Ex. på min ungdoms noveller (60-talet):

             

       


Redan för länge sedan hade han bestämt sig.
Solen, som startade sin uppgående kurva bakom husgaveln, sände sina första glittrande ljusreflexer från de morgonvåta höstlöven på trädet utanför fönstret. Han spände nyvakna ögon i detta skimrande jubel, försökte fånga solgnistorna, som tycktes kasta sig rätt in i rummet, stinga krukväxterna i fönsteralkoven och slå massor av små hål i väggar och tak, där de kom åt. Han blev yr av detta flöde.
Visst är en utlevad och för gammal för att kunna behärska allt, men in djävul i världen skall hindra mig från att andas hur jag själv vill. Fa´n skall ligga här, inspärrad och nedstoppad, istoppad lugnande tabletter och vansinniga laxeringsmedel, allt för att just hålla mig kvar där jag är: i en satans gallersäng.
Medvetet lät han några timmar av förmiddagen förflyta som vanligt. Biträdena bäddade, hjälpte honom att tvätta sig, gav honom morgonmål och anade allmänt ingen oro. Han visste exakt hur dessa människor skulle behandlas. Tiden fick dra ännu ett tag. Hela hans förflutna skrattade våldsamt åt detta ålderdomsfängelse, och han måste trycka handen mot munnen för att inte föra oväsen.
Nu...ingen hördes i korridoren, inga trätofflor smällde, inga isröster inom hörbart håll. Med möda resta han sig upp i sängen. I de vattniga och halvt utsuddade ögonen blänkte en osviklig frihetslängtan. Han grenslade gallerverket, lutade sig framåt, fick upp och över det kvarblivna benet, rullade och ålade någon sekund, händerna nödgrep och med en häftig duns stod han plötsligt med båda fötterna på golvet. Besvärliga stötar kröp upp i hans leder. Det värkte, men han teg och knep ihop sin löstandskäftar. Allt väl, viskade han försiktigt till sig själv och försökte räta på sin väldigt krökta rygg.
Efter två minuter hade han skor, finbyxor och en blå sporttröja på sig. Plånbok  och toalettsaker stoppade han i byxfickorna. Han grep sin käpp och stapplade så tyst han kunde fram till dörren.
Huvudet tittade ensamt ut i korridoren: ingen åt vänster, ingen åt höger. Just som han skulle till att skrida ut, hörde han ett helt nära klapprande varsel och drog snabbt huvud och kropp in bakom väggen igen. Stegen kom ut från rummet bredvid och passerade dörröppningen. Han skymtade den fladdrande vita rocken. Syster Märta var det, sa han med avsky. Han hörde hur hon fotsatte bort till slutet av korridoren, slängde upp en dörr, sparkade på tröskeln och drog igen dörren med en smäll.
Inte ett ljud... Nu! jublade det inom honom... Äntligen! Jäklar anamma, nu sticker jag, lät han vresig och glad på samma gång.
De små krokiga benen bar honom så fort de orkade. Käppen slog i vid vart tredje eller fjärde springsteg. Han vågade inte se åt sidorna, när han flängde förbi de öppna och ibland stängda dörrarna. Måtte bara ingen ha sett mig!
Så var han ute i den stora trappan, som såg helt livsfarlig ut, den kunde säkert sluka honom. Han tordes inte tänka utan störtade hänsynslöst sin kropp nedför de kalla och utslitna stentrapporna. Fötterna liksom dansade, men han höll balansen med hjälp av handen, som gnisslande gled på räcket. Käppspetsen slog en hård metallisk rytm på trappavsatserna efter honom. Gud, håll mig i livet! Skall man så skall man, jösses...
Den lille åldriga mannen stod nu på bottenvåningen. Han vände sig änsligt om och såg hur trapporna växte upp till en jätte bakom honom. Hjärtat dunkade häftigt och hela hans kropp skakade av upphetsning och överansträngning. Bara ålderdomshemmets ytterdörr skilde honom från den länge efterlängtade friheten. Målet var inom räckhåll. Han knuffade, med den lilla kraft han hade kvar, och fick i alla fall upp en springa mellan de tunga ekportarna, som han kunde trycka sig ut igenom.
Och där stod han, en fri man.
Benen darrade, hjärtat klappade och han fick sura uppstötningar.
Tål vid, gubbtjyv!
Långsamt skred vår flykting ut i parken. En sval vind rörde trevande om i han linglesa hår. Solen fångade upp honom. Han stannade för att titta på grenarna och löven utanför sitt fönster. Jasså, där var de. Här från marken såg man bara löven från undersidan, som naturligt nog var skuggad, och det var svårt att se om där fanns några höstens färger. Faktiskt, såg man inte solreflexerna bättre från sängen, när allt kommer omkring. Men strunt i det. Jag kan dansa som en älva här i gräset, om jag vill. Det är ju inte en människa som har brytt sig om, att jag gått min väg.
Han bar ett segervisst leende över läpparna, då han slog sig ned på en parkbänk för att få sig lite vila. Munnen trutade förnumstigt. Ögonen orkade plira. Hakan vilade han på käpphandtaget.
Det här klarade jag fint, minsann, och tänderna är kvar.
Där satt han och vilade sig i solen, omgiven av buskar och rabatter. Han drömde sig vidare iväg, bort mot barndomen, hem till sin far och mor. Och han såg inte två biträden, som kom springande över gräsplanen i sin vita rockar.
Är inte Carlsson klok, vad gör han här ute, vem har gett Carlsson lova att gå ut så här...!?
Han kunde inte undgå att höra vad flickorna skrek så högt. Fa´n också, mumlade han ned i sin blå sporttröja, som han en gång i tiden fick som sextioårsgåva.
Det värsta är, att de tror att en är dum i huvudet också, tyckte han rätt ur i luften, just då det vita skymde utsikten för honom.

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

RUMMET

"Här sitter en vinglös poet i rummet", säger de fyra väggarna, "han sitter vid fönstret och andas fuktiga moln".
Rummet, som väl inte rymmer tjugo kubik, är beläget på vinden upp intill takåsen, så att den ena halva sidoväggen är snedställd, den motsatta väggen är insidan av en cementerad brandmur. Det enda fönstret vetter mot öster och har en utblick över väggar, tak, skorstenar och TV-antenner. Golvet är ofärgat och nedslitet. Väggarna, med undantag av den vitkalkade brandmursväggen, och den snedställda beiga biten, är målade mörkt gröna. Taket har en gång varit vitt men är nu sotigt och smutsigt. Dörren vit också. Vid fönstret står ett rangligt bord i brunt med tillhörande pall och vid sidan av dessa ett grönt fotogenelement. För övrigt finns det lite andra saker i rummet, som denne poet inte närmare känner till; som en byrå med marmorskiva och tvättfat, främmande väskor och kläder, en skärmmössa, tillbringare, ostkupa, knappar och krukor, på södra väggen gammal frisörskylt omgiven av ett grafiskt blad, föreställande ryttare till häst, och en liten landskapsakvarell, på den norra väggen, den spruckna brandmurskalken, sitter ett husmotiv i torrnål och en etsning på en sittande kvinna med ryggen vänd. En oanvändbar lampa med vit bollskärm hänger i taket vid dörren. Och under bordet, till sist, ligger en dubbelvikt och färglös trasmatta.

Poeten har flyttat in i rummet för att om dagarna sitta där och skriva poem för världen. På eftermiddagarna då mörkret faller, och det gör det tidigt så här års - januari, februari, flyr han hem till egentliga bostad, till sin nyförvärvade hustru, till värme, till kärlek. I vindsrummet huttrar han genom dagens ljustimmar, påpälsad, påbyltad kläder och filtar. Fotogenkaminen hinner aldrig värma upp rummet förrän han går på eftermiddagen, och inte ens då, när han släcker den med tanke på eldfaran, har den åstadkommit den någorlunda värme, som behövs för en människas trivsel.
Han höjer lågan allt eftersom hans egen kroppsvärme tunnas ut. Förgäves. Och han tvingas frysa sig fram i skrivandet. Men ändå finner han detta vindsrum nödvändigt för sitt skapande...(nåja). Sin skrivmaskin har han ställt på bordet framför sig, papper runt valsen, och han sitter nu stilla, försöker meditera, upptas, men störs ständigt av sina kalla fötter, frusna händer och sin ovilliga formuleringsförmåga.
De enklar ytterrutorna har nästan helt immat igen.

"Ja, väggar, det ryker ur min mun... Men vinglös och vinglös...", svarar han på tilltalet.

Han lutar sig fram över bordet och torkar bort imman på ena rutan med sin tröjbetäckta handlov,; små snökorn faller i jämn ström uppifrån, rusar och stormar med vinden fram över och utför takåsarna, virvlar och kan inte bestämma riktning. Fem meter framför fönstret, på det snötunga och starkt lutande taket, står en stor skorsten klädd med grus och cement. Längre bort, där taket har vinklats nittio grader åt höger, står ännu en, men denna oklädd av röda tegelstenar med en plåtkrage vid nederändan och en TV-antenn på toppen. Lyfter man blicken en aning, hamnar man på en huslänga byggd med omväxlande röda och gula tegelstenar och med ett tak överöst av tegelskorstenar, plåtskorstenar, plåtrör och fönsterluckor. Vid slutet av detta tak hänger ett oändligt antal hotande istappar, små och stora.

Smyger man sedan ut ögonen åt vänster genom fönstret, d.v.s. norrut, kan man se ett helt spel med avlägsna tak och väggar, skorstenar med eller utan rök, antenner o.s.v. Poeten har speciellt fäst sig vid en av dessa avlägsna ytor; en fiskfjällsliknande vägg, där snön har fastnat på en del fjällplattor, som vinklar mer utåt än de andra. Han sitter och stirrar på denna vägg, som för att känna igen något, något gemensam med honom själv, men troligen är det bara likheten med en fisk, en stor sådan, som fångar hans intresse och fantasi. Dess uppgift är som många andra kala stenväggars här omkring, att avskärma eventuella bränder bland trähusen, hindra total ödeläggelse i Haga, om något av husen skulle till att brinna.

Det är säkert fortfarande flera minusgrader här inne. Mina knän börjar frysa, trots långkalsongerna. Fötterna är redan okänsliga, de glider omkring inne i skorna för att förgäves försöka röra sig till lite värme. Jag värmde upp skorna över kaminen, men det hjälpte bara en alltför kort stund. Det drar kallt vid golvet. Mössan har jag tryckt ned över öronen: huvudet är väl det enda stället på kroppen, som inte skriker efter värme, och ändå är det ju just i huvudet jag formulerar för mig alla dessa frusna och klagande nervimpulser.
Det är för kallt att dikta. Den tröga skrivmaskinen gnisslar och jämrar sig för varje tangent jag med möda lyckats trycka till botten. Inte ens Raskolnikov hade väl så kyligt i sitt kyffe (möjligen senare i Sibirien). De gröna väggarna stöter sitt mörker mot mig, ljusets starkt vita sken från fönstret framför bländar mina ögon och det smutsvita kalkväggen med sina skuggor och sprickrörelser verkar slukande, törstande, åtråfylld. Därför känns det som om jag hela tiden, bländad på något sätt, drogs till kalkväggen. En känsla av att kroppen befinner sig i ett förflyttandes, glidandets tillstånd, då man faktiskt sitter still men ändå är på väg någonstans: JAG in i en vägg, av ingen anständig orsak, för att uppslukas, flyta ut i alla ådror, fylla igen sprickorna, göra smutsen vit - mätta det hungriga. Och så: ändå inte uppslukad, förintad utan kvarbliven på pallen och med en tanke, att det kanske istället förhåller sig tvärtom d.v.s. att det är sprickorna som spottar och det gröna i brädväggarna som suger. rätsida eller avigsida, mina ögon i alla fall ut i ljuset, genom de immiga rutorna, genom snöyran, ut på tak, himmel, skorstenar, istappar... En osäker mås silar sig igen de fallande snömassorna från den ena sidan av fönstret till den andra. Innan den försvinner ut ur mitt synfält, hoppas jag att den plötsligt skall fastna i sin flykt, bli till en liten grå fläck på rutan (jag vill ta på den).
Man har ingen makt över något!
Jag vill, men Det vill inte - och förgängligheten är över en. Man kurar ihop sig, vill vara apa... (och nu ropar någon på Anita till råga)... vill kunna vara bara hörsel och smälta in i det avlägsna stadssorlet, in i den ekande tystnaden här uppe i rummet, smälta... vill vara apa!

Poetens klädsel under arbetstid blev allt större till omfånget under denna tid. Varje dag upptäckte han något nytt han behövde för att stå ut i vindsrummet. till slut satt han i en skjorta, tre kraftiga tröjor med en mockaväst emellan andra och tredje, plus sin stora rock hängande över axlarna, halsduk virad runt halsen, den stickade mössan långt neddragen, kortkalsonger, långkalsonger, manchesterbyxor och dubbla filt omsnodd kring midjan, låren och knäna, varma strumpor i vinterskorna och runt dessa hemmagjorda dagstidningstofflor, som räckte upp till filten kant vid knäna. Han blev otymplig i sina rörelser och tvingades sitta mycket stilla för att hålla sina kylskyddande anordningar på plats. rocken tyngde tröttande i längden och han satt väldigt krum på sin pall, som han förresten belagt med två, många gånger vikta, filtar - allt i värmande syfte. Ibland var det vackert väder utanför: himlen tycktes varm och solen skar fram isblommor på rutorna.
Snöskraporna arbetade på gården. Rök slungades ut från skorstenen med TV-antennen. En båts mistlur i hamnen. Ynkliga måsskrik.

Jag ser att isblommorna förintas, små floder av smält vatten genomkorsar dem och drar med sig flikarna av ännu fruset vatten från deras utslagna kronor och kransar. Genom dessa floder av klart och genomskinligt vatten ser jag det som finns på utsidan uppspaltat i remsor med ojämna mellanrum. Verkligheten - det utanför detta fönster, detta vindsrum - tillåts jag ännu bara bitvis att iaktta. Ja hade hellre önskat att få studera isblommorna, dessa underliga vinklar och formationer av stelnat vatten. Jag hade hoppats att få sjunka in i dessa, som spågumman sjunker in i sin kristallkula. Kanske hade historien uppenbarat sig, detta hus och detta rums historia. Och till exempel den där järnskylten med ordet frisör utstämplat och guldmålat, vad hade den för historia? Hur många människor har den en gång lockat in till barberaren här i huset eller här någonstans i kvarteret eller någon annanstans? Och hur många människor är det inte som bara har slängt ett öga på den medan de passerat. Så hänger den här på den gröna väggen till höger om mig och ser rostig och av tiden allmänt åtgången ut. Barberaren död datum då och då, efterlämnande barn och barnbarn, släktingar, vänner, frisersalong och kunder (skylten är i bästa förvar, friserare så och så, död då och då).
Detta kunde rutornas isblomsmönstrade beläggning avslöjat för mig, om inte solvärmen hade förrått dem.

Min man sitter i ett vindsrum på skolgatan 21 och skriver. Jag förstår inte varför han skall sitta där och frysa, när han kan vara här hemma i värmen istället. Men han kommer alltid med sina orsaker och han får ju göra vad han själv vill... fast jag tycker det är synd, att han skall behöva komma hem som en ispinne på eftermiddagarna, min bamse....

Det är så mycket historia jag vill ha reda på - och så mycket framtid. Jag vill veta världen, universum, allt... allt om min fru, som jag just nu sitter och tänker på, allt om vår katt, som döljer så mycket i sina ögon och allt om mig själv. Sedan vill jag berätta om allt detta jag vet för alla, berätta, berätta... och inte göra som jag gör nu: sitta och dikta, beslöja, förvrida...

Hagakyrkans klockor förtäljer dånande att eftermiddagen har påbörjat sin första timma. Poetens armur är en halvtimma försenat. Han rättar det nogsamt och vrider samtidigt upp fjädern. tiden är konstaterad. Och ingenting händer honom, förutom att han ständigt måste hålla tårna i rörelse, höra sig själv prassla och skava, andas, se sin andedräkt och då och då hålla händerna över kaminen.
Han förebrår sig sitt skrivande: "Vem vill läsa detta? Vem har egentligen intresse av att jag pinar mig själv genom att nästan få stelnat blod i ådrorna, vem?" Han sätter armbågarna på bordet och lutar ansiktet i händerna. Han vill inte skriva mer, bara sitt och titta ut, känna sig som om han satt i en tryckluftskammare nedsänkt i havet, se på det som är utanför, denna underliga värld.

Snön sviktar och smälter på taken, vit och med små gnistrande stjärnor, försvinner på utsatta ställen och låter nedsotade, trasiga tegelpannor träda fram. Skorstenar och takvinklar bildar skarpa skuggkonturer i det vita snötäcket. På tegelhuset lite längre bort har man nu slagit ned de farliga ispiggarna, som förr eller senare hade kunnat hamna och spetsa någons huvud. Livlinorna efter dessa förutseende människor har gjort flera spår i snön på huslängans tak. Poeter ser också, att den avlägsna väggen med fiskfjällen nu helt är torr.
Han går igenom landskapet flera gånger, en gång för alla, märker nya detaljer, tänker på dem, fortsätter, glömmer... och tröttnar. Han byter ställning, så att handflatorna skymmer ögonen och han ser först ingenting, sedan tränger ett hudrött sken in till honom mellan fingrarna. Detta får han inte tätt men nöjer sig. Det ringer tystnad i hans öron (han känner sitt rum).
"Frågan är, om det är någon mening med att sitta och frysa, om det är någon mening med att sitta och dikta..."

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

RÄTTIGHET

Sina vanliga tre: knacka, knack, knack...
Det dröjde en stund innan han hörde den gamles röst, som först harklades och sedan frågade: "Vem e de?"
"Öppna dörren, Peter Svensson, det är pastor Kellquist som kommer på besök."
"Jasså, jaha", sa den gamle och började skramla med nyckeln i låset och fick efter något fisslande och knuffande upp dörren. Han stack ut huvudet, nickade konstaterande åt pastorn och släppte in honom utan att han märkt, att pastorn hade räckt honom handen. "Jasså , de e pastor Kellquist som kommer", sa han medan gästen hängde av sig ytterkläderna, "välkommen hit då."
----------
Peter Svensson hade från sin tidiga ynglingatid varit ett samtalsämne i det lilla samhället. Han hade alltid varit något man undrade över. Sladdervägen gick fortfarande de mest fantastiska historier om honom: Peter Svensson var spöket, han var ängeln, djävulen och ibland, när folket riktigt behövde avreagera sig, den som verkligen styrde och ställde och var ansvarig för olyckorna. Peter Svensson visste ingenting om detta själv, kanske hade han råkat höra något ibland men det hade han inte lagt på minnet och sedan han pensionerades har han mest hållit sig inomhus. Han vill vara för sig själv, åldras ensam. Upplevelserna genom åren har givit tillräckligt med material för att hålla honom sysselsatt utan andra människors väl- eller motvilja.
Pastor Kellquist var ganska ny i bygden och kände inte till den gamles förflutna, sanningen om hans förflutna vill säga. Nog hade folk berättat för pastorn, men han var så pass klok, att han förstod vad rädslans fantasi kan åstadkomma för affekter. Han ville själv tala med Peter Svensson och se vad det fanns för fog i berättelserna och sladdrandet.
-----------
"Stig in i mitt livingrum å sätt sej", sa Svensson med en slarvig handrörelse. Pastorn slog sig ned i den enda fåtöljen som fanns i rummet. Han tittade sig runt om och studerade noga inredningen; inte så många möbler precis, men ett gammalt ekskrivbord och en stor bokhylla som gick från golv till ta över nästan en hel vägg lade han märke till, och så hängde där några förgulnade fotografier på de andra väggarna. Minsann var det inte Marx och Engels och Lenin och sedan ett familjeporträtt, troligen på Svenssons fosterföräldrar med egna barn och den lille Peter. Pastorn rynkade sin medelålderspanna.
Den gamle hade varit ute i köket under tiden och kom nu in med kaffe. Pastorn satte genast koppen till munnen och smuttade.
"Det ser då ut som Svensson har läst en hel del i sitt liv", sa han och nickade mot bokhyllan.
"Jajamensan, nog har man läst alltid", svarade Svensson och tog själv en slurk kaffe ur sin kopp.
Man får börja så försiktigt, tänkte pastorn.
"I prästkallet ingår hembesöken ser Svensson. Själavården är en viktig sysselsättning för oss Guds och kyrkans tjänare. Vi skall hålla kontakt med församlingens medlemmar, hjälpa dem så gott vi kan om de har svårigheter, tala dem tillrätta, uppmuntra dem, lindra deras sorger osv. Man måste lära känna varandra, om man skall kunna förstå varandra, ja hjälpa...ja Svensson förstår kanske varför jag kommer...vi har ju inte sett Svensson i kyrkan någon gång. Guds hus är öppet för alla, det skall Svensson veta..."
Här avbröt den gamle trumpet. "Gud e inget för mej, pastorn, dessutom e en för gammel för att läras om."
"Nej nej, man är aldrig för gammal, Svensson, för Gud är vi alla bara barn, det är kärlek, Svensson. Gud tar hand om oss alla som en far, det är lönt att ha en sådan far... Kom till kyrkan, Svensson, delta i våra träffar och vi skall få se, att Gud också öppnar sin famn för Peter Svensson."
Pastorn börjar ju nästan att predika, tänkte den gamle och kände sig illa berörd av detta slags omvändelseförsök.
"Kom pastorn hit för att få mej till körkan, så vill jag bara säj me en gång, attjag går inte dit hur järna pastorn än vill... Den där Gud e bara ett påhitt å han kommer inte att va någo annat för mej, så länge jag lever."
"Men kära Svensson", sa pastorn förbryllad, "det är allvarets ord vi talar... Inte vill väl Svensson påstå, att vi inte har behov av Gud... Gud är ju till för oss, oss alla...och vi skall inte stänga vår port för honom, i stället skall vi öppna och be honom om hjälp med våra problem..."
Nu blev Peter Svensson arg på pastorn, han tyckte inte det var värt att svara på sådana frälseriförsök. Pastorn väntade på svar men fick inget. Den gamle låtsades ha fullt upp att göra med kaffeslurpandet. Han trutade och grimaserade, försökte tänka ut något att avleda pastorns iver med. Fan skall man säj, tänkte han, en sån där from själ får man va varsam me, de går inte att säja va man tycker till en sån...
Pastorn å sin sida fick nu klart för sig, att Peter Svensson var en hedning, som inte var lätt att övertala och leda in på den rätta vägen. Han tänkte på förståelsens vikt, och förstod att här fick man ta omvägar.
När den gamle slog upp ögonen på honom igen, log och nickade han som om han ville visa, att han hade förstått den spända tystnaden och det uteblivna svaret. Pastorn försökte med annat:
"Vad är det för litteratur Svensson läser egentligen...får man titta i bokhyllan", sa han och reste sig innan den gamle hade svarat, att det fick han. Pastorn gick fram och ställde sig med händerna på ryggen framför bokhyllan och lät blicken fara hit och dit över bokryggarna. Han stod och vägde på fötterna, hostade till lite besvärat, sög luft mellan framtänderna. Peter Svensson fattade nog vad det var som rörde sig i prästens huvud. Han kunde inte låta bli att ksratta lite för sig själv, dra på munnen.
Pastorn vände sig om och granska den gamle synnerligen irriterad, tvekade åt vilket håll han skulle gå eller om han skulle säga något. Till slut gick han fram till skrivbordet, kände på det med handen (skulle de va fel på den kvaliteten också, tänkte Svensson) och det såg ut som om han hade svårt att bestämma sig för vad han skulle ta sig till.
"Skriver Svensson också?" frågade pastorn cyniskt, stramt.
"Förr i ungdomen, inte nu...bara lite minnesanteckningar kanske."
"Jaha."
--------

Har karln läst all den där litteraturen så lär det bli svårt att omvända honom. Som präst har jag aldrig tidigare stött på något liknande, kommunist, anarkist, ja jag vet inte vad han är för en - en antikrist är han i alla fall. Nu förstår jag folks misstankar om honom. Han svarar ju öppet och klart, men något grepp kan man inte få om hans tankar. Gud hjälpe mig! Jag måste antyda något om vad folket här i trakten tänker, det är nog det enda sättet att få honom att inse och förstå vad jag vill...
--------
"Svensson vet kanske att folket här i trakten är ganska skrockfullt. Man räds inför det ovissa, inför det nya, och man diktar upp historier. Det pratas ju så mycket, man pratar om varandra, ja sladdrar rent utav. Så är det alltid några eller någon som det pratas mest om..."
"Skull de jälla mej de?", sköt den gamle in.
Pastorn tyckte, att han hade kommit för snabbt till kärnan, men nu fanns det ingen återvändo. Han försökte få ett glatt, men samtidigt likgiltigt uttryck i ansiktet. Det gällde att inte göra Peter Svensson orolig, han var ju en gammal människa och kanske känslig när det väl kom till kritan. Pastorn gjorde något som skulle likna en överslätande gest och gick tillbaka till fåtöljen och satte sig. Den gamle iakttog honom lugnt hela tiden.
"Svensson förstår att folk blir oroliga, när man stänger in sig och inte pratar med dem, ventilerar bekymmer osv. ett samhälle, som vårt här, kräver gemenskap för att fungera riktigt..."
Pastorn, kände, att han hade lyckats förklara problemet på ett föredömligt sätt. Peter Svensson satt lugnt på sin stol och funderade. Sedan sa han.
"Jag e en löckli mänska, pastorn, jag har levt ett li å e nöjd. Va som återstår för mej e slutet, å tills dess vill jag ha det lugnt omkring mej. E de för möcke bejärt a samhället?"
"Säg inte så, Svensson", fick pastorn fram med darrig stämma.
"Jo", sa den gamle, "förresten intresserar mej inte mänskerna här omkring, vi töcker ju så olika om saker å ting...bara de lämnar mej i fre, så blir de snart a me mej."
"Men kom ut till oss i ljuset, Svensson!", ropade pastorn till.
Men den gamle bara skakade stilla på huvudet och log. Pastorn blev stum, kom inte på något att säga, kände sig vilsen.
Längre än så blev inte Guds gästabud hos Peter Svensson. Pastorns intentioner att så småningom konkretisera folkets oro rann ut i sanden. Hans förmåga, med Guds benägna hjälp, räckte tydligen inte till för att få denne före detta rabulist och nu vilande, väntande, lycklige Peter Svensson på bättre tankar. Folks oro skulle fortsätta. Skvallrandet skulle breda ut sig än mer.
Gud förlåte honom, tänkte pastorn och gjorde sig redo för att gå. "Jag kommer väl igen och hälsar på, om det passar", sa han i det han tänkte, att det nog aldrig blir av. Han räckte den gamle sin hand, och det besvarades på samma sätt som när han kom: Peter Svensson hade satt händerna i sina fickor och gjorde ingen antydan till att besvära sig. Nu gick pastorn ut i tamburen, fick på sig ytterkläderna, tackade för kaffet och släpptes ut. Båda log nickande mot varandra: Peter Svensson obesvärat, pastor Kellquist förolämpat, ansträngt.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

...OCH SOM 23-ÅRING...första och sista sidan ur mitt första refuserade romanförsök "Kråkorna", om urbaniseringen i Sverige (färdig 16/1 1968):

Ett inledande citat av Jeddu Krishnamurti "Det faktum att vi ingenting vet skyler vi med ord och informationer."

 

Första sidan (1):

Gerda kunde inte sova längre. Hon hade vaknat av att kråkorna förde oväsen utanför fönstret och nu låg hon med klarvakna ögon fästade i springan mellan gardintygerna. Klockan kundet inte ha varit mycket, för solljuset var knappt och tycktes krypa in i rummet.
En underlig morgon, tänkte Gerda, varför låter inte kråkorna mig få sova ifred. Hon mindes gårdagen på torget i Tjärnby, då hon kom i samspråk med den där kraftige Oskar Dalgren, han som skrattade och log så gott och lade sin stora svala hand på hennes axel, innan de tog adjö av varandra. Hon rodnade i sin ensamhet.
Det var alltså därför hon inte kunde sova. Oskar, som karln hette, hade frågat henne om hon inte skulle komma till dansen på lördag. Om hon skulle! Bara hon nu fick skjuts tillbaka, så...och om de andra jäntorna skulle, så skulle hon också komma. Hon vred sig i en behaglig rysning, drog in ett hisnande andedrag, bet sig i underläppen och suckade sedan eftertryckligt. Tänk att få känna hans grepp om sin midja. Hon hade ju sett, att han var välväxt och hade armar, som inte var av denna världen, och om man fick tro vad de andra sa, så skulle han också kunna före i dansen, föra som en dansör. Men varför heter han Oskar, den karlen, Oskar av allt? Gerda hade inte ro att ligga stilla längre. Hon for upp på golvet, tassade fram till ljusspringan och hytte åt kråkorna.
- Schas med er, styggingar!
Kråkorna vred på sina huvudet, kände sig kanske iakttagna av den tidiga solen. De blinkade med sina frågande ögon, men satt fortfarande hopkurade till skydd för morgondimman och utstötte då och då kraxande klagorop, som för att bara hålla husets invånare medvetna om, att det satt kråkor utanför. Gerda skrattade och hytte igen. Inte en enda kråka rörde sig ur fläcken...

Sista sidan (120):

När Oskar bestämde att de skulle flytta från Tjärnby, visste Mikael varken till eller från. Han avskydde Tjärnby och något att jämföra med hade han inte, men nu hade han det, han hade sett och upplevt alternativet, staden. Då, innan avresan, trodde han att allting måste vara bättre än Tjänby, därför accetpeerade han flyttningen. Men nu visste han: inte staden och inte Tjärnby, men landet, bort ifrån staden och det stora samhället, bort och ut, om det så slutligen skulle leda honom tillbaka till Tjänby, så hellre det. Oskar hostade så att det rosslade i luftrören.
- Vi får vara försiktiga, så att du inte blir förkyld. Man kan lätt få lunginflammation om man är oförsiktig, sa Hillevi och dunkade honom i ryggen för att hjälpa slemmet att lossna.
- Ah, skit...
Oskars ögon var vattniga. Han hade sträckt ut sitt gipsade ben och höll kryckan under sin orakade haka. Hillevi satt tätt intill honom, insvept i en stor yllesjal. Hennes läppar såg ut att ha svullnat i kylan och de insmorda kinderna var röda. Mikael satt försjunken i tankar. Längst ned i backen intill landsvägen följde han några ensamma kråkor, som spankulerade omkring i snön. Fryser ni inte, arma krakar, tänkte han, och varför går ni omkring så där i snön. En stor långtradare kom dånande på vägen. Det stod en sky av upprörd snö efter den. Kråkorna stode stilla med resta nackar. Bilen kom närmare och dånet av den ökade. Mikael blev alldeles stel. Med uppspärrade ögon stirrade han på kråkorna, som avvaktade. Och när långtrradaren bara var tio meter ifrån dem, tog de sats, böjde benen en aning och sköt sedan upp i luften. Först med korta, snabba vingslag, sedan med utbredda vingar i lugna rörelser försvann de bort över skogen. Mikael ropade till av hänförelse:
- Såg ni, ropade han, såg ni kråkorna som bara lyfte och flög iväg!
- Vadå, sa Oskar och Hillevi förvånade med en mun.
- Kråkorna bara lyfte och flög iväg när den åbäka långtadaren kom för nära, de bara flög iväg och nu är de borta...