack vattnet i bergets källor och fick dysenteri. Hemska symtom. Det blev en sjuklig hemfärd, lite hals över huvud (precis som när jag lämnade Sverige), med böter vid grekiska gränsen till råga på allt, då jag inte förnyat mitt pass (vilket jag missat).

Hemma i Sverige fick jag behandling och kurerades i föräldrahemmet ute i Kullavik.
Jag hade under tiden i Grekland hyrt ut min etta i Haga, Bergsgatan 1, till en amerikansk desertör. Nu när jag flyttade tillbaka, träffade jag också Ann-Karin, en intelligent och vacker flicka. Snart var vi förlovade, gifta, och så flyttade vi till en stor rivningslägenhet på Olivedalsgatan 1B, 83 trappsteg (senare ersattes det vackra, men också skeva, gamla stenhuset med ett helt nytt)...därefter till miljonbygget i Bergsjön, storfamilj i Fjärås, Bergsjön igen, sommarhus i Frillesås, nybyggt flerfamiljshus i Uddevalla, f.d. skolhus i Brastad, gammal villa i Lysekils centrum...och efter nio år och tre barn, 1976, var vi skilda. Så blev det. Jag hade under åren försörjt familjen som kulturarbetare och lärarvikarie, men även, mer stabilt, som arbetsförmedlare. 1975 fick jag en nyinrättad tjänst som syo-konsulent på Gullmarsskolan (ett arbete jag blev kvar på i 19 år)...och livets äventyr fortsatte tillsammans med tre barn - Åsa, Pontus och Mattias...

Som min bror, konstnären Tord Lager (1942-2015), såg mig i vår ungdom...

 

 

NUTID...

Min boplats, en stuga från 1940-talet, som min dåvarande sambo Mona och jag köpte 1992 och byggde om efter ekologiska principer, metoder och material...och allt fungerar fortfarande (efter 25 år)!

Min Viggen 941 vid bryggan...