Att bli politiskt engagerad! 1982...!

Av okänd, kanske bara slarvig, anledning kallades jag för "Langer" i tidningen Bohusläningen.

 

 

Så här började mitt politiska engagemang. Tillsammans med några andra i en ledningsgrupp (Lena och Thomas Falk, Susanne Baden (Sussi Pihl), Eva Åsberg, Bo Ferm, Jan Linnér och jag själv) startade vi Miljöpartiet i Lysekil efter riksorganisationens riktlinjer 1983. Hemma hos Thomas Falk hade vi det konstituerande mötet 5/4 1983. Vi hade då diskuterat möjligheterna under något år. 1985 fick MP en representant i Lysekils fullmäktige, 1988 tre stycken..av vilka jag var en. 1992-94 satt jag sedan i Sotenäs fullmäktige. 1994 valdes jag in i riksdagen...

Jag tog själv bilden 13/4 1988 i Fiskebäckskil med hjälp av kamerans självutlösare...hann precis klättra upp och ställa mig längst bak innan bilden på min analoga kamera knäpptes. Från vänster: Holger Sjöstrand, Kerstin Rosenberg, Martin Nilsson, Susanne Baden, Bo Ferm, jag, Jan Linnér, Marie-Louise Henriksson och Mona Jönsson.

Mina kommunmotioner 1989-1994

Lysekils kommun 1989-1991

Motion om:

 

1.   Miljögodkännande vid kommunala beslut
2.   Öppna områden i kommunens tätorter 
3.   Inrättandet av särskilt miljökonto 
4.   Rökning i kommunens lokaler
5.   Behovet av Kärngårdar i kommunen
6.   Inrättande av kommunalt miljöpris
7.   Utländska flottbesök med kärnvapenbestyckade fartyg
8.   Området Gullmarsbaden-Fiskebäck 
9.   Carl Wilhelmssons ateljé som museum 
10. Miljö- och konsumentinformation till hushållen
11. Behovet av miljöseminarier 
12. Kommunens motorfordon 
13. Livskraftigt jordbruk 
14. Behovet av vandrarhem i kommunen 
15. Elever som inte kan följa undervisningen i grundskolans högstadium 
16. Kemiska preparat som används i kommunens förvaltningar 
17. Konstnärlig utsmyckning vid ny- och ombyggnation
18. Utsmyckning av gång- och cykeltunnlar i Dalskogen 
19. Vegetariskt lunchalternativ i vid kommunens skolor och institutioner
20. Förbättrat återvinningssystem

 


Sotenäs kommun 1992-1994

Motion om:

 

1.   Behov av miljöseminarier 
2.   Att bilda en ekokommun (och gå med i Naturliga stegets nätverk) 
3.   Att kommunen skall använda alternativa bränslen 
4.   Att upprätta ett kulturminnesvårdsprogram 
5.   Att använda miljöräkenskaper 
6.   Att inrätta en miljöplan 
7.   Att stärka närradiosändningarna bl.a. från Kf 
8.   Att samrådsskyldighet skall råda vid ingrepp i kulturmiljön 
9.   Vindkraftsutbyggnad
10  Att inrätta en miljöinformatör 
11. Att inrätta en Eko-nämnd i kommunen
12. Att kommunen använder sig av en naturekonomisk resultatredovisning

 

 

Kongressen i Järna 1994...

Presidiet...där jag var en av ordförandena.

Från kommunfullmäktige till riksdag

 

Min personliga valturné inför riksdagsvalet 1994, då jag cyklade från Hunnebostrand upp till Strömstad och sedan ned till Göteborg. Jag stannade till vid bytorg, bad- och campingplatser, överallt där det fanns människor samlade, packade upp vad jag hade i vagnen (bord, parasoll, broschyrer, pins och kaffe), höll tal och inledde diskussioner. Tältade själv under turen och låg över hos vänner. På gamla E6:an, i 35 graders värme, körde ett fenbestyckat amerikanskt ekipage upp intill mig. Vindrutan vevades ned och ut stack ett ilsket raggarnylle, som hade sin politiska åsikt klar (om mig!) och vrålade: "Din Djävul!" Så försvann cylinderåket i ett avgrundsmuller som packade in mig i en illaluktande svärta. Det var svårt, också på den tiden, att rädda världen... 

Ex. på mina motioner i riksdagen 1994-2002...(undran: Hur mycket är fortfarande aktuellt/ogjort eller bara bortglömt?):

Allt som jag "Sagt och gjort" i riksdagen kan sökas via adressen:

https://www.riksdagen.se/sv/ledamoter-partier/ledamot/per-lager_075043103804
 

Här följer några exempel på motioner: Ungdomsbostäder, Förköpsrätt till hyresbostad, Återvinning i byggbranschen, Kontrollbesiktning av hus, Miljöklassning av hus, Kommunala energi- och miljörådgivare, Ett ekologiskt byggnadsbegrepp, Konstnärsfond...

 

Motion 1994/95:Bo206 Ungdomsbostäder

Ungdomsbostäder

Enkel och billig
Många ungdomar har idag svårt att hitta en bostad som de
har råd med. Bostadsbyggandet har varit alltför inriktat på
fördyrande standardnormer, vilket, parat med en allmän
kostnadsfördyring, medfört onödigt höga hyror. En enkel
bostad av ''rena'' material, öppningsbara fönster, kokvrå,
med snåldusch, snåltoa/resp torrtoa, alternativa
uppvärmningsmöjligheter, källsortering och med
komposteringsmöjligheter behöver inte vara stor och dyr.

Att få lov att ta ansvar
Det är ett stort behov av just 1:or med kokvrå. Att flytta
hemifrån är en viktig del av att bli vuxen och självständig --
att lära sig ta ansvar. Det måste därför finnas bättre
möjligheter för dem som inte har ett sparat kapital eller
föräldrar som kan stå för kostnaderna.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att stimulansåtgärder bör tillskapas i
avsikt att öka ombyggandet till och nybyggandet av mindre,
enkla och billiga bostäder, för att i första hand nyttjas av
ungdomar.

Stockholm den 18 januari 1995

Per Lager (mp)

 

 


Motion 1994/95:Bo403 Förköpsrätt till hyresbostad

Förköpsrätt till hyresbostad

Dämpande priseffekt
Miljöpartiet de Gröna vill öka möjligheterna för hyresgäster som vill köpa sina lägenheter att göra det. Vi förespråkar därför att alla hyresgäster vid förändringar av fastighetens status ska ges laglig förtur att överta sin lägenhet med äganderätt. Om lägenheten ingår i ett flerbostadshus ska
husets gemensamma anläggningar då förvaltas i en ekonomisk förening. Om marknaden av boendeägda lägenheter på detta sätt breddas kan det förutsättas få en dämpande effekt på priserna.

Lagskärpning
Reformen kan genomföras genom en skärpning och utvidgning av lagen om förvärvstillstånd för bostadsfastigheter. Privatpersoner ska inte kunna köpa och sälja hyreshus med mer än tre lägenheter utan att överlåtelser
i första hand sker till hyresrättshavarna (förköpsrätt). Det bör dock betonas att lagskärpningen bara bör gälla vid frivillig försäljning och möjligen vid arv och gåva. Den totala effekten av en sådan bostadsreform blir en spridning av ägande och ansvar och en betydande begränsning av
spekulationen i bostadsfastigheter.

Ett alternativ till hyresrätt
Bättre möjligheter för hyresgäster att ta över sin lägenhet minskar inte vårt krav på ett bra fungerande bestånd av hyresrätter. Den kooperativa hyresrätten ska också uppmuntras. Modellen kan utvecklas som ett alternativ som ger inflytande och ansvar utan att kräva stora ekonomiska
insatser.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring i
enlighet med vad som anförts i motionen om förtursrätt för
hyresgäster som vill köpa sina lägenheter.

Stockholm den 20 januari 1995

Per Lager (mp)
Barbro Johansson (mp)
Eva Goes (mp)

 

 

 


Motion 1994/95:Bo510 Återvinning i byggbranschen

MER INFORMATION
Behandling av 1994/95:Bo510
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1994/95:Bo510 av Per Lager m.fl. (mp)

Återvinning i byggbranschen

Oförsvarligt slöseri
Materialslöseriet är ett stort problem i vårt samhälle.
Framför allt inom byggnadsindustrin förekommer ett
oförsvarligt slöseri. I genomsnitt produceras 1.750.000 ton
avfall per år från byggverksamhet i Sverige. Avfallet
innehåller upp till 30.000 ton bly, 400 ton freon, 10 ton
kadmium och 400 kg kvicksilver, bland mycket annat
oönskat.

Obligatoriska rivningsplaner
För att få bukt med detta och därmed bättre hushålla med
värdefulla resurser, måste vi dels lagstifta om rivningsplaner
och ansvarighet i samband med rivningslov, dels se till att en
utvecklad sortering, genom ekonomiska styrmedel, blir
lönsam. I Danmark finns ett sådant här framgångsrikt
resursbevarande system för återbruk och återvinning, som
det finns anledning att dra erfarenheter och slutsatser utav.
Även i Holland och Tyskland har tydliga målsättningar tagits
fram.

Selektiv rivning
Selektiv rivning innebär att man redan i
projekteringsstadiet, då ritningar och husets verksamheter
kartläggs, bestämmer hur materialen skall tas om hand.
Virke av god kvalitet skall försiktigt monteras ned, medan
dåligt och angripet virke, som inte kan återanvändas, går till
förbränning. Miljö- och hälsofarliga material identifieras och
utskiljs.

Återanvändning/återvinning
När rivningsplanen är gjord påbörjas nedmonteringen eller
rivningen beroende på typ av byggnad. Kostnaden för
selektiv rivning är upp till 20--30 procent högre än en
konventionell, men detta balanseras ekonomiskt av mindre
kostnader för osorterat byggavfall och intäkter genom
försäljning av materialet. Höga deponiavgifter påskyndar en
utveckling åt rätt håll. Här finns utrymme för både återbruks-
och återvinningsanläggningar, som tar hand om material som
kan användas igen eller återvinnas. Nya arbetstillfällen blir
också följden.

Fel byggnadsmaterial
Äldre byggnader är lätta att riva och återbruka/återvinna.
Senare tiders byggmetoder och material är betydligt svårare
att hantera. Skivmaterial, armerad betong, fogprodukter och
olika produkter av plast har ersatt traditionella material som
trä, sten och tegel. De nya kompositmaterialen är nästan
omöjliga att reparera, demontera och återanvända.

Nygammal kunskap och stärkt producentansvar
Dagens hus är morgondagens avfall. Det är en verklighet
som borde ge varje ansvarsfull människa en rejäl
tankeställare. Dels måste vi skaffa oss kunskaper om hur
dagens sammansatta material skall tas om hand, dels måste
vi snabbt lära oss att bygga framtidens hus med material som
kan underhållas och återanvändas. Materialen skall också
vara ''naturliga'' och därmed ingå i naturens kretslopp. Det
innebär att vi framdeles måste undvika plastmaterial och
andra naturfrämmande, sammansatta produkter.
Producentansvaret för byggmaterial måste också definieras
och stärkas, så att det blir möjligt att kräva
materialspecifikationer.

Klara signaler
Det är viktigt att aktörerna på byggmarknaden får klara
besked genom en lagstiftning om krav på rivningsplaner.
Miljöinventeringen skall självklart ingå. Det måste också ges
utrymme för ekonomiska styrmedel för att vi snabbare skall
kunna nå fram till ekologiskt hållbara lösningar med
minimala resursförluster vid ny- och ombyggnationer.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
aktuell lagstiftning som gäller vad som anförts i motionen
om rivningsplaner med miljöinventering,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på hur
byggmaterial kan beläggas med särskilda deponiavgifter
enligt vad i motionen anförts.

Stockholm den 20 januari 1995

Per Lager (mp)
Barbro Johansson (mp)
Eva Goes (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)








Motion 1994/95:Bo518 Kontrollbesiktning av hus

MER INFORMATION
Behandling av 1994/95:Bo518
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1994/95:Bo518 av Per Lager m.fl. (mp)

Kontrollbesiktning av hus

Fel material och fel metoder 60-, 70- och 80-talens hus har tyvärr byggts utan större
materialinsikter. Vi har därför i ökande grad fått riva, sanera
och bygga om de ''sjuka'' husen. Blandade nya, ofta
naturfrämmande plastmaterial skapade oanade effekter
tillsammans med byggmetoder, som inte använde sig av
gamla beprövade kunskaper och erfarenheter. Husen blev
som plastpåsar, de slutade andas, blev sjuka och skapade
stora hälsoproblem, som vi får brottas med en lång tid
framöver.

Utvidga byggfelsförsäkringen
Idag finns en byggfelsförsäkringslag, som gäller i 10 år och
omfattar ny- eller ombyggnad av flerbostadshus.
Miljöpartiet de gröna vill utvidga lagen till att också omfatta
arbets-, fritids- och skollokaler.

Ekologi
Vis av erfarenheterna vänder sig nu allt fler till ''gamla''
metoder och material, när de bygger. Man återerövrar
hundraåriga erfarenheter och finner på nytt kvaliteterna i trä,
sten och tegel. Konsten att bygga ''friska'' hus har blivit en
efterfrågad kunskap. Ändå är har vi lång väg kvar innan hela
samhället omfattas av denna nygamla syn och ekologiska
förståelse. Fortfarande byggs hus med material och med
metoder, som långt ifrån stämmer överens med
kretsloppstanken och det hållbara samhällets materialbas.

Svensk husprovning AB
Miljöpartiet de gröna vill därför på nytt ta upp tanken på
att höja kraven på byggandet. Vi vill införa en återkommande
kontroll, likt den vi gör med bilar. Låt oss kalla
kontrollorganet för ''Svensk husprovning AB'' och ge det i
uppdrag att förslagsvis vart femte år göra
kontrollbesiktningar. Dessa skall då inkludera hälso- och
miljörelaterade undersökningar. I likhet med bilprovningen
bör motsvarigheter till ombesiktning och körförbud införas
för fastighetsägare. En möjlighet kunde vara att hyresgäster
föreläggs betala hyrorna till spärrat konto hos husprovningen
intill dess rättelse sker.

Inomhusklimat
Det är av stor vikt att byggnadsmaterial varudeklareras och
att gränsvärden för kemiska ämnen sätts så lågt att astmatiker
och allergiker utan obehag kan vistas i byggnader.

Radonsäkring
Radonsaneringen måste prioriteras med målsättning att ha
radonsäkrat samtliga konstaterade radonfällor före
sekelskiftet. Gränserna skall skärpas. Radongashalter över
150 Bq/m3  får inte accepteras.

Ett verkningsfullt instrument
Miljöpartiets förslag om en allmän och periodisk
husbesiktning skulle ge oss det verkningsfulla instrument vi
behöver för att snabbt komma till rätta med de ''sjuka''
husen.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgning
av byggfelsförsäkringslagen till att också omfatta arbets-,
fritids- och skollokaler,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skapande
av ett ''Svensk husprovning AB'' enligt vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att allergiframkallande
byggmaterial bör förbjudas och att gränsvärden för kemiska
ämnen bör sättas så lågt att astmatiker och allergiker utan
obehag kan vistas inomhus,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ytterligare skärpa kraven på
högsta tillåtna radongashalt i alla byggnader.

Stockholm den 23 januari 1995

Per Lager (mp)
Barbro Johansson (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)








Motion 1994/95:Bo519 Miljöklassning av hus

MER INFORMATION
Behandling av 1994/95:Bo519
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1994/95:Bo519 av Per Lager m.fl. (mp)

Miljöklassning av hus

Det är skillnad på hus
Vi har ''sunda'' hus och vi har ''sjuka'' hus, vi har hus som
stått i flera hundra år och vi har hus som ruttnat ned på några
få. Senare decenniers byggnadsmaterial tillsammans med
metoder och för snäva tidsramar har skapat ett omfattande
byggbestånd av sämre kvalitet. Väldiga kostnader läggs nu
ned för att framför allt allergisanera bostäder, skolor och
daghem. En total sanering i alla byggnader för att bli kvitt
material som avger påtagliga kemiska emissioner av flyktiga
organiska ämnen, är ett gigantiskt och långsiktigt arbete. Vi
har, som tur är, börjat inse problemen och anträder, om än
långsamt, vägen tillbaka till naturmaterialen. De
sammansatta naturfrämmande materialämnena, som inte går
att återanvända och inte går att återvinna, måste vi leva med
länge än och under tiden försöka hitta lösning för. Vi är också
snart tillbaka ifrån det stora slöseriet med bra naturenligt
byggmaterial. Att riva oselektivt, utan rivningsplan, utan att
ta till vara materialet för återanvändning har varit en mycket
dålig hushållning med resurser.

Miljöklassning och differentierad fastighetsskatt
Utifrån insikten att våra hus har större eller mindre
återanvändningsvärde, att de är mer eller mindre energisnåla,
att de är mer eller mindre utformade efter ekologiskt hållbara
principer och därmed är mer eller mindre bra ur miljö- och
hälsosynpunkt, ger oss anledning att införa en
miljöklassning av våra hus och i förlängningen undersöka
möjligheterna att miljöklassa alla byggnader. Liknande
klassningsystem för hus finns idag, mer eller mindre
utvecklade, i England, Kanada, Österrike och Holland. För
att sedan skynda på en utveckling mot ett ekologiskt ny- och
ombyggande bör en differentiering i fastighetsskatten
införas.
I en annan motion har Miljöpartiet de gröna föreslagit en
mer entydig definition av begreppet ''ekologiskt byggande''.
Med en sådan definition blir det lättare att införa en speciell
miljöklassning av hus.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
miljöklassning av hus,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten att miljöklassa alla
byggnader,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om differentierad fastighetsskatt.

Stockholm den 23 januari 1995

Per Lager (mp)
Barbro Johansson (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)

 

 



Motion 1994/95:Bo520 Kommunala energi- och miljörådgivare

MER INFORMATION
Behandling av 1994/95:Bo520
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1994/95:Bo520 av Per Lager m.fl. (mp)

Kommunala energi- och miljörådgivare

Energislöseri
Det borde vara självklart att alla kommuner hade energi-
och miljörådgivare (de minsta kommunerna kan ha
gemensamma). De tidigare obligatoriska energirådgivarna
tillkom på statligt initiativ, men drogs in i de flesta
kommuner när det statliga bidraget upphörde. Att spara på
energin och effektivisera vår användning är inte bara en
kommunal, utan framför allt en nationell och internationell
angelägenhet. Med de blandade, och alltför ofta
felutnyttjade, energisystem vi har för uppvärmning,
belysning, transporter, verktyg m m
och det utbredda slöseriet som fortfarande pågår
ohejdat, med stora, helt onödiga hälso- och miljöskador till
följd, är det på sin plats att kräva mer besinning och större
ansvar.

Mer kunskap och vettigare priser
För att skapa större möjligheter för människor att välja rätt
energislag och nyttjandemetoder behövs information och
rådgivning. Det ekologiskt hållbara samhället behöver
vägvisare -- inte minst på miljö- och energiområdena.
Slöseriet beror oftast på ren okunnighet och orealistiska
prissättningar. Skulle t ex
eltaxorna sättas efter den verkliga
produktionskostnaden (inkl miljöpåverkan), vore ett
sparande -- utan inverkan på den allmänna välfärden --
självklart och skulle ske med automatik.

Viktig rådgivning
Få kommuner anser sig ha råd att erbjuda sådan rådgivning
vid sidan av en bättre utvecklad konsumentinformation. Ofta
hänvisas kommuninvånarna till allmän och mindre
specialiserad och därmed ofta mindre kompetent rådgivning.
Det handlar om att trimma befintliga pannor, byta bränsle,
komplettera med solfångare, bygga jord-, havs- eller
bergvärmeanläggning, satsa på vindkraft, rätt utnyttja ved-
och fliseldningsanläggningar, välja gemensamma
transporter och kunna göra bästa miljöval när det gäller
energival och bränslesorter för fordon, båtar och
arbetsredskap.


Att leva upp till vårt ansvar
Idag ser vi sambanden mellan energiuttag och
miljöpåverkan. Vi vet också att vi bär ett ansvar för att vi i
den industrialiserade, rika delen av världen, måste halvera
energianvändningen för att kunna delta i en solidarisk
resursfördelning. Ett sätt att nationellt ta ett sådant ansvar är
att lagstifta om obligatorisk energi- och miljörådgivning i
kommunerna, ett annat är att rikta statliga bidrag för just
sådan speciell informationstjänst. Miljöpartiet de gröna vill
försvara den kommunala självbestämmanderätten och
föredrar därför frivillighetsvägen med riktat statligt bidrag.
Vi anser att en sådan lösning bör utredas. Energi- och
miljörådgivning ligger i linje med våra åtaganden på
miljökonferensen i Rio 1992, och Agenda 21-arbetet ute i
kommunerna behöver stöd för att lyckas genomföra sina
program.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av särskilda kommunala
energi- och miljörådgivare,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur
staten kan bidra till en heltäckande kommunal energi- och
miljörådgivning i landet.

Stockholm den 23 januari 1995

Per Lager (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Eva Goes (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Ronny Korsberg (mp)


 




Motion 1994/95:Bo521 Ett ekologiskt byggnadsbegrepp

MER INFORMATION
Behandling av 1994/95:Bo521
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1994/95:Bo521 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)

Ett ekologiskt byggnadsbegrepp

Sammanfattning
Många människor är idag oroliga över bristerna i
boendemiljön. Var fjärde svensk har idag någon form av
allergi eller annan överkänslighet. Bland barnen är ca en
tredjedel drabbade av allergier. Det är viktigt att bostäder och
andra byggnader har inomhusklimat och luftkvalitet som är
anpassade efter oss människor. Det är lika viktigt att
byggnaderna består av material, som kan återanvändas och
återvinnas och att miljövänliga, energisnåla alternativ
används för uppvärmning, belysning, vatten- och
avloppssystem. Miljöbelastningen totalt måste minimeras.
Intresset för ekobyggande har ökat starkt under senare tid.
Att bygga ekologiskt är inte att gå tillbaka i tiden utan att ta
tillvara gammal kunskap tillsammans med de kunskaper och
erfarenheter vi har idag. Det finns nu erfarenheter, kunnande
och utprövad teknik för ekologiskt byggande och boende,
men det saknas ett samlat grepp över hela området och en
mer entydig definition av begreppet. Vad som är ekologiskt
byggande är fortfarande oklart.

Bebyggelseutveckling
Det ursprungliga svenska bosättningsmönstret formades
av den knappa tillgången på resurser för framställning av
föda. Senare ändrades mönstret av industrialiseringen och
tillgången på råvaror för industrin. Numera talar man om ett
kunskapssamhälle. Genom att utnyttja informationsteknik
får fler möjlighet att arbeta i hemmet. Vid sidan om denna
utveckling har antalet jordbruk minskat betydligt och
bebyggelsestrukturen ändrats med förtätningar och
förortssamhällen med långa pendelavstånd.

Att definiera en ''ekoby''
1990 tog Boverket initiativ till ett första försök att precisera
begreppet ''ekologiskt byggande'' och landade, med av hjälp
en namnkunnig expertgrupp, vid att definiera en ''ekoby'',
så långt det då gick. Att planera byggandet som en
förortsbetonad ekoby var vid den här tiden på stark
frammarsch och Boverkets lilla skrift om Ekobyar, 1991,
med ett antal uppräknade förutsättningar, egenskaper och
krav underlättade för många att komma igång. Trots att
skriften inte hade så stora anspråk blev den något av en
startpunkt. Redan vid den här tiden fanns exempel på
ekobyar, som utvecklat ett boendeförsök i gemenskap och
med naturen, kooperativt, med mål som medveten
resurshushållning, ekologiskt genomtänkt drift,
självförvaltning och självtillit. Det fanns också enskilda
försök och mer uppmärksammande experiment med
flerbostadshus inne i städerna. Intresset har hela tiden ökat
och med det efterfrågan på kunskap. Självbyggarna är många
och även idéerna om hur man når det bästa ekologiska och
energisnåla resultatet. Det har hållits otaliga cirkelmöten och
solvärmeanläggningar har byggts runt om i landet.

Nya kunskaper och nya material
Nu, efter några år, med många igångsatta ekoprojekt, är det
dags att utvärdera, omformulera och på nytt definiera inte
bara ekobyn utan allt som har med ekologiskt byggande att
göra. Det gäller från första tanken på att bygga; hela byggets
livscykel -- med avvägningar för de stora och de små
kretsloppen och så lite miljöbelastning som möjligt. Det
gäller råvaran, byggnadsmaterialet, som inte får medföra
risker för vår hälsa eller vår miljö vare sig vid framställning,
transporter, användning eller rivning. Byggnadsmetoderna
ändras med de nygamla ''rena'' byggnadsmaterialen. Vårt
sätt att nyttja bostaden och andra byggnader förändras också
med en ny livsstil, som följer parallellt med nya insikter om
människans begränsade resursramar i ett uthålligt samhälle.
Kretsloppstänkandet är ett allmänt och positivt begrepp som
de flesta ställer upp på, även om inte alla förstår vilka
inskränkningar det egentligen betyder för vårt
''välfärdslevande''. Idag finns utvecklade bra system för
uppvärmning, som minimalt tär på de ändliga resurserna, det
finns nya ekologiskt riktiga lösningar för toa-avlopp, vi har
ett flertal källsorteringsanordningar och
komposteringsanläggningar på marknaden och kommunerna
är i full gång med att hitta olika lösningar på
avfallsproblemen. Den selektiva rivningen av hus, som
Miljöpartiet berör i annan motion, är också en nödvändig
pusselbit för att bättre komma i balans med våra egentliga
ekologiska förutsättningar. Våra hus har en livscykel. Vårt
ansvar skall gälla hela byggnadens cykel.

Från ekoby till allmänt ekobyggande
Ekobyrörelsen lever och har utvecklats snabbt sedan
Boverkets expertgrupp diskuterade begreppen 1990. Idag har
vi en folkrörelse inte bara vad gäller ekobyboendet utan
också i hög grad ett miljöinriktat egnahemsbyggande. Sedan
flera år pågår i våra städer olika ekologiskt och
energisparinriktade ny- och ombyggnationer av hyres- och
bostadsrätter, där man redan vid planeringen låter de boende
påverka husens utformning, vad de skall innehålla och olika
gemensamhetsanordningar. Det blir allt vanligare med
solvärmeanläggningar, källsortering och kompostering,
jordkällare och växthus, men man har också en helt ny syn
på material, färger, ljusinsläpp, ventilation (bl.a.
självdragsteknik), isoleringsmaterial och byggmetoder. Det
är en positiv och nödvändig utveckling, som bör uppmuntras
och få stöd på olika sätt.

Nätverk av kunskapsutbyte
Kunskaperna och erfarenheter utbyts i nätverksliknande
kontaktsystem. Det ena bygget är inte likt det andra och det
utvecklas en mängd varianter. Marknaden erbjuder nu också
en rad olika mer eller mindre bra produktvarianter av
''ekologiska lösningar''. Det finns många olika skrifter och
publikationer, som behandlar ekologiskt byggande (en bra
sådan är Ekobygg, produktguide för sunda och miljövänliga
hus). Men ett samlat grepp över idéer och erfarenheter finns
inte, lika lite en mer tydlig definition av begreppet
''ekologiskt byggande''.

Att gå vidare
För dörren står fortsatta omfattande program för
allergisaneringar av felkonstruerade hus. Ny- och
ombyggnationer måste snarast få mer fasta, ekologiska
kriterier, för att vi skall kunna leva upp till målen om ett
kretsloppssamhälle. För att gå vidare krävs också en
samordning av nationella, regionala och kommunala
insatser. Boverket är den myndighet som bör ha ett
samordnande ansvar för detta arbete och få i uppdrag att
definiera ett ekologiskt byggnadsbegrepp. I anslutning till
detta är det aktuellt att se över möjligheter att införa
miljöklassning av hus. Detta tas upp i en separat motion.
I ytterligare en annan motion tar vi upp en mycket viktig
fråga i det här sammanhanget. Vi anser att utbildning och
forskning i ekologiskt byggande mer påtagligt snarast bör
etableras i arkitektutbildningen.

Ett ekologiskt byggnadsbegrepp
Det är uppenbart att det behövs ett ekologiskt
byggnadsbegrepp som reglerar det fortsatta ny- och
ombyggandet. Ekobyrörelsen har visat vägen. Nu gäller det
att övrig byggnadsverksamhet följer efter. Vi måste sluta
kretsloppen. Genom att tillämpa ekologiskt byggande kan
naturens kretslopp mellan boende och närskalig produktion
efter hand återskapas. Att göra ett ''sjukt'' hus ''friskt'' med
hjälp av mekanisk ventilation har inte direkt med ekologiskt
byggande att göra utan snarare med att ''plåstra om''
problemen med hjälp av dyra och energislukande åtgärder.
Även om en sådan åtgärd ibland kan vara en sista utväg är
det fel väg. Hus skall inte vara täta som plastpåsar. De skall
andas, ha vackra ögon och i huvudsak kunna ventileras
genom självdrag. Ett krav i det ekologiska
byggnadsbegreppet bör också vara att varje enskilt nybygge
eller ombyggnad alltid ska bli bättre ur energi- och
resurshushållningssynpunkt än motsvarande bebyggelse vid
varje tidpunkt.

Att följa upp och utvärdera
Riksdagen bör noga följa den utveckling som skett inom
ekologiskt byggande och vidta åtgärder för att stora delar av
nybyggnadsbehovet i framtiden kan täckas av så kallade
ekobyar. Framtiden kommer säkert att ge anledningar till
både utvärderingar och kanske omvärderingar också vad
gäller dagens ekologiska byggande, men de goda
erfarenheterna hittills är tillräckliga för en rejäl synvända. Vi
föreslår att ett tydligt ekologiskt byggnadsbegrepp, som
täcker byggnadens hela livscykel, snarast fastställs i enlighet
med naturresurslagens portalparagraf.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Boverket bör få i uppdrag att snarast
utveckla ett tydligt ekologiskt byggnadsbegrepp.

Stockholm den 23 januari 1995

Marianne Samuelsson (mp)
Birger Schlaug (mp)
Per Lager (mp)
Barbro Johansson (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)






Motion 1994/95:Kr262 Konstnärsfond

MER INFORMATION
Behandling av 1994/95:Kr262
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1994/95:Kr262 av Per Lager m.fl. (mp)

Konstnärsfond

Konstnärernas situation
Miljöpartiet de gröna vill förbättra de ekonomiska
möjligheterna för kulturarbetare. Ett sätt är att inrätta
generella kulturfonder, som exempelvis Författarfonden.
Konstnärerna är en hårt utsatt yrkesgrupp, de har lång
utbildningstid och därefter ett mycket snävt
försörjningsutrymme. Ofta blir de beroende av gallerister
eller tvingas till olika bisysselsättningar.

Samtidens visionärer
Konstnären är en av samhällets visionärer, viktig för
utvecklingen, viktig för människans behov av ''nya ögon''
och livslust. Det är en yrkesgrupp, som trängs hårt i vår
materialistiska och datoriserade vardag, där snabba
värdebyten och informationstekniker sällan ger oss
möjlighet att känna djupare inlevelse och förståelse för våra
medmänniskors livsvillkor. Konstnären gestaltar lidandet i
dess vida bemärkelse och kommunicerar till djupare bottnar i
vårt inre. Därför är konstnären så viktig för ett demokratiskt,
humant, socialt solidariskt samhälle.

Visningsersättning
1982 tillkom anslagsposten ''Visningsersättning åt bild-
och formkonstnärer''. För att fördela medlen skapades
Bildkonstnärsfonden (BKF) med en styrelse dominerad av
områdets huvudorganisationer (ungefär som Författarfonden
och dess konstruktion av styrelse). Såväl den övergripande
Konstnärsnämnden som de olika fördelningsorganen fick
partssammansatta styrelser där
upphovsmannaorganisationerna utsåg representanter för de
konstnärliga yrkesutövarna. Sedan dess har konstnärernas
inflytande successivt minskat. 1993 avskaffades den del av
''visningsersättningen'', som utbetalades individuellt till
upphovsmän och under våren 1994 fråntogs konstnärsorganisationerna inflytande över visningsersättningsmedlen genom en ändring av
förordningen om styrelserepresentation. I årets budgetproposition (prop. 1994/95:100) fullföljer den nuvarande regeringen denna handlingslinje och föreslår avskaffande av den särskilda bildkonstnärsfonden. Istället
koncentreras bidragen till ett antal arbetsstipendier, bidrag
till internationellt kulturutbyte och förstärkta pensionsbidrag.

Samhällets ansvar
Konstnärerna är en liten yrkesgrupp i samhället. Vi måste
ha råd, inte minst i ekonomiskt svåra tider, att trygga
möjligheterna till försörjning för denna samhällets viktiga
''spjutspets''.
Minst 1% av kostnaden för offentliga lokaler och
byggnader skall, enligt Miljöpartiet de gröna, avsättas för
konstnärlig utsmyckning. Urholkningen av en mycket
gammal rekommendation till kommunerna bör återupplivas
och förstärkas. Vi föreslår att Konstnärsnämndens styrelse
och dess fördelningsgrupper tillsätts av regeringen på förslag
från Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd (KLYS). Vi föreslår att det statliga
visningsersättningsanslaget får namnet Konstnärsfonden och
härur avsätts medel (den tidigare individuella
visningsersättningen) som förslagsvis fördelas genom
Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS). Detta anslag
särskiljs från den övriga visningsersättningen och benämns
''personlig visningsersättning åt bild- och formkonstnärer''.
Anslaget fastställs årligen genom förhandlingar mellan
staten och BUS och relateras till utvecklingen av det
offentliga konstinnehavet. På det här sättet förtydligas
skillnaden mellan ersättningsmedel och kulturpolitiskt
betingade stödåtgärder. Miljöpartiet de gröna vill också
påpeka att det vi här har framfört självklart gäller alla seriöst
yrkesverksamma konstnärer, oavsett
organisationstillhörighet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att minst 1 % av byggnadsvärdet
för offentliga lokaler och byggnader bör avsättas för
konstnärlig utsmyckning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Konstnärsnämndens
sammansättning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att visningsersättningsanslaget i
fortsättningen benämns Konstnärsfonden,
4. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om
inrättande av ett särskilt anslag ur den statliga
visningsersättningen för personlig visningsersättning enligt
vad som anförts i motionen.

Stockholm 25 januari 1995

Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)
Peter Eriksson (mp)
Barbro Johansson (mp)




____________________________________________________________________________________




 

Ex. på mina motioner i riksdagen 1996-1997:

Här följer: Ekologiska byggexperiment, Bostads- och områdessegregation, Kustfiske, Omestrade fetter, Konstnärernas kollektivverkstad, Båtregister, Cyklister, Turkiet...

 

Motion 1996/97:Bo204 Ekologiska byggexperiment

MER INFORMATION
Behandling av 1996/97:Bo204
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1996/97:Bo204 av Per Lager m.fl. (mp)

Ekologiska byggexperiment

Fortsatt statligt stöd är nödvändigt
Staten måste även fortsättningsvis stödja det ekologiska
experimentbyggandet runt om i landet. Fortfarande trevar sig
många byggare fram. Det kan gälla val av och former för
energislag, det kan gälla materialval, var bostaden ligger, på
vilken mark, i vilket förhållande till väder och vind, till
infrastruktur, kombinationer med odlingsmöjligheter och typ
av vatten- och avloppssystem m m.
Inte bara teknik
För att att få fler erfarenheter och kunna forska parallellt med
praktisk tillämpning är det viktigt att ekobyar/ekostadsdelar
fortsätter att tänja gränserna för vår kunskap, våga prova nya
lösningar och utvärdera resultaten. Det handlar emellertid
inte bara om ekologisk-tekniska lösningar utan också om den
sociala boendekvalitén. Målet måste vara att vi alla i
framtiden skall kunna bo billigt, kunna känna hemkänsla och
trygghet i ekologiskt anpassade hus.

"Gröna" investeringsbidrag till ekologiska byggexperiment
Till de här framtidsbyggena behövs statligt stöd i form av
miljöinriktade investeringsbidrag, som skapar utrymme för
ekologiska byggexperiment. Lämpligen bör även i
fortsättningen sådana bidrag administreras via Byggforskningsrådet.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av fortsatta byggexperiment för ett framtida ekologiskt och
socialt hållbart boende.

Stockholm den 30 september 1996

Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Ewa Larsson (mp)
Barbro Johansson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)







Motion 1996/97:Bo208 Bostads- och områdessegregation

MER INFORMATION
Behandling av 1996/97:Bo208
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1996/97:Bo208 av Per Lager m.fl. (mp)

Bostads- och områdessegregation

Ökade klyftor
Polariseringen blir allt tydligare i samhället. Attityderna har
hårdnat. Den höga arbetslösheten och de ökande klyftorna
sätter oss alla på prov, avkräver bevis på våra grundläggande
demokratiska värderingar och på vår solidaritet. Vi måste
visa att den negativa bostads- och områdessegregationen inte
ligger utanför politikens räckvidd - men vi måste också inse
att det faktiskt inte i första hand handlar om bostadspolitik,
utan snarare om möjlighet till arbete och utbildning, till ökad
självtillit.
Varje försök till förändring måste också bygga på viljan och insikten hos
de människor som berörs och det sk underifrånperspektivet bör styra alla
samhällets insatser, om de skall ha någon framgång.

Storskaligheten
De storskaliga miljonprogramsområdena löste dåtidens
bostadsbehov, men kom sedan att många gånger utvecklas
till problemområden. Människor har sedan dess flyttat runt
och problemen också. En del bostadsområden har under åren
utsatts för kraftig nedslitning och ansvaret, gemenskapen
bland grannar, fungerar inte. Att husen ofta var för stora,
ibland felkonstruerade, att de var utrustade med dåliga
material, blivit "sjuka", har inte gjort saken bättre, inte heller
de ödsliga gårdarna, anonymiteten, bristen på omboning och
positiv områdesidentitet och  hemkänsla.

Vår gemensamma skyldighet
Att i dagens Sverige vara flykting, utan kunskaper i svenska,
utan arbete, med en udda etnisk och kulturell tillhörighet kan
innebära totalt utanförskap. Men det är ytterligheten. Vi har
hela skalan - och alla som inte känner sig behövda, som inte
har en uppgift, ett arbete, hamnar lätt vid sidan av.
Frustrationen över den egna hjälplösheten och bristen
på¨delaktighet, skapar gäng och grupper av ungdomar utan
ansvarsreferenser, som gör gatorna osäkra och människor
rädda. Kriminaliteten kommer som på beställning. Därför har
vi en skyldighet att skapa förutsättningar så att alla skall
kunna känna sig delaktiga och viktiga i samhället, samtidigt
som vi måste se till att värna demokratin och rättstryggheten.

Positiva erfarenheter
Det finns, trots allt, många goda erfarenheter och exempel
från områden, där man har satsat på att förändra miljön, öka
delaktigheten, få igång verksamheter där de boende kunnat
utveckla sina speciella kunskaper och talanger. Tyvärr har en
del av dessa "projekt" stannat av eller upphört. Därför är den
framtida satsningen på långsiktighet viktig, att låta
livsdugliga processer komma igång och sedan få fortgå. Den
negativa bostads- och områdessegregationen bör ständigt
vara utsatt för motstrategier. Att öka hemkänslan, trivseln
och ansvaret är oerhört viktigt. Stadsdelen Holma i Malmö är
ett lysande exempel på positiv självförvaltning. Låt oss dra
nytta av dessa erfarenheter - och låt oss inte acceptera en
bestraffning av de egna insatserna i form av beskattning. Hur
skall då människor någonsin vilja ta det socialt nödvändiga -
och för samhället så ekonomiskt fördelaktiga - ansvaret.

Motstrategier
Utan att svartmåla, men heller inte skönmåla, måste vi ge oss
in i de utsatta bostadsområdena, erbjuda möjligheter för
människorna som bor där att vara med och forma om och
förbättra. Vi måste ge förutsättningar för arbetstillfällen,
gärna i form av en lokal arbetsmarknad med t ex
tidsbegränsade sänkta arbetsgivaravgifter. Vi kan flytta ut
delar av vår högskoleutbildning och få dit fler studenter. De
boende, som inte talar svenska, måste få en chans att lära sig
det inom området, liksom möjligheter att utveckla sitt eget
hemspråk. Gemensamma, och väl tilltagna, samlingslokaler
är en självklarhet för att ge utrymme för de boendes egna
initiativ. Utemiljön måste fortlöpande förbättras och göras
mer inbjudande, med utrymme för lek och vila. Miljöpartiet
har ställt krav på att allergisaneringsåtgärderna genomförs
över hela beståndet, så att alla lägenheter, skolor och daghem
blir garanterat "friska". Vid ombyggnader är det viktigt att
utsmyckning och andra estetiska inslag inte glöms bort.
Minst 1 % av byggkostnaderna borde alltid förbehållas de
estetiska kvaliteterna. Precis som i området Hammarkullen
utanför Göteborg bör även rivningar kunna ske för att öppna
områdena och ge plats för olika upplåtelseformer och
trevligare gårds- och omgivningslösningar. Ett fördjupat
Agenda 21-arbete kan ge en mängd miljöriktiga förändringar,
skapa engagemang och positiva följdaktiviteter. Det bör
kunna finnas utrymme för att skapa "frizoner" i de särskilt
utsatta områdena, som t. ex. kan innebära undantag från vissa
statliga regler och förordningar. Detta för att ge kommunerna
möjligheter till lokala och mer okonventionella lösningar.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående motstrategier för bostadsområden som är drabbade av
negativ segregation.

Stockholm den 3 oktober 1996

Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)





Motion 1996/97:Jo405 Kustfiske

MER INFORMATION
Behandling av 1996/97:Jo405
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1996/97:Jo405 av Per Lager m.fl. (mp)

Kustfiske

Yrkesfiskarna
Yrkesfisket har fått vidkännas en kraftig åderlåtning under de
senaste decennierna, men fortfarande är tusentals fiskare
sysselsatta i det kustnära, men också beståndsbevarande
fisket. Det gäller i huvudsak fiskebåtar (båtar under 12
meter) och inte fiskefartyg (båtar över 12 meter). Tillgången
på fisk har skattats någorlunda jämnt under senaste åren,
vilket inneburit kontinuerliga leveranser, och befolkningen
runt kusterna har kunnat räkna med både arbete och tillgång
på fisk. Varje fiskare sysselsätter ungefär fem andra i
kringnäringar i land.

Kustnära fiske
I förhållande till de stora fiskefartygens framfart med
jättringnoter är det kustnära fisket både energisnålt och
miljövänligt. Det svenska fisket i västerhavet omfattar ca 20
arter, vilka beroende på säsongsvariationer alla vid tillgång
är ekonomiskt viktiga. Tillgången varierar beroende på varje
arts säsongsvisa uppträdande. De konstanta arterna är
havskräfta (stationär), räka, torsk och rödspätta. Ett nytt
problem är att allt fler arter har gemensamma kvoter med
EU:s Nordsjözon. För fisket där krävs särskild licens.
Däremot kan fisket fritt bedrivas av alla licensierade
yrkesfiskare i Skagerrak och Kattegatt. Problemet kommer
att växa av den orsaken att de som har licens att bedriva fiske
i Nordsjön också har kapacitet att under en kort period fiska
upp hela tillgängliga svenska kvoten på arten. Dessutom
uppträder dessa arter först i Nordsjön för att därefter, genom
säsongsvariationen, uppträda i Skagerrak och Kattegatt och
bli tillgängliga för lokala kustfiskare.

Den skeva kvoteringen
Fiskefartygen kan, med sina stora fångstredskap, redan i
början av året ta upp hela årets kvot. När det gäller torsk, där
kvoterna är säsongsindelade, blir slutfiskningen något
uppdelad och sker i början av varje kvotperiod. Fiskebåtarna,
som har enklare redskap, har inte en chans att konkurrera om
kvoten. Den jämna tillgången till de lokala fiskmarknaderna
rycks undan, samtidigt som fiskarna med fiskebåtar förlorar
sina utkomstmöjligheter och blir arbetslösa. Fiskbestånden
har ingen möjlighet att utvecklas i takt med utfiskningen.
Fiskeriverket måste därför säsongsindela de svenska
kvoterna och garantera kustfiskets del. Man bör också utreda
ett resursfördelningssystem liknande det engelsk-skotska, så
att det avsätts regionala gruppkvoter baserade på regionala
faktorer. Det skulle ge kustfisket en trygghet som länge
saknats.

Bränslebeskattning
Vi vill beskatta fossila bränslen hårt, men inte skapa orättvisa
mellan stor- och småförbrukarna inom samma yrkeskår. En
tidigare obalans som missgynnade de mindre fiskebåtarna,
vad gäller beskattad eller obeskattad diesel, har nu i stort
rättats till och dispenser lämnas för en beräknad
årsförbrukning på 7 000-10 000 liter/år.
Fiskeflottan borde kunna övergå till att använda hydraulolja gjord av i
huvudsak raps i sina hydraulsystem. Detta måste provas. Går det att använda
den miljövänligare rapsoljan till hydraulsystem i skogsbruket, går det
naturligtvis på haven. Det är viktigt att fiskeflottans distributörer av olja,
vanligtvis fiskarägda föreningar, deltar i arbetet. Tidigare försök att
introducera rapsoljan, via länsstyrelsens tjänstemän, direkt till fartygen, föll
på att det plötsligt inte fanns någon tillgång på rapsolja (tillverkningen drogs
ned på grund av ogynnsam/felaktig beskattning). En ny efterfrågan och en ur
miljösynpunkt rättvis beskattning bör kunna ge rapsoljan möjlighet att
återkomma på bränslemarknaden.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen utfärdar direktiv till Fiskeriverket att
ta
större hänsyn till regionala faktorer i fiskeriförvaltningen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om ett
resursfördelningssystem, där det periodvis avsätts regionala gruppkvoter för
kustfiskets behov av kontinuitet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om snara initiativ till utveckling av miljövänligare bränslen och
katalysatorer på alla båtar/fartyg.

Stockholm den 1 oktober 1996

Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Barbro Johansson (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)








Motion 1996/97:Jo518 Omestrade fetter

MER INFORMATION
Behandling av 1996/97:Jo518
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1996/97:Jo518 av Per Lager m.fl. (mp)

Omestrade fetter

Härdade fetter
Hårda, fasta fetter kommer från djurriket och finns i
mejeriprodukter. Växtrikets fetter är i regel flytande och
härdas ofta för att kunna användas i olika livsmedel. Efter
kravet på  märkning av härdningen samt misstankar om
hälsorisker, har de härdade fetterna lyfts ur margarinerna,
men istället blivit ingredienser i bland annat konfekt, kex,
soppor, såser och buljonger. Danmark har krävt gränsvärde
för härdade fetter (transfetter), medan den svenska
matfettsindustrin anser, med stöd av Livsmedelsverket, att
detta är ett tekniskt handelshinder.

Omestrade fetter - okända
effekter
I margarinerna har nu de härdade fetterna (med
transfettsyror) ersatts av omestrade fetter. Vid omestringen
förändras fettets molekyler. Fettsyrorna byter plats. De
ursprungliga positionerna har dock en viktig betydelse för
hur fettet tas emot av kroppen,  enligt forskarna. Detta är en
rent kosmetisk åtgärd. Fortfarande är effekterna på vår hälsa
okända.

Konsumentens valmöjlighet och livsmedelslagen
Konsumenten kan inte se om livsmedlet innehåller en
förändring av fettmolekylernas naturliga form och har därför
heller ingen möjlighet att välja bort livsmedlet. Detta är fel
och måste omedelbart ändras. I livsmedelslagen finns en
grundläggande tanke, den s.k. redlighetsprincipen, som anger
att konsumenten skall kunna förstå vad livsmedlet innehåller.
Ett uttalande om att "barn under ett år inte bör äta omestrade
fetter" (Åke Bruce, Livsmedelsverket, i ett radioprogram
1/10 -96) gör saken ännu mer allvarlig.

Försiktighetsprincipen
Vi anser att omestringsprocessen måste finnas med i
innehållsdeklarationen, de omestrade fetterna måste synas,
precis som de härdade. Kunskaperna om effekterna är idag
för dåliga och självklart måste försiktighetsprincipen gälla.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär ett direktiv till Livsmedelsverket om
krav på att omestrade fetter måste finnas med på en innehållsdeklaration.

Stockholm den 30 september 1996

Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Barbro Johansson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)




 
Motion 1996/97:Kr218 Konstnärernas kollektivverkstäder

MER INFORMATION
Behandling av 1996/97:Kr218
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1996/97:Kr218 av Per Lager m.fl. (mp)

Konstnärernas kollektivverkstäder

En resurs i svenskt kulturliv
Kollektivverkstäderna, där yrkesverksamma konstnärer kan
hyra in sig för kostnads- och utrymmeskrävande större
arbeten, är en unik svensk företeelse. De första startades
redan under 70-talet på initiativ av enskilda konstnärer och
de tjugotalet större verkstäder som finns i dag drivs alla av
konstnärerna själva och finansieras genom medlemsavgifter,
mark- och maskinhyror, kommunala bidrag och
landstingsbidrag. Verkstädernas samlade medlemsantal
uppgår i dag till ca 3 000 yrkesverksamma konstnärer och
konsthantverkare. En stor del av den offentliga konstnärliga
utsmyckningen av vårt gemensamma samhällsrum är
tillverkat just i dessa verkstäder. Den här konstnärliga
aktiviteten generar dessutom många viktiga arbetstillfällen i
kringverksamheter.

Betydelsen för konstnärer/konsthantverkare
För den enskilda konstnären och konsthantverkaren är
kollektivverkstaden närmast oumbärlig. Där kan hon/han
hyra maskiner och arbetsplats till rimliga priser för att utföra
utsmyckningsuppdrag eller koncentrera arbetet inför en
utställning. Kollektivverkstaden är dessutom en stimulerande
mötesplats för denna yrkesgrupp, som annars ofta arbetar i
avskildhet.

Samarbete med konsthögskolorna
Kollektivverkstäderna har hela tiden haft ett ökande
samarbete med andra organisationer, utbildningar och
näringsliv. Flera verkstäder har väl fungerande samarbeten
med högskolorna i deras respektive regioner, som på så sätt
får tillgång till dyr specialutrustning för viktiga moment i
utbildningen, t ex bronsgjuteri, stenbearbetning och
datorkunskap. Dessutom har det visats sig mycket positivt att
elever vid konsthögskolorna fått möjlighet att komma in i en
direkt yrkesmässig miljö, där arbetande konstnärer kan dela
med sig av erfarenheter från arbetsmarknaden. För
möjligheten att utvecklas vore det positivt om högskolorna
fick ökade resurser för upphandling av externa kurser, vilka
då bl a kunde förläggas på kollektivverkstäderna. Det skulle
befrukta och bredda innehållet i  högskoleutbildningarna och
indirekt vara ett stöd för verkstäderna.

En nybildad riksorganisation
I januari -96 bildades riksorganisationen, KKV Riks, som har
till uppgift att vara samordnande organ mellan
medlemsverkstäderna och företräda verkstädernas intressen
inför myndigheter och näringsliv.

Hoten mot verkstäderna
Idag hotar många kollektivverkstäders ekonomi att urholkas
på grund av nedskärningar i kommunerna, indragna
vidareutbildningar och regionala åtstramningar. Eftersom
kollektivverkstädernas idé bygger på det
kollektiva/gemensamma ansvaret för driften och
utvecklingen samt att drivas utan vinstsyfte, är de beroende
av ett brett samhälleligt stöd - även i framtiden. Nu håller
detta stöd istället på att försvinna och särskilt utsatta är de
verkstäder, som ligger i "fattiga" regioner. Verksamheten är i
fara.

Samhällets ansvar
Kulturutredningen anser "att ett samhälleligt stöd till
konstnärlig verksamhet bör ses som en investering i nya
idéer och produkter på samma sätt som samhälleligt stöd till
vetenskap, forskning och utveckling". Staten bör alltså ta sin
del av ansvaret för verkstädernas fortlevnad och ge stöd till
driften och inordna dem i gruppen "Organisationer på bild-
och formkonstområdet" (Kulturrådets administration).
Högskolorna saknar ofta resurser att bedriva den typ av
kursverksamhet som idag finns på kollektivverkstäderna med
möjligheter att erbjuda konstnärerna praktiska
vidareutbildningar integrerade med yrkesverksamhet. Därför
är det olyckligt, och extra kostsamt, om inte
kollektivverkstädernas resurser inte utnyttjas.

Förslag
Idag kan ett hanverkskooperativ eller en musikteatergrupp
söka stöd för sin löpande verksamhet genom Statens
kulturråd. Det kan inte kollektivverkstäderna. Men självklart
borde också deras verksamhet ingå i det statliga kulturstödet.
Stödet från Bildkonstnärsfonden när det gäller investeringar i
form av maskiner etc, som verkstäderna kan söka, går inte att
jämföra med driftstödet via Statens kulturråd.
Hos länsarbetsnämnderna bör det finnas särskilt avgränsade medel till
praktiska vidareutbildningar på kollektivverkstäderna för konstnärer och
konsthantverkare.
För att utveckla samarbetet med bl a högskolorna och arbetslivet, bör
också en inventering av de olika verkstädernas speciella resurser och inrikt-
ningar komma till stånd.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kollektivverkstäderna skall kunna söka bidrag genom Statens
kulturråd för sin löpande verksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att särskilda medel bör avsättas hos länsarbetsnämnderna till
kollektivverkstädernas praktiska vidareutbildning av yrkesverksamma
konstnärer och konsthantverkare,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inventering av de olika kollektivverkstädernas speciella resurser
och inriktningar.

Stockholm den 30 september 1996

Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Ewa Larsson (mp)
Barbro Johansson (mp)


 

 



Motion 1996/97:T607 Båtregister

MER INFORMATION
Behandling av 1996/97:T607
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1996/97:T607 av Per Lager m.fl. (mp)

Båtregister

Sjösäkerhet
Ju fler stora fritidsbåtar vi har runt våra kuster och i våra
sjösystem, desto viktigare är möjligheten att kunna
identifiera dem. Detta i första hand för sjösäkerheten, men
också för identifiering av stöldgods och miljöförorenare.

Obligatorium
Miljöpartiet har tidigare motionerat i den här frågan utan att
kunna få med majoriteten i riksdagen. Vi tycker fortfarande
att den obligatoriska registreringen för större fritidsbåtar är
den bästa alternativet. Frivilligheten duger lika lite i de här
sammanhangen som för t ex bilar och husvagnar.
Kustbevakning, försäkringsbolag och enskilda kan dra nytta
av ett ordnat register, och samhället kommer i sin tur spara
onödiga utgifter.

"Båtfolket"
Våra kuster och kusthav stressas av de nya stora
fritidsbåtarna (med eller utan segel). Det gäller både fauna
och flora. Principen "förorenaren skall betala" fungerar
tyvärr ännu inte, och ofta är det kustbefolkningen som får ta
hand om miljöföroreningar som orsakats av "båtfolket".
5 meter/14 hästkrafter
Avgiftsbelagd registrering av fritidsbåtar bör, enligt vår
mening, göras obligatorisk igen av de anledningar som
nämnts ovan, och gälla båtar över 5 meter och med motorer
på 14 hästkrafter eller kraftigare (enligt de tidigare
registreringsreglerna).

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om obligatorisk registrering av större fritidsbåtar.

Stockholm den 30 september 1996

Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Barbro Johansson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)






Motion 1996/97:T910 Cyklister

MER INFORMATION
Behandling av 1996/97:T910
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1996/97:T910 av Per Lager m.fl. (mp)

Cyklister

Cyklismens fördelar
En ökat cyklande har många fördelar. Det är det
energisnålaste transportmedlet. Det förbättrar hälsan och
konditionen, vilket blir allt viktigare när alltfler yrken i
huvudsak är stillasittande. Det bidrar till en bättre miljö att
lämna bilen och ta cykeln. Detta framför allt eftersom en stor
del av cyklandet sker i innerstaden, där gränsvärden för olika
luftföroreningar och buller ofta överskrids. Ett ökat cyklande
är också ett led i uppfyllande av riksdagens och regeringens
miljömål, samt de av statsministern i installationstalet
angivna miljöambitionerna. Mot denna bakgrund bör det
vara självklart att särskilt gynna cyklismen från kommun,
landsting och stat. Så har emellertid inte skett, enligt vår
uppfattning.

Alltmer omfattande regler
Cyklandet omgärdas av alltfler regler som, oavsett hur
lovvärda de är i sig, leder till att cyklandet görs besvärligare.
Självfallet har vi inget emot kraven på reflexer och ett
lagförslag om cykelhjämstvång. Det är motiverat. Det vi
vänder oss emot är att det inte i samma utsträckning införs
lättnader för cyklisten som trafikant.

Besvärligt vara cyklist
Var och en som cyklat i en innerstad vet att det är förenat
med komplikationer. Vanligen saknas separata cykelfält och
i vägbanan kommer cyklisten lätt på undantag, inklämd
mellan parkerade bilar och den framrusande trafiken. En
plötsligt uppsvängd bildörr kan vara livsfarlig för cyklisten.
Den lagstadgade tillåtelsen för cyklisten att göra "stora
svängen" respekteras av få bilister. Att ge sig ut i trafiken
med bilar på alla sidor är något av en chanstagning. Medförs
dessutom en cykelvagn ökar olycksriskerna betydligt.
I den mån cykelleder finns, är de ofta utformade så att den cyklist som har
bråttom  avstår från att använda dem, för att de innebär betydande omvägar
jämfört med att ta den rakare bilvägen. Cykelleder slutar ofta ologiskt i intet
eller på en trottoar avsedd för gående. När det gäller parkering är det inte
sällan så att den är förbjuden just på de platser där det passar bäst att ställa
cykeln. I flera kommuner samlar man med stort nit in felparkerade cyklar,
som sedan får hämtas ut på annan plats. Cykelparkeringar är också ofta
underdimensionerade och förknippade med betydande stöldrisk. Relativt
enkla åtgärder skulle förbättra den här situationen.

Hur skall cyklismen gynnas?
Cyklismens förutsättningar behöver gynnas för att motivera
människor att övergå till att cykla, samt för att få folk att
välja cykeln vid fler tillfällen än idag. Många av de beslut
som rör cyklismen fattas på kommunal nivå, men vi anser att
också staten bör ha en hög ambitionsnivå när det gäller att
gynna ökat cyklande, t. ex. ge kommunerna förslag till
cykelfrämjande åtgärder. Ett axplock av vad som kan göras
för att förbättra för cyklisterna är:
- Minska kantstensparkeringen i innerstaden, som medför stor fara för
cyklisten
- Prioritera cykelleder vid snöröjning etc, eftersom cyklisten har mycket
svårt att ta sig fram i snömodd etc
- Skapa cykelleder i större utsträckning både i innerstäder, mellan tätorter
och på landsbygden. Speciellt på landsvägar med högre hastigheter och smal
vägbana är det av stor vikt att cyklisten har ett eget utrymme - och ett
tillräckligt brett sådant. En cyklist skall kunna medföra en tvåhjulig
cykelvagn. Avskilda cykelbanor är givetvis det säkraste. På så sätt skulle
antalet cykel-bil-olyckor på landsväg avsevärt minska.
- Ge cyklisten grönt ljus några sekunder före övrig trafik, för att cyklisten
skall få företräde in i trafiken. Idag måste hon/han istället ofta invänta att
biltrafiken passerat.
- Underlätta möjligheter att ta med cykeln på tåg och bussar. Bland annat i
Stockholms tunnelbana är det förbjudet att ta med sig cykel. Åtminstone i
icke rusningstid bör det vara tillåtet, på samma sätt som det ex är tillåtet att
 ta
med sig barnvagnar. Detta gäller självklart all kollektivtrafik över hela
landet.
- Öka satsningen på cykelparkeringar, gärna täckta och bevakade sådana. I
Uppsala har kommunen, polisen och ett försäkringsbolag initierat samarbete
om bevakning av de största cykelparkeringarna, samtidigt som medlen för
cykelparkeringar nu är lika stora som medlen för tillskapande av nya
bilparkeringsplatser. Det är en positiv satsning.
- Inför tjänstecyklar på statliga och kommunala förvaltningar. Den som
väljer att ta tjänstecykeln bör på något sätt premieras, så som redan idag sker
i ett antal kommuner.
- Inför cykeluthyrning så som införts i Örebro och i Köpenhamn, där man
med 20 kr kan låna en cykel. Pengarna återbetalas när cykeln återlämnas. Då
cyklarna har ett mycket speciellt utseende är risken att de stjäls tämligen
liten.
- Inför låsbara cykelparkeringar som komplement (här bör man ta sig en
titt på danskarnas varianter) eller alternativ till bevakade cykelparkeringar.
Vid Lunds station kan man mot avgift parkera cykeln i låsbart ställ. Den höga
avgiften har dock hindrat ett brett utnyttjande.
- Inför ett mer genomgripande bedömningssystem gällande konsekvenser
för cyklisterna, med eller utan cykelvagn, inför antagande av kommunala
översiktsplaner, arbetsplaner från Vägverket etc.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbättrade villkor för cyklismen.

Stockholm den 6 oktober 1996

Per Lager (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Barbro Johansson (mp)





Motion 1996/97:U604 Turkiet

MER INFORMATION
Behandling av 1996/97:U604
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1996/97:U604 av Per Lager m.fl. (mp)

Turkiet

De mänskliga rättigheterna
Många länder respekterar inte grundläggande mänskliga
rättigheter - inte ens länder som skrivit under de
internationella konventionerna. Turkiet är medlem i
Europarådet sedan 1950. Förutom konventionen om
mänskliga rättigheter har landet också skrivit under
tortyrkonventionen 1989. Vad som sker i Turkiet idag är
skrämmande och har inte med de allmänt vedertagna
begreppen demokratiska fri- och rättigheter att göra.

Tvångsförflyttningar och minoriteters rätt
Från början av 80-talet har omkring 2400 byar förstörts och
mellan 2 och 3 miljoner kurder tvångsförflyttats. De flesta
byförstörelserna och förflyttningarna har ägt rum efter 1992.
Stora mänskliga tragedier, som orsakats av de turkiska
myndigheterna, har utspelats de senaste åren och utspelas
idag. Kurderna betraktas inte som en minoritet och har därför
heller inte rätt till ett eget område, till eget språk eller sin
egen kultur. Andra minoriteter utsätts för samma behandling.
Oppositionella kastas i fängelse och/eller "försvinner".
Under Habitat-konferensen i juni 1996 blev jag vittne till hur
människor i en fredlig demonstration, som handlade om
"försvunna" anhöriga, blev misshandlade av polis och militär
och sedan fördes bort. Det fanns ingen proportion på, inga
mänskliga hänsyn i det övervåld som jag själv delvis blev
indragen i.

Tortyr och mänsklig förnedring
Politiska fångar har utsatts för kontinuerlig tortyr och
förnedrande behandling i fängelserna. I maj 1996 startade en
hungerstrejk bland 300 politiska fångar, som en protest mot
fängelseförhållandena. I slutet på juli, när myndigheterna,
under stor press från bl a utlandet och med 2000
sympatihungerstrejkande, backade och lovade förbättra
situationen, hade tolv människor fått sätta livet till.
Påtryckningarna från omvärlden kom för sent och skapade
bara en tillfällig frist. Strax innan hade, ofattbart, ett nytt
handelsavtal mellan EU och Turkiet skrivits under!

Från ord till handling
Turkiet bryter ständigt mot principerna om de mänskliga
rättigheterna. Detta har bl a Amnesty konstaterat. Det är nu
dags att gå från ord till handling. Sverige har en skyldighet
att kraftigt markera att vi inte accepterar det som händer i
Turkiet. Regeringen har på en fråga från Miljöpartiet 24 juli
1996 svarat att man gör vad man kan bilateralt och
multilateralt (FN och Europarådet). Den sortens diplomati
räcker inte. De mer försiktiga formuleringarnas tid är förbi.
Folk lider och behöver vårt stöd.

Sanktioner
Sverige måste kräva att Turkiet, som medlem av
Europarådet, omedelbart lever upp till de principer de skrivit
under. Om de inte är villiga att göra detta återstår olika
former av sanktioner. EU kan t ex bryta avtalet om
tullunionen, som började gälla 1 januari 1996. Olika
bojkottaktioner kan inledas (turistbojkott t ex). Sverige kan
också ta initiativ till en tillfällig suspendering, att ta ifrån
Turkiet rösträtten eller en faktisk uteslutning av Turkiet ur
Europarådet. Även i FN måste frågan snarast upp.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kraftiga markeringar för att få Turkiet att respektera konventionen
om de mänskliga rättigheterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att snarast i Europarådet ta upp frågan om Turkiets fortsatta
medlemskap,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att snarast föra upp frågan om Turkiet och de mänskliga
rättigheterna i FN.

Stockholm den 30 september 1996

Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Peter Eriksson (mp)



____________________________________________________________________________________

 

 

Ex. på mina motioner i riksdagen 1997-98

Här följer: Bostadspolitik för hållbar utveckling, En ny grön stad, Fungerande närsaltskretslopp, Margariner, Svensk miljöforskning, Konstens verkstäder, Stöd till solvärmeanläggningar, Nordens Ark, Miljöavgift på engångsmaterial, Operationsköerna, Barnkonsekvensbeskrivningar, Cyklisters villkor, Sjösäkerhet...



Motion 1997/98:Bo21 med anledning av prop. 1997/98:119 Bostadspolitik för hållbar utveckling

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:Bo21
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:Bo21 av Per Lager m.fl. (mp)


Det framtida boendet
Bostaden är basen för människans, särskilt barnens, uppfattning om omvärlden och verkligheten. Den skall inte bara tillfredsställa grundläggande skyddsbehov. Den skall vara en vilopunkt, en startpunkt, en trygghet och en språngbräda mot yttervärlden.
Vi anser att en bra bostad skall vara allas rättighet. Men vi menar också att människor kan och skall ta ansvar för sitt boende och sin närmiljö. De boende måste därför få möjlighet att delta redan vid planeringen av ny- och ombyggnation. I olika skeden i livet är kravet på boendet olika och därför är det viktigt med ett varierat bostadsutbud.
Vi kräver att allt ny- och ombyggande skall ske utifrån ekologiska grundprinciper och kretsloppstänkande. Bostaden och dess grannskap skall samordnas med omgivande natur, odling, historisk bebyggelse, bostadsnära arbetsplatser, avfallshantering och kollektivtrafik. Naturliga byggnads­material som minimerar riskerna för allergi, astma och sjuka hus skall väljas. Alla bostäder har goda möjligheter att anpassas ekologiskt. Individer, hushåll, natur och samhälle vinner på att sopor inte blandas och på att ekologiska avlopps- och toalettsystem införs.
I dag finns en småhusgaranti och byggfelsförsäkring för flerbostadshus. Miljöpartiet vill utvidga byggfelsförsäkringen till att också omfatta arbets-, fritids- och skollokaler. Det behövs en återkommande kontroll av fukt, mögel, radon, elektromagnetiska fält, ventilation, materialtillstånd och energibalans med mera. Alla skall ha rätt att bo i en miljö som inte innebär akuta hälsorisker, utan att detta innebär en större boendekostnad för dem. En satsning på allergimärkta fastigheter bör göras. Men vårt boende måste också ha estetiska kvaliteter.
Vi vill inte beskatta själva boendet men däremot den miljöbelastning som bostäderna medför. Sådana skatter eller avgifter skall handla om val av energisystem, energiutnyttjande, grad av miljöanpassning och utnyttjande av infrastruktur. I första hand är det kommunen, där fastigheten ligger, som skall ha rättigheten att ta ut dessa skatter och avgifter. Permanentboende skall gynnas i förhållande till fritidsboende. Den nuvarande fastighetsskatten, som bygger på "fiktiva" värden, bör fasas ut.

Regeringens proposition
Även om den nu ett år försenade propositionen är något tunn och endast behandlar ett urval bostadspolitiska frågor, innehåller den flera bra förslag. Några av dem är hämtade ur den bostadspolitiska utredningen. Fastighetsskatten, som är så viktig för boendekostnaden och som har visat sig ibland slå hårt och snett, lämnas dock därhän. Regeringen har valt att skjuta den viktiga frågan ytterligare framför sig genom att tillsätta en ny utredning. Det är naturligtvis inte bra, och förslag borde ha tagits fram inom Regeringskansliet under det dryga år som gått. Men bättre sent än aldrig. Tyvärr skall utredningen, enligt direktiven, endast syssla med strukturella fastighetsskattefrågor – inte nivåer. Det är bara genom ett helhetsgrepp man kan förvänta sig ett utredningsförslag som är långsiktigt hållbart för bostadsmarknaden.

Förslag till ny portalparagraf
Miljöpartiet delar till fullo regeringens bedömning vad gäller utformningen av den s k portalparagrafen. Den ställer stora krav på solidaritet och vårt gemensamma ansvar: ”Bostaden är en social rättighet och bostadspolitiken skall skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom ekologiskt hållbara ramar. Boendemiljön skall bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar.”

Reglerna för räntebidrag
Miljöpartiet stöder att de tidigare mycket höga räntebidragen nu så gott som helt avvecklas. Den återstående frågan gäller hur neutralitet skall uppnås mellan olika upplåtelseformer. I nu gällande system förutsätts att det finns kvar ett "evigt" räntebidrag på 30 % för hyres- och bostadsrättshus, som skall motsvara värdet av egnahemsägarnas ränteavdrag. Bostadsutredningen föreslog att detta räntebidrag skulle trappas av helt och kunna ersättas av att nybyggda hyres- och bostadsrättshus befriades från fastighetsskatt för all framtid och att de dessutom fick ett investeringsbidrag på 10 procent när de byggs. Miljöpartiet sympatiserade med en sådan lösning, men regeringen har inte fullföljt tanken i propositionen. Ett skäl till detta kan vara att förslagets ekonomiska effekter vad gäller neutralitet mot egnahem är svåra att bedöma på lång sikt. Regeringen hänvisar här också till utredningen om fastighetsskatten (se nedan) som också skall bedöma frågan om neutralitet ifrån ett helhetsperspektiv. Arbetet med att hitta bättre former för neutralisering än det eviga räntebidraget bör fortsätta.

Statliga kreditgarantier
Regeringen föreslår att statlig kreditgaranti skall, till skillnad mot vad som gäller idag, kunna lämnas även för bostadsinvesteringar som inte är berättigade till annat bostadspolitiskt stöd. Det gäller lån som avser nybyggnad, oavsett upplåtelseform, och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus.
Garantin motiveras inte minst av regionalpolitiska skäl. Den medför också att kreditinstitutens kostnader blir lägre då kravet på kapitaltäckning bortfaller för sådan utlåning som sker mot säkerhet i form av statlig kredit­garanti.
Det är viktigt att kreditgarantierna bara lämnas till miljö- och hälsoriktigt byggande. Det innebär att sådana villkor och någon form av kontroll finns kopplat till garantierna.

Bidrag för ekologisk hållbarhet
Motiveringen för regeringens förslag är bl.a. att ”utnyttja material och produktionsmetoder som tillgodoser samhällets krav på en ekologiskt hållbar utveckling”. I propositionen framhålls att ekologiska hänsyn skall tas inom alla samhällsområden och att detta också gäller bostadsbyggandet. Dels gäller det anpassning till det biologiska kretsloppet, dels till oss människor specifikt. Det gäller alltså att undvika också naturliga, men allergiframkallande, ämnen. Linolja, t ex, har man lång erfarenhet av inom byggsektorn. Den är förnyelsebar och bidrar inte till växthuseffekten, vilket däremot fossila mineraloljor gör, liksom färger som har syntetiska bindemedel. Med det är också viktigt att påpeka att all linoljefärg inte håller det ekologiska måttet. Vissa innehåller pigment med koppar- och klorhalt eller toxiska tungmetaller, trots att de marknadsförs som miljövänliga. Exempel på detta är kromgrönt och koboltblått. Innehållet i lim måste man också vara särskilt observant på.
Krav på fullständiga innehållsdeklarationer och varningstexter för byggnadsmaterial är nödvändigt för att kunna sålla bort de dåliga alter­nativen. Det gäller alla material, från färger till isolering (t ex fenol­formalde­hyd och ammoniak i glas- och mineralull, och forskares nya varningar för de isocyanater som bildas vid uppvärmning av isoleringsullen).
Miljöpartiet drev frågan om stöd till experimentell ny- och ombyggnad i Bostadsutredningen och ser positivt på regeringens förslag. Det är viktigt att det finns bidrag för experimentella ekologiska byggalternativ. Det kan handla om energi-, vatten- och avloppslösningar som i dagsläget är dyrare än konventionella alternativ, om ler- och halmhusbyggen, jordhus eller varianter med mycket återanvänt material, och kanske udda byggmaterial, speciella växthuskombinationer, men kan också inbegripa detaljer som färger för färgsättning och skydd, som beskrivits ovan. Det kan också handla om spetsutveckling av sunda inomhusmiljöer. Syftet med bidraget skall vara att täcka merkostnader och risker som uppstår för byggherrarna när ny teknik prövas i verkligt byggande. Bidraget skall dock inte vara evigt. När ny miljövänlig teknik utprovats och befunnits bra, bör den införlivas i de generella krav som ställs på byggandet och för att få statligt stöd i form av räntebidrag och kreditgarantier.
Regeringens förslag omfattar endast hyres- och bostadsrättshus i samman­hållna bostadsområden. Miljöpartiet anser att också nya lösningar i egna­hemsområden borde uppmuntras på detta sätt. Detta är viktigare än de till intet förpliktigande ROT-avdragen (se nedan).
Byggforskningsrådet har en viktig uppgift när det gäller frågor som har med miljö- och hälsoriktigt byggande att göra. Därför bör rådet få behålla sitt stöd, åtminstone så länge Byggforskningsutredningen pågår.

Produktansvarslag för bostads- och lokalhyres­marknaden
Sedan 1995 har ett produktansvar ålagts byggherrarna genom lagen om egenskapskrav på byggnadsverk och bygganmälan. Ett steg vidare vore, som RmSH (Riksförbundet mot Sjuka Hus) föreslår, ett lagstiftat produktansvar för bostadsvärdar och lokaluthyrare vad gäller hälsoeffekter oavsett om lägenheterna och lokalerna är nya eller gamla. Det finns idag ingen försäkring mot ”boendeskador” och de boende skyddas inte mot ohälsa som uppkommer genom brister i deras boendemiljö.
Om hyresgäster eller bostadsrättshavare drabbas av den s k sjuka-hus-sjukan borde det vara hyresvärden resp. bostadsrättsföreningens ansvar att utreda orsaken och medverka till att den boende får en ersättningslägenhet tills felet avhjälpts. Det borde också finnas ett rehabiliteringsansvar. Bevisningen bör ligga på uthyraren att den uthyrda lägenheten inte kan framkalla ohälsa hos dittills friska personer.
RmSH har angivit tre systemkrav för innemiljön:
1. Byggprodukter får inte innehålla cancerframkallande ämnen som kan frigöras om produkten utsätts för fukt eller oönskad temperatur,
2. Byggprodukter får inte innehålla ämnen som är klassade som allergi­framkallande och som kan frigöras om produkten utsätts för fukt och oönskad temperatur,
3. Leverantörerna skall garantera att deras byggprodukter inte avger något av ovanstående ämnen vid kombination med andra normalt ingående byggprodukter.
Saneringar är ofta, och byggfelsgarantier är alltid, ärenden för försäkrings­branschen. Det borde vara naturligt att branschen också handhar försäkringar med miljögarantier för människors hälsa. Därigenom skulle försäkrings­givarna och bostadsbolagen styras över till mer av ett helhetsansvar, som omfattar både hyresgästernas hälsa och miljön.

Behovet av estetiska kvaliteter
Det är viktigt att alla ny- och ombyggnader har estetiska kvaliteter. Vi vet att vackra hus och gemensamma utomhusrum, mer av runda former och vackert målade fasader, ger ökad trivsel och skapar varsamhet och ansvar. Detsamma gäller omsorgsfullt utsmyckade trapphus och andra gemensamhetsutrymmen i hyreshusområden. Miljöpartiet anser att minst 1 % av den totala byggkostnaden vid alla större ny- och ombyggnader (egna hem och mindre byggnader undantagna) skall användas till konstnärlig utsmyckning, som utgår ifrån helheten och kan omfatta särskilda arbeten av konstnärer, konsthantverkare och arkitekter.
De fula husens epok bör nu vara avslutad och efterföljas av en period med krav – inte bara på funktion – utan också på ekologisk/hälsomässig anpassning och på skönhet. Vi får inte glömma att det är för oss människor vi bygger. Miljöpartiet har i utredningar och i kultur- och bostadsutskotten enträget hävdat det länge nonchalerade estetiska behovet i samhälls­byggandet och uppfattar nu att det finns en majoritet för en lagstiftning i frågan. Vi föreslår att 1-procentskravet, vad gäller utsmyckning, skall vara obligatoriskt för allt ny- och ombyggande, som får någon form av statligt stöd. Vad i övrigt gäller de estetiska aspekterna i byggd miljö, hänvisas till Miljöpartiets motion med anledning av propositionen 1997/98:117, ”Handlingsprogram för arkitekter, formgivning & design”.

Bosparande
Miljöpartiet har tidigare arbetat för ett särskilt bosparande, utan räntor eller med mycket låga sådana. Bostadsutredningen undersökte ett system som sedan många år funnits i Tyskland, s.k. Bausparkasse. Det är ett s.k. slutet system, som påminner om det svenska JAK (Jord, Arbete, Kapital). Det är dock inte helt räntefritt, det finns in- och utlåningsräntor på ett par procent. En viktig skillnad mot JAK är också att sparare i Bausparkasse får en särskild statlig premie. Det är främst denna som gjort att Bausparkasse i Tyskland har en stor omfattning. En sådan variant förespråkas också av Bofrämjandet.
Frågan om bosparande har blivit väl utredd av Bostadsutredningen. För den fortsatta politiska diskussionen är det framför allt två frågor som är viktiga att ställa:
1) Finns det något skäl för staten att särskilt engagera sig i att organisera eller ta på sig ansvaret för någon form av bosparande? Idag finns redan ett stort utbud på marknaden av olika sparformer inklusive låg- eller nollräntealternativ av JAK-typ. Särskilt bosparande anordnas också av HSB, Riksbyggen, m.fl. Det finns därför knappast behov av att staten går in som arrangör av ytterligare sparformer.
2) Däremot kan diskuteras om staten på något sätt bör gynna någon viss sparform, t.ex. bosparande, genom sparpremier eller på annat sätt. Det är främst en fråga om ekonomiska prioriteringar och om fördelningseffekter. Är det viktigare, i ett kärvt ekonomiskt läge, att staten med skattepengar subventionerar bosparande än alla andra verksamheter som skattepengarna går till? Erfarenheten av sådana sparpremier är att de knappast går till de mest resurssvaga, bland annat av det skälet att de sällan har några pengar att spara. I stället blir det i stor utsträckning medelklassens barn som gynnas, ofta där förutseende föräldrar står för sparandet. Sådana premier leder förmodligen inte heller till något direkt nysparande, i många fall bara till en överflyttning av sparande från andra sparformer till sådant som är statligt subventionerat.
Trots de ovan belysta förhållandena, bör dörren för nya bosparformer hållas öppen. Miljöpartiet söker vidare, bl a för att vi vill skapa mer stabila förhållanden kring boendet och prioritera bosparandet framför bolånandet. En särskild uppmuntran till bosparande, istället för en ren generell spar­premie, skulle kunna vara begränsad skattebefrielse, likt den som rådde vid Allemanssparandet, eller någon form av extra kreditgaranti. Förutsättningen är att man då kan hitta former som särskilt vänder sig till resurssvaga grupper.

Det sent byggda bostadsbeståndet
Regeringen föreslår i propositionen att räntebidraget för nybyggda hyres- och bostadsrättshus i krisårgångarna avvecklas långsammare. Den garanterade räntan skall trappas upp med 0,10 % istället för som nu 0,35 % för det bidragsår som i det enskilda ärendet påbörjas närmast efter den 31 aug. 1998. Detta skall gälla hus byggda med stöd av 1992 års regler eller äldre och där bidragstiden började löpa fr o m år 1989.
Något måste göras för hyres- och bostadsrättshusen, som råkat särskilt illa ut bl a på grund av tidigare dåligt förd politik. Och det måste göras nu. Regeringens förslag med en långsammare avveckling av räntebidraget kan vara en lämplig väg i det här läget, och Miljöpartiet motsätter sig inte förslaget.

En bred översyn av fastighetsskatten
Det är nödvändigt med en stor och bred översyn av fastighetsskattefrågorna. Även om en sådan borde gjorts under det gångna året, får vi ändå uttrycka vår tillfredsställelse över att det nu blir av. Det var ett av Miljöpartiets krav i den bostadspolitiska utredningen.
Vi anser att det nu är nödvändigt med en förändring av synen på fastighetsbeskattning. Utgångspunkten för beskattning av fastigheter måste vara resursanvändningen i form av energi och material, ev. annan miljöbelastning samt utnyttjande av kommunal infrastruktur som fastigheten åstadkommer. Att boendet skulle betraktas som en inkomst är nog för de flesta en främmande tanke. Däremot att betrakta en fastighet som kapital kanske inte är lika främmande, men det är detta som ställer till de största problemen med nuvarande beskattning. Och problemen är av flera slag. Ett av dem har att göra med sättet att fastställa storleken på ”kapitalet”, dvs värdet på fastigheten. Den metod som används är att varje fastighet åsätts ett taxeringsvärde. Detta skall motsvara 75 % av fastighetens marknadsvärde. Taxeringsvärdet är baserat på husets storlek, utrustning, läge, m.m. och ändras varje år. För att fastställa förändringen av marknadsvärdet använde man sig, enkelt uttryckt, av ett genomsnittligt försäljningspris för de fastigheter som under året har sålts i samma område.
Den här principen att fastställa taxeringsvärdet har framför allt två negativa effekter. För det första så leder den till att människor som bor permanent i attraktiva områden, t ex skärgården, tvingas betala mer och mer i skatt efterhand som priserna på husen som säljs runt omkring höjs. Det värde som åsätts fastigheten är alltså fiktivt och inte något som ger en ökande avkastning. Det här leder till att vissa människor får orimligt höga kostnader för sitt boende och kanske till och med tvingas flytta för att man inte har råd att bo kvar. Detta kan knappast ses som särskilt solidariskt eller rättvist.
Ett annat stort problem är att den som väljer att investera i sin fastighet för att t ex minska sin energiförbrukning straffas med högre fastighetsskatt. Investeringen höjer fastighetens värde och därmed skatten. Den som t ex väljer att komplettera sina befintliga tvåglasfönster med ett tredje glas, kanske återanvänt från ett rivningshus, drabbas av högre skatt. Detsamma kan gälla den som byter sin värmepanna och börjar elda med biobränsle. Detta är naturligtvis tokigt och helt oacceptabelt ur miljösynpunkt. Den typen av investeringar måste naturligtvis gynnas för att medverka till omställningen till ett hållbart samhälle.
Fastighetsskatten måste på sikt avskaffas i sin nuvarande utformning. Miljöpartiets linje, som utgår från resurshushållning, innebär att en betydande del av den beskattning som drabbar boendet kommer från energiskatten. På så sätt kommer energieffektivisering i olika former att gynnas och på kort sikt även övergången till biobränslen för uppvärmning. Vi skulle få en beskattning som samverkar med strävanden att miljöanpassa boendet istället för att motverka. Man skulle också slippa den orättvisa beskattningen av skärgårdsfastigher och fastigheter i andra attraktiva områden.
Men det går inte helt att bortse ifrån den kapitaltillväxt, som sker då en fastighet stiger i värde. Hur stor denna tillväxt verkligen är, kan man dock inte veta förrän fastigheten säljs, och värdet bör därför inte vara föremål för löpande beskattning. Istället bör realisationsvinstbeskattningen för fastigheter ses över och anpassas mer till nivån för övrig kapitalbeskattning.
Ur resurssynpunkt är det också rimligt att beskattning så långt det är möjligt sker där resurserna förbrukas. Varje fastighet kräver en viss infrastruktur i form av gator, räddningstjänst, etc. Kostnaden för denna infrastruktur betalas av kommunerna och det är därför rimligt att kommunerna får rätt att ta ut någon form av fastighetsskatt eller avgift för att täcka dessa kostnader. Detta skulle också lösa en del av problemen för de kommuner som har ett väldigt stort antal fritidsbostäder. I dessa kommuner får man höga kostnader för infrastrukturen men fastighetsskatten hamnar i dag hos staten.
En miljöanpassning av fastighetsbeskattningen är en viktig del av Miljöpartiets bostadspolitik. Att boendet förbrukar resurser är ofrånkomligt, och det är därför viktigt att ett miljöriktigt beteende gynnas. En övergång från nuvarande beskattning av ett fiktivt kapitalvärde till en kombination av energiskatt, reavinstskatt och kommunal avgift ger ett grönare boende.

Utsatta bostadsområden
Något måste göras åt segregationen, framför allt den etniska, i våra större bostadsområden. Bostadspolitiken har ett tungt ansvar bland övriga politik­områden – även om gemensamma ansträngningar är avgörande för att lösa problemen. Förhoppningsvis kommer storstadspropositionen att föreslå allt från ”frizoner” – vad gäller regler för sociala stöd och andra samhällets bidrag och avgifter – till betydligt större möjligheter för de boende att aktivt delta och förändra situationen. Stöd till lokala företagssatsningar och en lokal arbetsmarknad bör prövas. Självförvaltningsutrymmet måste vidgas. Miljöpartiet har föreslagit att självförvaltningen bör kunna skattebefrias upp till ett halvt basbelopp per år. Utlokalisering av utbildningar och viktiga samhällsorgan till de utsatta bostadsområdena är också en bra väg för att öka attraktiviteten. Det är slutligen viktigt att blanda upplåtelseformerna för att ge integrationssträvandena reella chanser.
Bostadspolitiska utredningens förslag till särskilda ekonomiska satsningar i de mest utsatta bostadsområdena förväntar vi oss skall realiseras och få sin finansiering i storstadspropositionen (500 mkr/per år 1998–2000, 1 mdkr/per år 2001–2010). Ett ekologiskt samhälle blir aldrig bärkraftigt om det inte också är socialt hållbart.

Kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen
Regeringen påminner om att kommunerna har det övergripande ansvaret för bostadsförsörjningen på lokal nivå och bedömer att de styrmedel kommunerna förfogar över är tillräckliga. Det kommunala ansvaret baseras på kommunallagen och socialtjänstlagen, men också på PBL, som ger ansvar för planeringen av markanvändningen.
Det är riktigt att styrmedlen finns, men samtidigt har många kommuner – av ekonomiska skäl – inte möjligheter att tillförsäkra alla en bostad eller t ex leva upp till socialtjänstlagen krav: att alla som vistas i kommunen skall få det stöd och den hjälp som de behöver. Miljöpartiet anser att det är ett bra initiativ att tillsätta en beredning, som följer utvecklingen och slår larm, ger förslag m m. Den frivilliga vägen, när den är förenad med ett brett samhällsansvar, är givetvis att föredra, men vi är inte främmande för att återinföra en lag om kommunal bostadsanvisningsrätt om en sådan behövs för att ge alla kommuninvånare rätt till en bra bostad. Detta gäller i första hand de värst utsatta: hemlösa, socialt utslagna, men också andra utsatta grupper, som invandrare eller ungdomar, som inte har arbete och råd eller alls kan få en egen bostad.
Det finns en växande skara hemlösa människor i vårt samhälle, människor som hamnat ”mellan stolarna” och inte har möjligheter att klara av ett normalt boende, kanske i första hand av ekonomiska skäl, men också av sociala skäl. Vem bygger för dem eller vem försvarar dessa människors rätt till en god bostad i enlighet med ”portalparagrafen”, och vad är en rimlig kostnad för den som inte tjänar några pengar? Vårt samhälle har både utrymme för och råd att även låta dem som saknar ekonomiska medel och som förlorat fotfästet få möjligheter till en god bostad/alternativt fria övernattningshärbärgen. Ingen skall behöva ligga utomhus, i portar, under broar eller i kulvertar. Bl a borde det finnas ett särskilt statligt stöd för ombyggnader av fastigheter som inte används, t ex nedlagda sjukhus och institutioner, gamla ungkarlshotell och skolor, för enskilt eller gruppboende med bevarande av de ofta omgivande vackra gamla park- och träd­gårds­anläggningarna. Vårt samhälle har råd med rum för alla medborgare.
Den ekonomiska situationen är mycket allvarlig för många kommuner. För att de skall kunna ge den basservice som behövs vad gäller skola, vård och omsorg och en bra boendemiljö för alla, har Miljöpartiet satsat mer än regeringen i sitt budgetalternativ – 3 mdkr 1998, 5,5 mdkr 1999 och 6,7 mdkr år 2000. Trenden med den ekonomiska avlövningen av kommunerna måste stoppas och vändas. Här har regeringen ett stort ansvar.

Oseriösa bostadsförmedlare
Självklart måste de oseriösa bostadsförmedlarna stoppas. Lagutskottet har påpekat behovet av någon form av samhällskontroll och regler av konsumentskyddskaraktär. Det är tydligen så att regeringen, som första steg, själv inom kansliet, skall undersöka möjligheterna. Även om regeringen säger sig se allvarligt på problemen, vilar man på hanen.
Miljöpartiet anser det oacceptabelt med oseriösa förmedlare och ser kravet på registrering som ett möjligt första steg, i enlighet med förslaget från Styrelsen för Stockholms bostadsförmedling, Bostad Stockholm.

De kommunala bostadsföretagen
Miljöpartiet anser att bostadsmarknaden behöver de kommunala bostadsföretagen, ”allmännyttan”, men samtidigt anser vi att kommunen själv måste fatta det avgörande beslutet om att äga eller inte. Vi har tidigare ställt upp på regeringens tillfälliga broms vad gäller utförsäljningen. När frågan återkom – utan någon långsiktig lösning – sade vi nej. Detta berodde på att vi inte accepterar den ena tillfälliga lösningen på den andra. Regeringen måste lägga mer långsiktiga förslag. Nu säger regeringen att man avvaktar fortsatt beredning av frågan. Vad betyder det? Det är inte acceptabelt att begränsa kommunernas självbestämmanderätt med fortsatt tillämpning av tillfälliga regler. Möjliga vägar till mer fasta och acceptabla regler för utförsäljning av hela eller väsentliga delar av kommunala och samhällsviktiga verksamheter, som bostäder, skulle kunna vara krav på kvalificerad majoritet i fullmäktige, beslut i fullmäktige med mellanliggande val eller folkomröstning. När det gäller bostäder bör de boende ha ett stort inflytande och även köparna skulle kunna prioriteras; t ex i första hand till de boende, i andra hand till kooperativ osv. Med sådana här förslag skulle kommunens självbestämmanderätt inte rubbas, men besluten kräva större uppslutning i fullmäktige, kommuninvånarnas mening i val eller folkomröstning. För övrigt anser vi att det är viktigt att fullmäktige har en god insyn i de kommunala bostadsbolagen.

Hyresnivåerna
Hyrorna är i dag för många alltför höga, omkring 35 % av en medelinkomsttagares lön och upp till 50 % av en låginkomsttagares. Miljöpartiet har i ett kortare perspektiv föreslagit omedelbar sänkning av fastighetsskatten till 1,5 %. Sänkt fastighetsskatt kan vid nästa hyresförhandling få direkt effekt på hyresnivån. Ytterligare en snabb och framkomlig väg, som vi förordar, är ökade möjligheter till självförvaltning för hyresgästerna. För att en sådan väg skall kunna få riktigt genomslag på hyreskostnaderna, bör den skattefria delen uppgå till omkring ett halvt basbelopp. Då kan hyresgästen själv styra en del av sin hyreskostnad och därmed prioritera sin konsumtion.

Stöd till kommuner med övermäktiga åtaganden
Regeringen föreslår att stöd bör kunna lämnas i form av kreditgarantier, lån och i särskilda fall bidrag. Stödet är villkorat med kommunala insatser. En särskild delegation, Bostadsdelegationen, föreslås bli inrättad 1/7 1998, för att tillfälligt hantera frågor om stöd till kommuner med övermäktiga åtaganden för boendet. BKN ges rätt att utfärda kreditgarantier för lån som en kommun tar upp för att kunna fullgöra sina åtaganden för boendet. Venantius AB får lämna lån till kommuner på samma sätt som andra kreditföretag. Kostnaderna för den föreslagna delegationen samt för stöden skall belasta anslaget för bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner.
Miljöpartiet stöder förslaget som en tillfällig akutinsats i rådande krisläge. På sikt är det dock viktigt att kommunerna själva måste ta det fulla ansvaret för sina bostadsföretag.

ROT-avdrag
Regeringen föreslår en förlängning av det nuvarande systemet med skattereduktion för kostnader vid reparationer m m på bostadshus. Förlängningen gäller till 31/3 1999. För arbete från 19/3 1998 medges högre underlag vid beräkning av skattereduktionen.
Miljöpartiet har tidigare tagit ställning emot det rena ROT-skatteavdraget för att det inte har varit miljövillkorat. Istället för att fortsätta satsningen på allergisanering av skolor, daghem och bostäder, har regeringen valt den här ”betong”-varianten, som visserligen kan vara positiv för sysselsättningen inom byggnadssektorn, men som inte alls har krav på sig att skapa sunda, barnvänliga inomhusmiljöer eller socialt anpassade och vackra utom­husområden.
Vi är fortfarande emot den här formen av skatteavdrag och vill ha riktade miljöinvesteringar istället. Självklart borde de påbörjade allergisanerings­åtgärderna, som inte prioriterades av regeringen, fullföljas och slutföras. Miljöpartiet har för detta i sin budgetmotion för åren 1998–2000 avsatt 300 mkr/år. Vi anser att den här satsningen är avgörande för barnens hälsa och därför bör gå före alla andra ny- och ombyggnadsstöd.
Som ett miljöbättre alternativ till ROT-avdragen bör det föreslagna bidraget för ekologisk hållbarhet också utvidgas till att gälla vid ny- och ombyggnad av egnahemsområden.

Barn och jämställdhetsfrågor
Barnen är det viktigaste vi har i samhället, vilket vi alla torde vara överens om. Barnen borde också därför vara ett slags minsta gemensamma nämnare för all samhällsplanering. Det som är bra för barn är bra för hela samhället. Tyvärr har regeringen inte alls uppmärksammat barnens särskilda situation i propositionen. Deras större känslighet och utsatthet borde borde vara naturliga gränser och trösklar för hur vi planerar samhällsbygget, utvecklar våra bostadsområden och nya boendeformer. Miljöpartiet har föreslagit obligatoriska barnkonsekvensbeskrivningar i alla statliga utredningar för att poängtera vikten av barnens roll.
Jämställdhetsperspektivet inom bostadssektorn får inte heller något särskilt utrymme i regeringens förslag, trots att det kraftigt betonades i utredningen. Kvinnors möjlighet till inflytande vid planering, byggande, boendeut­formning med sociala förutsättningar, är fortfarande långt ifrån tillfreds­ställande. Bostadssektorn domineras av män och ”manliga” lösningar och därför måste jämställdheten ständigt stå högt på dagordningen. Miljöpartiet anser att jämställdhet är nödvändig och effektiv.
Inte heller de funktionshindrade har regeringen valt att ta upp i propositionen. I portalparagrafen står att bostadspolitiken skall skapa förut­sättningar för alla att leva i goda bostäder. Detta innebär bl a ett särskilt ansvar för att öka tillgängligheten till bra bostäder för dem som har olika funktionshinder.

Äldrebostäder
Regeringen föreslår ett tillfälligt särskilt byggstöd om 400 mkr för kommunernas utbyggnad och anpassning av bostäder och lokaler för äldre. Utformningen återkommer man till i propositionen om mål och inriktning för äldrepolitiken senare i vår.
Det kan var riktigt i den här situationen att hjälpa kommunerna att tillförsäkra bostäder och lokaler av god kvalitet för äldre. Här liksom i all ny- och ombyggnad skall ekologiskt och hälsomässigt anpassade material och metoder givetvis användas, estetiska kvaliteter krävas och ett starkt boendeinflytande gälla. Det är särskilt viktigt att äldrebostäder byggs i centrala lägen med närhet till service, handel och kultur.

Ungdomsbostäder
Självklart måste det finnas möjligheter att bygga billigare bostäder för ungdomar – med mindre ytor, valfritt mindre utrustning, enklare lösningar – utan att för den delen göra avkall på att det skall vara miljö- och hälsomässigt riktigt byggt. Ungdomarna bör givetvis ha stort inflytande över utformning, materialval och utrustning. Bostäder för ungdomar har inte behandlats i propositionen, vilket är märkligt med tanke på den svåra bostadssituationen för ungdomar. Att särskilt bygga för ungdomar behöver inte betyda snävt kategoriboende. Även äldre, som vill ha ett enklare boende, kunde på det sättet få tillgång till billigare alternativ.

Tillflyktsorter för elöverkänsliga
En annan ny och växande grupp ”hemlösa” är de s k elflyktingarna. Det är människor som får så starka allergiska symtom i närheten av el- och magnetfält att de ofta tvingas på flykt och måste övernatta i bilar, husvagnar eller tält. Det beror inte på att de saknar bostad eller arbete, utan enbart på att de inte kan vistas i närheten av ström- och magnetfält, sändare, alarmapparater o dyl. De värst drabbade har en ohållbar livssituation med ständiga uppblossande symtom och rädsla för att inte stå ut eller klara livhanken. Vad som skulle kunna vara en lösning för dem, som drabbats värst, är ett statligt stöd till byggande av rehabiliteringshem, totalt fria från elektricitet och långt borta från elgator och allfartsvägar. De skulle också kunna bli mötesplatser för dessa utsatta, hittills också missförstådda, offer för vårt välfärdssamhälle.
Forskningen måste få ökat stöd. Orsakssammanhangen är oklara och behöver breda, tvärvetenskapliga insatser. Samhället måste ta problemen på allvar, från forskning av orsakssammanhang till hjälp och stöd för de drabbade. Alla ny- och ombyggnader måste, så långt det är möjligt, minimera elektromagnetiska fält. Det sker bl a genom femledare och avledande skarvningar av alla in- och utgående metallrör för de s k vaga­bonderande strömmarna. Inom den bostadspolitiska sektorn vore dessutom en inventering av helt elfria områden och ett stöd för dem som vill bygga om eller nytt, för att bedriva rehabiliteringsverksamhet för de värst drabbade, en bra början.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om neutralitet och evigt räntebidrag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statliga kreditgarantier,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till utvidgande av bidraget till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet att gälla även i egnahemsområden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om produktansvarslag för bostads- och lokalhyresmarknaden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av estetiska kvaliteter i bostadsbyggandet och minst 1 % till konstnärlig utsmyckning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bosparande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en bred översyn av fastighetsskatten och möjligheterna till utväxling enligt Miljöpartiets förslag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utsatta bostadsområden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hushåll med svårigheter på bostadsmarknaden och de hemlösas situation,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utförsäljning av de kommunala bostadsföretagen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ökade möjligheter till skatteavdrag för självförvaltning i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1996:725) om skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till statsbidrag för allergisanering i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barn, jämställdhet och funktionshinder,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldrebostäder,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till uppförande av särskilda rehabiliteringshem för elöverkänsliga.

Stockholm den 3 april 1998    

Per Lager (mp)    
Bodil Francke Ohlsson (mp)    Barbro Johansson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)    Eva Goës (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)    Thomas Julin (mp)
Ronny Korsberg (mp)    







Motion 1997/98:Bo228 En ny grön stad

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:Bo228
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:Bo228 av Per Lager m.fl. (mp)

En ny grön stad

En snabb teknik- och materialutveckling
Under senare tid har alltfler ekologiska byggexperiment sett dagens ljus. Alltifrån mindre förändringar i bostadshusen till hela ekokvarter och ekobyar. Människor söker sig tillbaka till ”rena” och naturliga material och använder sig av de förnybara energialternativen i form av jord-, berg- och havsvärme, solvärme med solfångare, vindkraft och solceller. Man försöker sluta kretsloppen genom att kompostera och använda torra (multrumsmodeller) eller urinseparerade toalettsystem och för att kunna återföra näringsämnena till jorden. Teknikutvecklingen inom byggbranschen går mycket snabbt och alltfler materialtillverkare väljer bort de sämre alternativen. I dag är kvaliteterna för ett hälsoriktigt och ekologiskt anpassat byggande av stort konkurrensvärde.
Olika statliga stöd och bidrag har parallellt utvecklats och den svenska forskningen har steg för steg kunnat flytta fram positionerna.

Dags för ett helskaleförsök
Det socialt och ekologiskt hållbara samhället, som är ett samhälle för barnen, har nu också blivit målsättningen för regeringens politik – än så länge mer som en vision. För att mer handfast sätta planerna i verket och få möjlighet att praktisera den kunskap som nu ackumulerats genom alla experiment och försök, är det dags att genomföra ett helskaleförsök i form av en ”grön” stad, byggd för framtiden och med alla nyvunna kunskaper om vad som är hållbart ur ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt perspektiv.

Hållbara och kretsloppsbaserade system
Det handlar om att bygga en stad för ett begränsat antal invånare, säg högst 25 000, med en kretsloppsbaserad infrastruktur, där försiktighets- och substitutionsprinciperna är ledande. Staden skall byggas så ”ekologiskt rätt” som möjligt från början, med utrymme att kunna förbättras med nya kunskaper, och placeras så att invånarna har tillgång till odlingsbar mark, att transporterna inte medför giftiga utsläpp och att energi-användningen minimeras. Tanken på en ”grön” stad har funnits i många arkitekters huvuden och det finns redan många idéer om hur en sådan stad skulle kunna se ut.

Utlys en tävling och sätt i gång
Med tanke på att byggmarknaden i stort sett står stilla och utsikterna inte är så ljusa, kunde ett stort projekt som det här skapa en nytändning inom branschen.
En utlyst tävling skulle förmodligen få många stadsplanerare, arkitekter och byggingenjörer att utveckla spännande varianter på det sociala, hälsoriktiga och ekologiska temat. Detta kunde också vara en utmaning för kommunerna när det gäller var staden skulle placeras. Projektet skulle rikta världens alla samhällsbyggarögon mot Sverige och också snart generera liknande byggprojekt runt om i andra länder. Det finns en del försök åt det här hållet, men än är förmodligen inget helt omsatt i praktiken. Här kan alla idéer och erfarenheter av det lokala Agenda 21-arbetet få möjligheter att realiseras.
Uppdraget kunde genomföras via Boverket i samarbete med andra myndigheter, t ex Byggforskningsrådet, Naturvårdsverket, kulturinstitutioner m.fl.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning av möjligheterna att bygga en ”grön” stad på en lämplig plats i Sverige.

Stockholm den 5 oktober 1997    

Per Lager (mp)    
Eva Goës (mp)    Ewa Larsson (mp)

 

 



Motion 1997/98:Bo543 Fungerande närsaltkretslopp

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:Bo543
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:Bo543 av Per Lager m.fl. (mp)

Fungerande närsaltkretslopp

Närsaltkretsloppet har fungerat
I jordbrukssamhällets långa historia har det alltid varit svårt att få tag i tillräckligt med gödning till åkrarna. Det har därför varit viktigt att utnyttja all tillgänglig näring. Även stadens avfall, i form av exkrementer och kompo­sterbara sopor, har återförts till åkrarna i stadens närhet. Ända in i vårt sekel skilde man på gödselsopor och andra sopor. I gödselsopor ingick, förutom det mänskliga avträdesavfallet, även aska och den komposterbara delen av hushållsavfallet. Vid sekelskiftet fanns bara ca 400 vattentoaletter i hela landet, främst i Stockholm, Göteborg och Norrköping.
Vi hade då vad man i dag skulle kalla ett fungerande närsaltkretslopp.
Men det fanns hygieniska problem, t.ex. koleraepidemier, som accentuer­ades vid städernas enorma befolkningstillväxt i slutet av 1800-talet.
Krav på bättre hygien och bekvämare bostäder ledde till att de under­jordiska avloppssystemen började att byggas i en rad städer. Rören mynnade som regel ut i närmaste vattendrag. Detta ledde redan då till nackdelar för den delen av befolkningen som utnyttjade dessa till både tvätt och dricks­vatten. Därför utkämpades en hård politisk debatt i årtionden innan man allmänt accepterade införandet av WC runt 1910.
Motargumentet att bönderna skulle få näringsbrist på sina åkrar var inget oöverstigligt hinder och började vid denna tid tappa kraft. Det var nämligen vid denna tid som konstgödseln började bli känd och skulle göra bönderna oberoende av städernas avfall.

Läget i dag
Nu vet vi att tillförseln av konstgödning inte är en del av en hållbar utveckling. Fosfortillgångarna minskar i allt snabbare takt. Vi bränner en stor mängd fossil olja för att framställa konstgödselkväve. Alltmer övergödda vatten leder till enorma kostnader för rening.
De olika reningsstegen ger slam som innehåller näring för åkern, men också en okontrollerbar mängd kemikalier från vårt moderna samhälle. Kvalifi­cerade bedömare uppskattar antalet av människan ihopsatta kemikalier, som cirkulerar i Sverige, till ca 60 000. De allra flesta av dem är kanske harmlösa, men där finns flera väldigt farliga, som DDT, PCB och bromerade flamskyddsmedel. Dessutom tungmetaller, farligast av allt för åker­jorden. Skadorna blir med tiden irreversibla, jorden obrukbar. Därför kan man inte använda slammet som gödselmedel idag. Det pågår visserligen ett arbete med att försöka rena slammet, men än är det långt kvar; trots det sprids slam i ett antal kommuner i landet. Därtill kommer att det för jordbruket så viktiga kvävet till största delen spolas ut i vattendragen eller luftas bort.
Det kanske allra allvarligaste problemet på sikt är ackumulations­problemet, som diskuterats ingående av kretsloppsforskaren Folke Günther.1 Günther pekar ut grundproblemet med fosforflödet genom våra städer. Fosfor importeras till våra städer och koncentreras bl.a. via avloppssystemet till en punktförorening i avloppsreningsverket. När koncentrationen av ett icke gasformigt ämne ökar, ökar också sannolikheten för läckage av ämnet. En s.k. HEAP-fälla uppstår (HEAP=Hampered Effluent Accumulation Process). Om vi hade lika stora ytor till förfogande för att sprida avloppsslammets fosfor på som denna fosfor en gång samlades in från, om detta var tekniskt ock ekonomiskt möjligt, så skulle vi kunna lösa HEAP-fällans problem. Så är nu långt ifrån fallet. Slammet avsätts på en betydligt mindre yta, så att den genomsnittliga fosfortillförseln från städerna till åkermarken är omkring 210 kg fosfor per hektar och år. Detta är inte långsiktigt hållbart.

VA-lagen måste anpassas till kretsloppstänkandet
På senare år i kretsloppstänkandets tidevarv har en utveckling av källsorterande avloppssystem kommit i gång. Tekniken förekommer som allt ifrån små och stora förmultningstoaletter till dubbelspolande urinavskiljande toaletter – allt i syfte att ta vara på näringen i avföring och/eller urin innan den blivit förorenad av kemikalier och tungmetaller från andra delar av avloppssystemet.
Fördelen med dessa toaletter är att man kan påbörja återinförandet av ett närsaltkretslopp successivt allt eftersom man renoverar eller bygger till. Det finns därför goda ekonomiska och miljömässiga skäl för samhället att stödja denna utveckling generellt, vilket också görs i viss mån.
Emellertid finns det vissa omständigheter som borde föranleda att sam­hället ställer starkare krav på en kretsloppsanpassning av VA-systemet, exempelvis:
när avloppssystemet är maximalt belastat och all nytillkommande bebyggelse kräver en uppdimensionering av reningsverk, ledningar etc.
när avloppssystemet är undermåligt i något avseende, t.ex. läckande avlopps­­ledningar eller dåligt fungerande, äldre reningsverk, under­dimensio­nering, avsaknad av ett reningssteg eller annat.
när man har en speciellt känslig recipient som inte tål belastningen av renat avloppsvatten från både bad, disk, tvätt och WC.
Under de omständigheter som exemplifierats ovan borde samhället ha möjlighet att stödja en källsortering av avloppen genom att med ett förbättrat lagstöd kunna villkora utformningen av VA-systemen i tillkommande bebyggelse.
Plan- och byggutredningen har i sitt senaste betänkande presenterat en reviderad VA-lagstiftning som är mer flexibel än den nuvarande och som troligen gör det lättare att införa lokalt förvaltade, småskaliga avlopps­anläggningar. Detta är ett steg på vägen, men när det gäller utredningens bidrag till att skapa lagstiftning som sluter närsaltkretsloppet saknas i stort sett förslag, förutom att i syftet med lagen nu ingår att ”tillgodose skyddet för miljön och hälsan samt behovet av hushållning med naturresurser” från att lagen tidigare bara var en hälsoskyddslag.
VA-lagen måste ge kommunen möjlighet att villkora ny- eller ombyggnad med att minst en viss andel av toalettavfallet källsorteras. Med ett sådant lagstöd skulle kommunerna kraftfullt kunna bemöta omständigheter som beskrivits i punkterna 1–3 ovan. Den källsorteringsandel som krävs bör successivt anpassas till billigaste och bästa källsorterande VA-teknik.
Ett alternativ till metoden med villkor är att möjliggöra differentierade VA-taxor till förmån för källsorterande VA-system. Ju högre andel källsortering, desto lägre VA-taxa. Dagens VA-lag möjliggör bara mindre taxeförändringar, vilket gör det ekonomiskt ointressant för den enskilde att välja det miljövänligaste alternativet.
Miljöpartiet föreslår att regeringen ges i uppdrag att utreda hur VA-lagen kan anpassas till utvecklingen mot ett närsaltkretslopp i enlighet med det som nämnts ovan.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i VA-lagen för att möjliggöra utveckling mot ett närsaltkretslopp i enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm den 3 oktober 1997    

Per Lager (mp)    
Gudrun Lindvall (mp)    Elisa Abascal Reyes (mp)
Eva Goës (mp)    Kia Andreasson (mp)
Barbro Johansson (mp)    





Motion 1997/98:Jo537 Margariner

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:Jo537
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:Jo537 av Per Lager m.fl. (mp)

Margariner

Redlighetsprincipen
I 5 § livsmedelslagen beskrivs redlighetsprincipen som ett
krav på att livsmedel skall presenteras på ett sådant sätt att
konsumenten ges en riktig uppfattning om alla egenskaper
som denne anser väsentliga. Det kan t ex handla om hur
livsmedlet är tillverkat och om hanteringen osv. Givetvis
handlar det också om livsmedlet innehåller restsubstanser
och föroreningar, om det är färgat, om smakämnen tillsatts,
om näringsämnen tagits bort, om livsmedlet varit i kontakt
med ämnen som kan anses olämpliga och om det finns några
risker med att konsumera det.
Varje uppgift som kan vara av värde för konsumenten skall redovisas. Det
är konsumenten som i sista hand skall avgöra om livsmedlet är värt priset.

Margariner
Allmänheten har en någorlunda god bild av hur de olika
livsmedlen och livsmedelsråvarorna framställs och vad de
innehåller. Men när det gäller just margariner och matoljor är
skillnaden mellan vår föreställning och verkligheten stor och
oacceptabel. Ingen skulle väl kunna tänka sig att betrakta ett
färgad och smaksatt smågodis, framställt av kemiskt
behandlade varor, som ett fullgott livsmedel för våra barn.
Ungefär så ser nämligen våra margariner ut. Ända sedan
1800-talets början har avsikten med margarinerna varit att
efterlikna smörets egenskaper. De naturliga egenskaperna
utplånas och ersätts med smörliknande genom kemiska
processer. För att göra olivoljan gul krävs raffinering och
behandling med lut, fosforsyra, blekning och deoderisering.
Smörsmaken får man genom raffinering och tillsats av
smakämne. Lukten likaså. När det gäller konsistensen
tvingas man antingen härda med hjälp av nickelspån och
vätgas i härdningsreaktorer, där nya syntetiska fettmolekyler
bildas, eller omestra med hjälp av natriummetylat i
omestringsreaktorer, som bildar nya syntetiska molekyler.
Eftersom man också vill ha smörets näringsämnen och
vitaminer, och "raffineringen" har förstört många av dessa,
tillsätter man i efterhand A och D-vitaminer.

Omestringsprocessen
Margariner, som inte innehåller härdade fetter, är i stället
omestrade. Margarinfetterna behandlas med den ytterst
reaktiva och hälsovådliga kemikalien natriummetylat.
Viktiga förändringar sker av fettmolekylen, där fettsyrorna
placeras om. Detta kan vara riskabelt för vår hälsa. Den
ursprungliga positionen är viktig, t ex när det gäller
näringsupptag. I bröstmjölken sitter en viss fettsyra i ett visst
läge och det anses (Åke Bruce, Livsmedelsverket) att små
barn inte skall äta omestrade fetter. Det finns också en ny
undersökning som säger att omestringen av palmolja, som
finns i svenska margariner, kan öka risken för bildning av
blodproppar hos råttor.

Transporter
Till skillnad från annan livsmedelsindustri får
matfettsindustrin frakta sina råvaror i tankar som tidigare
innehållit kemikalier. Hos Livsmedelsverket finns en lista
som anger vilka kemikalier som tidigare får ha fraktats i
samma tankar. Bland dessa finns bensinkolväten, aceton och
andra lösningsmedel.

Krav på innehållsdeklaration
De här uppgifterna skall, enligt redlighetsprincipen, delges
allmänheten.
Vi anser att omestringsprocessen måste finnas med i innehållsdeklaratio-
nen, de omestrade fetterna måste synas, precis som de härdade. Kunskaperna
om effekterna är i dag för dåliga och självklart måste försiktighetsprincipen
gälla.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär ett direktiv till Livsmedelsverket om
krav på att omestrade fetter måste finnas med på en innehållsdeklaration.

Stockholm den 6 oktober 1997

Per Lager (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Barbro Johansson (mp)
Kia Andreasson (mp)

 



Motion 1997/98:Jo715 Svensk miljöforskning

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:Jo715
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:Jo715 av Per Lager m.fl. (mp)

Svensk miljöforskning

Miljöforskningen - regeringens ansvar
Vem kommer att ha det nationella ansvaret för
miljöforskningen i Sverige? Från och med 1998 upphör
Statens naturvårdsverks forskningsbudget. Ändå är det
Naturvårdsverket som har huvudansvaret för att
samhällsviktig forskning blir gjord, att forskningen
samordnas och resultaten kommer ut.
MISTRA (Stiftelsen för miljöstrategisk forskning), som tar över en del av
Naturvårdsverkets forskningsprojekt och är tänkt som ersättare vad gäller
stöden, är en stiftelse och inte en myndighet och har inte heller förbundit sig
att ta på sig hela ansvaret. Det lär inte hjälpa att regeringen numera utser
styrelsen och att ordföranden samtidigt är generaldirektör på Naturvårds-
verket. Miljöpartiet anser, att det är viktigt att riksdag och regering behåller
greppet om miljöforskningen.

Vad händer vid nästa miljökatastrof?
Vem skall ta ansvar för informationen till allmänheten vid
nästa större miljökatastrof i Sverige? Det är inte längre
frågan om - utan när - nya miljökatastrofer inträffar. Nästa
gång vi drabbas av plötsliga och omfattande, till synes
oförklarliga, dödsfall och sjukdomar i fanunan och floran,
gäller det att inte myndigheterna står svarslösa inför
allmänheten.
När larmen tidigare har gått har Naturvårdsverket genast kunnat starta
utredande forskning. Idag fattas ca 50 Mkr. till miljöövervakning och akuta
insatser. På grund av sparkravet 1996 på 200 Mkr. har Naturvårdsverket
skurit bort så gott som hela sin forskningsbudget 1998.
Man kan också ställa sig frågan vem som skall ta fram sakinformationen
till de mellanstatliga organisationerna som HELCOM (Östersjöns miljö) och
PARCOM (Nordsjöns miljö). Sverige har tidigare varit ledande i det här
arbetet och medverkat till beslut om utsläppsreduktioner av fosfor och kväve.
Hur har regeringen tänkt sig utvecklingen av miljöforskningen i Sverige och
vilka egentliga styrmedel har staten?
Miljöpartiet har tidigare krävt och upprepar här kravet på vikten av att
staten inte frånhänder sig samordnings- och utvecklingsansvaret och
bibehåller hög katastrofberedskap m m.

MISTRAS:s garantier?
Mistra skall, enligt sina stadgar, stödja "långsiktigt
strategiskt inriktad och problemlösande forskning", men
inget sägs om stöd till akuta och snabba forskningsinsatser.
Innebär det att Naturvårdsverket ändå får gå direkt till
regeringen och söka pengar?
En annan fråga som hänger i luften är vad som händer med den forskning
som Naturvårdsverket bedrivit tillsammans med IVL (Institutet för vatten-
och luftvårdsforskning) och som till hälften finansierats av näringslivet. Det
har t ex gällt att miljöanpassa transporter eller industriella rengörings-
processer.
Det finns alltså inga garantier för att MISTRA i ett längre perspektiv tar
ansvar för miljöforskningen. Stödet till forskningen kommer att vara
avhängigt av situationen på börsen. Idag finns forsknings- och utbildnings-
avdelningar vid universitetet, som har tillkommit tack vare Naturvårdsverkets
anslag. Den verksamheten är så viktig att Utbildningsdepartementet borde ta
över ansvaret och skapa garantier för mer stabila arbetsförhållanden. Berörda
forskare är mycket oroliga över situationen.
Miljöpartiet anser inte att situationen är acceptabel utan menar att det
måste finnas ett klarare statligt ansvar vad gäller svensk miljöforskning och
dess framtid.

Höjt anslag till Naturvårdsverket
Naturvårdsverket kan inte med regeringens neddragningar
upprätthålla ansvaret för miljöövervaktning och akuta
insatser. Miljöpartiet har i många sammanhang och i flera år
krävt en större satsning på miljöforskningen. I årets budget
avsätter vi 50 Mkr. till Naturvårdsverket för att ge
myndigheten möjlighet att inte helt tappa styrfart vad gäller
forskningsinsatser och kanske därmed också få möjlighet att
upprätthålla kompetensen.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om det nationella ansvaret för miljöforskningen,
2. att riksdagen anslår ytterligare 50 miljoner kronor till Statens
naturvårdsverk med anledning av behovet av bibehållen kompetens m.m.

Stockholm den 1 oktober 1997

Per Lager (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Gunnar Goude (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)





Motion 1997/98:Kr298 Konstens verkstäder

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:Kr298
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:Kr298 av Per Lager m.fl. (mp)

Konstens verkstäder

Kollektivverkstäderna
Redan på 70-talet tog konstnärer initiativ till gemensamma verkstäder för sitt arbete. Idag finns ett tjugotal i landet, med olika specialiteter, alltifrån stenbearbetning till datorkunskap. Dessa konstnärernas kollektivverkstäder, som står öppna för yrkesverksamma konstnärer och konsthantverkare, idag ca 3000 medlemmar, är en förutsättning för mycket av den offentliga konstnärliga utsmyckning som vi har i vårt gemensamma samhällsrum.

Ett avlövat stöd
Enligt en undersökning som är gjord av KKV Riks (Riksorganisationen för konstnärernas kollektivverkstäder), har projektbidragen, som administreras genom BKF (Bildkonstnärsfonden) till kollektivverkstäderna, under perioden 1988–96, sjunkit från att ha utgjort 57 % av BKF:s totala budget för projektbidrag till att bara utgöra 6,7 %!

Att behandlas lika
Det vore rimligt att kollektivverkstäderna får samma villkor, och möjligheter att söka stöd för sin verksamhet hos Kulturrådet, som konsthantverkskooperativen och t ex Stiftelsen Gerlesborgsskolan. Verksamheten är ideell och icke vinstdrivande med professionell inriktning på konstnärers och konsthantverkares möjlighet till koncentrerat arbete och utbildning. Kollektivverkstäderna bör inordnas i gruppen ”Bild- och formområdet” och anslaget ökas med 2 Mkr till Kollektivverkstädernas projekt/investerings- och upprustningsbehov.

En unik resurs
KKV Riks, KRO (Konstnärernas riksorganisation), landsting m fl har i samband med SOU1995:84 påpekat vikten av att Sverige värnar om sina konstnärsverkstäder, dels som något unikt internationellt och dels som en nationell resurs vad gäller den yrkesutövande bildkonsten och produktion av större utsmyckningsuppdrag.

Tydliggör det statliga ansvaret
Det är viktigt att Konstnärsnämnden och Kulturrådet sinsemellan kommer fram till hur verksamheten i framtiden skall stödjas. Det statliga ansvaret måste tydliggöras. För närvarande skiljer sig de lokala stöden från kommuner och landsting kraftigt från region till region. I de allra flesta fallen är stöden ringa och bundna till driftskostnader.
Verkstäderna är en nationell angelägenhet, som avspeglas i utställ­nings­verksamhet, offentliga utsmyckningar, nationella konstnärliga projekt och kunskapsutbyten mellan svenska och utländska konstnärer.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Konstnärernas kollektivverkstäder inordnas i gruppen ”Bild- och formområdet” och därmed ges möjligheter att söka bidrag genom Statens kulturråd,
att riksdagen till Kulturrådets ram, utgiftsområde 17 anslag D 5 Bild- och formområdet, för budgetåret 1998 anvisar 2 miljoner kronor utöver regeringens ram.

Stockholm den 6 oktober 1997    

Per Lager (mp)    
Ewa Larsson (mp)    Barbro Johansson (mp)






Motion 1997/98:N226 Stöd till solvärmeanläggningar

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:N226
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:N226 av Per Lager m.fl. (mp)

Stöd till solvärmeanläggningar

Energiomställningen och solvärmen
Vid byggande av ett hållbart energisystem kommer solenergin att utgöra en viktig del. Ändå nämns inte solvärmen i diskussionen om den svenska energiomställningen, med dess intentioner att minska koldioxidutsläppen samtidigt som kärnkraften skall avvecklas. Att det statliga stödet, som funnits i olika former sedan 70-talet, dessutom nu tagits bort är mycket negativt för branschens utveckling. Stödet har på ett effektivt sätt medverkat till att svensk solvärme blivit världsledande.
En orsak till att solvärmen satts på undantag i den senaste energi­upp­görelsen är att fokusering skett på åtgärder som förbättrar elbalansen. Dit anses inte en satsning på solvärme höra, då det i dag finns gott om billig el sommartid i Norden. Felet med ett sådant resonemang är att det gäller i dag (om man bortser ifrån att det är en myt) och inte i morgon när avvecklingen väl påbörjas. Danmark, som även under sommarhalvåret använder sin kol­kondenskraft, skulle självklart istället satsa på solvärmen (detta stöds av Danish Energy Agency). Om man kan utnyttja komparativa fördelar i ett nordiskt eller europeiskt perspektiv, är det lättare att få ett hållbart energi­system i Sverige samtidigt som det gynnar omkringliggande länder.

Solvärmemarknaden
Solfångartekniken har utvecklats under flera decennier och är idag en enkel, hållbar och driftsäker teknik. Det finns i huvudsak tre marknadssektorer:
– Mindre solvärmesystem för villor
– Solvärmesystem med takintegrerade solfångare för flerbostadshus
– Större solvärmesystem med markplacerade solfångare i anslutning till grupp­centraler i fjärrvärmesystem.
Idag är solvärmen lönsam inom vissa nischmarknader. För att bli kommersiell måste kostnaderna reduceras ytterligare. För detta krävs fortsatt teknik­utveckling men det viktigaste är att få upp volymen. Det ger den största kostnadssänkningen. I dag är volymen bara ca 10 000 kvm per år med en hantverksmässig produktion.

Något av en folkrörelse
Att bygga solfångare och sätta solvärmesystem har blivit något av en folkrörelse under senaste decenniet. Speciellt är denna rörelse aktiv ute på landsbygden och i närheten av orter, där byggare och kunskap redan finns. Genom cirkelverksamhet och självbyggeri har många egnahemsägare kraftig kunnat sänka sina energikostnader. Investeringsbidragen har de senaste åren legat på 25% (för att tidigare varit högre), men är nu helt borta. Detta har fått den framsynta energibyggarrörelsen att helt ”gå i dvala” på sina håll. Bidraget var det incitament som skapade extra intresse för långsiktig och mindre sårbar energiförsörjning.

En utvidgad marknad behövs
Försäljning av hela anläggningar eller anläggningar mer eller mindre i byggsats skulle kunna vara 2–3 ggr större än idag, om den var lika spridd över hela landet. Att utvidga marknaden skulle vara av stor betydelse för branschens överlevnad och utveckling – och för möjligheterna att sänka kostnaderna.
Rimliga målsättningar för energibalansen
Med rimliga satsningar kan solvärmen svara för 3–5 TWh i Sveriges energibalans om 15–25 år (enligt SEAS). För att nå det krävs ett politiskt beslut som anger vilken mängd solvärme, t ex 3 TWh, vi skall ha i den nationella energibalansen vid t ex år 2010.
Miljöpartiet menar att solvärmen kan bli en viktig del av ett svensk hållbart energisystem, men då måste tekniken och marknaden få möjlighet att utvecklas.

Avgörande förutsättningar för solvärmen
För att solvärmen skall kunna fasas in i och bli den viktiga del i energibalansen, som vi menar att den skall vara, krävs:
En långsiktig målsättning för det svenska energisystemet som ger stabila spelregler och konkreta mål att arbeta mot
Utbildning och spridning av information för att visa möjligheterna med solvärme och för att ge beslutsfattare rätt underlag för beslut
Skapa förutsättningar för solvärmen att konkurrera på lika villkor med övriga energislag genom att införa en miljöbonus för solvärmen.

Miljöskulden och verkliga samhällskostnader
Energisystemet är den största bidragande orsaken till dagens stora miljöproblem. Växthuseffekten, försurning, övergödning och utsläpp av tungmetaller är till stora delar ett resultat av förbränning av fossila bränslen. Radioaktivt kärnbränsleavfall med krav på säker förvaring i 100 000-tals år är ett svårt och ännu olöst problem. Kärnkraften bär också ständigt riskerna för nya reaktorhaverier, påverkan på den biologiska mångfalden mm. Alla får vi vara med att via skattsedeln betala dessa miljöproblem – för att inte tala om den växande miljöskulden och vad vi lämnar över till kommande generationer. Dagens miljöskatter utgör bara en bråkdel av de verkliga och långsiktiga kostnaderna för samhället (se Biobränslekommissionen 1992, Thomas Sterner). Detta kan tolkas som att alla energislag mer eller mindre blir subventionerade till den dagen de miljörelaterade energiskatterna höjs till den verkliga samhällskostnaden.
Solvärmen, som mycket begränsat påverkar miljön, har nu ett sämre konkurrensläge än andra energislag, vilket gör att en form av miljöbonus är motiverad för solvärmen.

Satsa på en avvägd miljöbonus
Miljöpartiet föreslår en miljöbonus för solvärmen. Den borde inte vara särskilt kontroversiell med tanke på att det är inhemska produkter med ett stort förädlingsvärde, vilket innebär att så mycket som hälften av investeringskostnaden för en anläggning kan vara skatt i olika former. Om solvärmen i drift kostar 90 öre/kWh är alltså en rejäl del av detta skatt, trots att någon särskild energiskatt inte tas ut på solvärme. En ökning av användningen av solvärme skulle öka statens inkomster trots införandet av en miljöbonus. Det är särskilt tydligt i en situation som idag med en betydande arbetslöshet. En rimlig nivå på miljöbonusen torde ligga i storleksordningen 10–15 öre/kWh.
Ex: Om kostnaden för solvärmeanläggningen är 45 000 kr (enligt Boverket är detta snittkostnaden på den vanligaste typen av anläggningar, 12,5 kvm), livslängden beräknas till 20 år och energiutbytet till 400 kWh per kvadratmeter och år, ger detta ett utbyte från anläggningen under dess livstid på ca 100 000 kWh (12,5 x 20 x 400). En miljöbonus borde då vara av storleken 10 000–15 000 kr.
Boverket kunde vara en lämplig myndighet att administrera miljöbonusen, eftersom det har erfarenheter från tidigare investeringsbidrag till solvärme. Olika former för miljöbonus är tänkbara, t.ex. ett investeringsstöd såsom tidigare skett. En annan möjlighet som kan övervägas är en moms­åter­betalning vid inköpstillfället. Den skulle i så fall för anläggningen som kostar 45 000 kr motsvara 9 000 kr.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en särskild miljöbonus för solvärme enligt vad som anförts i motionen.

Stockholm den 1 oktober 1997    

Per Lager (mp)    
Eva Goës (mp)    Thomas Julin (mp)
Ewa Larsson (mp)    Kia Andreasson (mp)






Motion 1997/98:Sk615 Nordens Ark

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:Sk615
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:Sk615 av Per Lager m.fl. (mp)

Nordens Ark
Den ideella Stiftelsen Bohus Avelscentrum driver verksamheten vid Nordens Ark, en djurpark med i huvudsak bevarandekaraktär (captive breeding center), som startades 1988 och är belägen i den natursköna Sotenäs kommun vid Åbyfjorden. Syftet med anläggningen är att rädda och bevara utrotningshotade djur. Den huvudsakliga inriktningen går ut på att bevara nordiska gamla lantraser. Men parken hjälper också till med att försöka rädda hotade exotiska vilda djur som trivs i vårt klimat.

Programförklaring
Syftet med Nordens Ark finns sedan starten i en programförklaring som handlar om att rädda och bevara utrotningshotade djur genom
avel och uppfödning (ca 60 arter)
återinplantering när så är möjligt (till nu stork, vitryggig hackspett, berguv, lodjur och grönfläckig padda)
forskning och utbildning (samarbete med universitet, den gymnasiala djurvårdarutbildningen samt besök av ca 600 skolklasser årligen)
att sprida information som skapar förståelse för behovet av insatser (ca 150 000 personer besöker årligen den publika delen av parken).

En omfattande anläggning
Nordens Ark har 383 ha jordbruks- och skogsmark för sin verksamhet (förvärvad 1996), som finansieras genom entréintäkter, sponsorer, stödförening, donationer och gåvor.
29 personer sysselsätts på årsbasis. Genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder har ytterligare 10 personer periodvis sysselsättning i parken. Nordens Ark är därmed en av de största privata arbetsgivarna i Sotenäs kommun. Personalkostnaderna är den dominerande driftkostnaden.
I parken ingår en viktig avelsdel på 30 ha. Där finns de djur som skall återinplanteras, och där bedriver man forskning, håller avelspar och driver karantän i egen regi. Den här verksamheten har inga intäkter utan är helt beroende av den publika delens (ca 35 ha) intäkter.
En intressant utveckling, ur miljömässig synpunkt, är att parken nu är helt självförsörjande vad gäller foder till djuren – en årlig ekologiskt anpassad (Kravmärkt) produktion på 70 ton.

Att skydda kulturarvet
Verksamheten handlar till stor del om att vårda ett kulturarv. När gamla lantraser anses olönsamma, tar parken ett kulturhistoriskt ansvar, när man ser till att de inte försvinner för gott. Av de idag 31 registrerade (Jord­bruks­verket) hotade lantraserna har parken 14. Vad gäller de vilda djuren, tillhörande den nordiska faunan, har Sverige tagit på sig ansvaret genom undertecknande av Riokonventionen. Nordens Ark ansågs i det sammanhanget som en viktig resurs och fick 1993 ett särskilt statligt engångsanslag (propositionen om biologisk mångfald).

Ett nationellt ansvar
Den 5 september i år satte jordbruksministern spaden i jorden för ett nytt ”lantrascentrum” – ett centrum för utrotningshotade husdjur. Därmed tar Nordens Ark på sig något av ett nationellt ansvar. Tydliga tecken på vilka förhoppningar som knyts till projektet, och det förtroende Nordens Ark åtnjuter, är de ekonomiska stöd som utgår från EG:s strukturfonder (mål 5B), på 6,3 miljoner kronor och från länsarbetsnämnd, länsstyrelse och landsting, på 7,4 miljoner kronor, för det här projektet, som kostnadsberäknats till 15 miljoner kronor.

Informationsspridning
För skolorna i regionen är bevarandeparken en viktig källa till nya och fördjupade kunskaper. Man anordnar studiebesök, ”ekodagar”, lägerskolor och står för en del av djurvårdarutbildningen på gymnasienivå. Här sker kunskapsutbyten på alla nivåer. Internationella konferenser och gränsöverskridande samarbeten ingår som en del i arbetet. Tillsammans med olika universitet deltar man i utplanteringsprojekt. Nordens Ark är idag med i nio EEP-program (snöleopard, liten panda, utter, järv, manvarg, Przewalskis vildhäst, glasögontrana, moluck-kackadua och amurleopard).

EU:s sjätte mervärdesskattedirektiv
Anläggningar som Nordens Ark bör, enligt min mening, erhålla reducerad moms, så som beskrivningen är i EU:s sjätte mervärdesskattedirektiv och som tillämpas i Tyskland, Holland, Finland, Belgien, Frankrike och Irland. (I länder med bara en moms-sats är djurparkerna helt befriade.) I de internationella avels- och forskningsprojekten sker samarbetet främst med just djurparkerna i Europa.
I direktivet, artikel nr 13, punkt 7 i bilaga H, står det: ”reducerad skattesats skall tillämpas för tillträde till shower, teatrar, cirkusar, nöjesparker, konserter, museer, djurparker, biografer, utställningar och liknande kulturella arrangemang och anordningar.”
Det står också att ”skatten tas ut med 6 % av beskattningsunderlaget för till­träde till konserter, cirkus-, biograf-, teater-, opera- och balett­före­ställ­ningar samt andra jämförliga tillställningar”.

Reducera mervärdesskatten!
Eftersom merparten av djurparkerna inom EU har en reducerad mervärdesskatt, och det efterfrågas konformitet i mervärdesskattereglerna, borde det vara logiskt att Nordens Ark och andra jämförbara anläggningar har samma reducering. Det måste också ligga i det svenska samhällets intresse att ge djurparker, som i huvudsak är inriktade på bevarandearbete, statusen av kulturarvsbeskyddare och därför, som ett indirekt stöd, reducera mervärdesskatten.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att Nordens Ark, och andra likvärdiga svenska djurparker, får reducerad mervärdesskatt på 6 % i enlighet med EU:s sjätte mervärdesskattedirektiv.

Stockholm den 26 september 1997    

Per Lager (mp)    
Peter Eriksson (mp)    Gudrun Lindvall (mp)
Gunnar Goude (mp)    Barbro Johansson (mp)
Eva Goës (mp)    Kia Andreasson (mp)




Motion 1997/98:Sk697 Miljöavgift på engångsmaterial

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:Sk697
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:Sk697 av Per Lager och Yvonne Ruwaida (mp)

Miljöavgift på engångsmaterial

Bort från ”en gång slit och sedan släng”
Engångsmaterialens tid borde i huvudsak vara förbi. De passar inte in i ett miljövänligare, ekologiskt hållbart samhälle. Självklara undantag är t.ex. sjukvården, särskilt där smittorisken är stor. Där är det rimligt att fortsätta använda vissa engångsartiklar. Men mängden engångsmaterial inom andra sektorer bör kraftigt minska.
Engångsmaterialen innebär inte enbart ett stort onödigt uttag av naturresurser, utan också i många fall kraftigt ökad nedskräpning. Det är bara att se sig omkring på gator och torg, i papperskorgar och runt korvkiosker. Då ingen ska bruka materialet längre, finns det en stor risk att det slängs utan särskild åtanke. Detta innebär givetvis en smittorisk, miljöförstöra naturen eller skada djur som t.ex. plastringarna som håller samman ölburkar gjort.

Substitutionsprincipen
Försök med engångsmaterial som snabbt bryts ned och återgår i kretslopps­systemet, t. ex. tallrikar och muggar av majs eller papper och teskedar i tunt trä, har fungerat relativt väl. Frågan måste ändå alltid ställas om engångsartikeln är bättre än flergångsartikeln vad gäller livscykelns hela energi- och miljökostnad. Det kan betyda att den, trots allt, inte är att föredra och bör bytas ut. Det finns alltså en mängd gränsfall, där den goda saken ändå inte är så god. Substitutionsprincipen bör alltid vara vägledande.

Miljöskatt på slöseriet
Alla icke snabbt nedbrytbara artiklar av engångskaraktär, ofta baserade på fossil olja eller olika metallegeringar, borde med statlig stimulans substitueras ut. En möjlig väg att gå är att göra som i tyska Kassel och införa en särskild miljöavgift på engångsmaterial. Det bör utredas på vilka grunder, och efter vilken skala och storlek, en sådan miljöskatt eller miljöavgift skulle kunna användas. Det måste givetvis också avvägas mot själva administrationen av avgiften. Går det att finna ett administrativt enkelt och billigt system för miljöavgift på engångsartiklar, bör ett sådant system prövas. Det kan ske för en begränsad mängd artiklar, där det är enkelt att byta till flergångsprodukter, och där miljövinsten av att göra så är tydlig. Efterhand kan systemet, om det fungerar som tänkt, breddas till fler produkter. Det är också möjligt att, som med tyska Kassel, tillåta kommunerna att införa en lokal skatt på engångsmaterial. Kommuner, där problemet med avfall bestående av engångsmaterial är särskilt stort, kan då med avgiften stimulera fram miljöbättre lösningar. Utifrån de många olika möjligheter som föreligger föreslår vi att en statlig utredning görs angående miljöavgifter på engångsmaterial.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om en särskild miljöavgift på engångsmaterial.

Stockholm den 5 oktober 1997    

Per Lager (mp)    Yvonne Ruwaida (mp)


 



Motion 1997/98:So230 Operationsköerna

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:So230
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:So230 av Per Lager m.fl. (mp)

Operationsköerna

Under den allmänna motionstiden 94/95 skrev Miljöpartiet en motion ”Korta operationsköerna, spara människor – spara pengar”, som handlade om samma sak som vi beskriver i den här motionen. Ingen vinner på att operationsköerna fortsätter att vara för långa och det borde vara självklart att försäkringskassan träder in och tar ansvar. Det vinner alla på. Förra gången lyckades vi inte övertyga majoriteten, men hoppas nu att tiden är mogen.

Sluta slösa med människor – och pengar
Sjukvården arbetar under hårda ekonomiska villkor och befinner sig ständigt i olika effektiviseringsåtgärder. På många håll har smärtgränsen passerats. Men det finns undantag, där man kan bespara människor onödigt lidande och samtidigt tjäna in dyra kostnader åt samhället. Ett sådant är operationsköerna.
Nuvarande rutiner med långa sjukskrivningstider inför operationer är ett uppenbart slöseri med allmänna medel. Exempel på detta är patienter som gått sjukskrivna i upp till ett år eller längre inför en diskbråcksoperation, då operationskapacitet inte funnits inom deras egna eller närliggande landsting. Samtidigt har likvärdig kapacitet varit ledig någon annanstans i landet eller inom den privata sjukvården.

Register för operationskapacitet
Hade det funnits ett register på all ledig kapacitet inom den samlade svenska sjukvården, kunde en sådan operation ha skett inom en vecka–fjorton dagar någon annanstans i landet – och sparat stora summor åt staten. Det handlar om livskvalitet och hushållning.

Försäkringskassans pengar
Istället för att patienten skall vara sjukskriven i många onödiga och dyrbara månader är lösningen att försäkringskassan går in och betalar operationen där den snabbast kan göras. På så sätt sparas lång sjukskrivningstid, ytterligare läkemedelskostnader och ibland sociala och psykiska problem för patienten, som kostar samhället ännu mer. Att få en patient behandlad och tillbaka i arbetslivet igen så fort det är lämpligt och möjligt måste vara ett självklart mål. Transfereringssystemet behöver inte vara krångligt. Redan vissa begränsade försök har gjorts, t ex FINSAM och SOCSAM, men försöken behöver utvidgas till att omfatta hela landet.

Bort med sjukvårdens vårdköer
De tidigare vårdgarantitiderna för vissa operationer överskreds ofta. Men de slog också orättvist, eftersom de bara gällde vissa åkommor. En vårdgaranti leder lätt till en överproduktion av vård just inom de områden där garantin gäller, vilket innebär sämre vård på andra områden. Det viktiga är att få bort alla långa väntetider inom vården för att spara mänskligt lidande och pengar.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär utredning om möjligheterna att upprätta ett register över den samlade lediga operationskapaciteten i landet för att därmed kunna minska operationsköerna,
att riksdagen hos ger regeringen begär utredning om möjligheterna till transfereringar mellan sjukvården och försäkringskassan enligt vad som anförts i motionen.

Stockholm den 30 september 1997    

Per Lager (mp)    
Eva Goës (mp)    Thomas Julin (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)    




Motion 1997/98:So662 Barnkonsekvensbeskrivningar

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:So662
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:So662 av Per Lager m.fl. (mp)

Barnkonsekvensbeskrivningar

Barnen är framtiden
Med utgångspunkten att barnen är framtiden, och den minsta gemensamma nämnaren för samhället, blir alla våra beslut avhängiga av hur de påverkar barnens situation.

Alltid i kläm
Genom historien och fram till dagens olika former av samhällsbildningar, sociala-, religiösa-, ekonomiska- och tekniska verksamheter och vuxenpolitik, i konflikter och krig inom och mellan nationer, har det varit barnen som först kommit i kläm och som också råkat värst ut. Barnen har aldrig kunnat göra sina röster hörda i utvecklingen av det moderna industrisamhället. Det är inte bara stryk och annat våld som barnen råkar ut för i olyckliga hemförhållanden, bland olyckliga vuxna, utan också i vår teknifierade värld av livsfarliga transportmedel, samhällets elektrifiering, kemikalisering, materialexperimentering, vatten- och luftförödelse. Vem kräver t ex ett säkerhetsavstånd till bilen i staden och där barn vistas? Vem har tänkt på barnen när bilarnas avgasrör placerades i knähöjd? Vem frågar barnen?
Om vår utgångspunkt var barnen, skulle det vuxna våldet totalförbjudas i alla former – från världskrigen till dold diskriminering och mobbning i den närmaste kretsen. Konsekvensen skulle bli total militär avrustning i världen och kriminalisering av en barnfientlig teknik- och samhällsutveckling. Konsekvensen skulle bli det socialt och ekologiskt hållbara samhället.

Vi får den framtid vi förtjänar
Det är vi vuxna som formar och ger förutsättningar för framtiden – men det är barnen som är den. Det innebär – om vi verkligen skall ta vårt ansvar – att vi i alla våra beslut skall ha tagit denna hänsyn.
I internationella sammanhang brukar Sveriges representanter driva kvinno- och barnperspektiven. Så gjordes bl a under FN:s Habitatkonferens i Istanbul 1996, där kravet på rimligt boende för alla var målsättningen. Barnens utsatthet i världen blir mer och mer synlig. Det är ett faktum att nya subsam­hällen med vinddrivna och föräldralösa barn utvecklas i takt med de växande storstädernas slum.
Trots internationella konventioner om barn, om mänskliga rättigheter och tortyr och trots hårt arbetande barnorganisationer, tycks barnens rättigheter till ett värdigt liv idag och i framtiden aldrig kunna respekteras fullt ut.
På det nationella planet gör ideella organisationer (bl a BRIS) stora och viktiga insatser. Men det krävs större ansvar av samhället.

Barnkonsekvensbeskrivningar
För att komma ett steg längre, öka skyddet för barnen i samhället, bör alla statens offentliga utredningar förses med ett särskilt barndirektiv – på samma sätt som jämställdhetsperspektivet idag är obligatoriskt. Eventuella invändningar, om att ett sådant direktiv kan leda vidare till krav på en rad andra obligatoriska hänsyn, måste ses utifrån våra grundläggande behov i samhället; att barnen är vår minsta gemensamma nämnare. Det som är bra för barnen är bra för samhället.
Därför är beslutens konsekvenser för barnen den viktigaste förutsätt­ningen. Om vi kan genomföra en sådan ordning i Sverige, har vi sedan möjligheter att – med egna erfarenheter – driva frågan internationellt.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att den utformar ett direktiv om barnkonsekvenser som ett obligatorium för alla statens offentliga utredningar.

Stockholm den 5 oktober 1997    

Per Lager (mp)    
Eva Goës (mp)    Thomas Julin (mp)
Marianne Samuelsson (mp)    Ragnhild Pohanka (mp)








Motion 1997/98:T411 Cyklisters villkor

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:T411
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:T411 av Per Lager (mp)

Cyklisters villkor

Under 96/97 års allmänna motionstid föreslog jag ett antal förbättringsåtgärder för att gynna cyklingen och därmed få fler att övergå till att använda cykeln som transportmedel. Tyvärr avslogs motionen. Jag återkommer nu – upprepar några av förslagen – och hemställer i stället om en utredning, som har till uppgift att lämna förslag som kan underlätta för cyklisten som trafikant.

Det bästa transportmedlet
Cykeln är det energisnålaste transportmedlet. Cykling förbättrar hälsan och konditionen, vilket blir allt viktigare när alltfler yrken i huvudsak är stillasittande. Det bidrar definitivt till en bättre miljö att lämna bilen och ta cykeln. Innerstädernas miljö, både vad gäller utsläpp och buller, skulle bli helt annan om huvudtransportmedlet var cykel. Dessutom skulle vi kunna utnyttja uterummet bättre och få mer plats.
På landsbygden krävs att vägarna byggs ut med en fil för cyklister alterna­tivt särskild cykelbana, så att säkerheten ökar. Där detta har skett eller varieras med egen fristående bana (t ex nedlagd järnväg) är cyklingen mer utbredd. I en relativt ny undersökning (SCB om olyckor 1990–95) visar det sig att det är motorfordon som utgör den största faran för andra trafikanter. För bilar finns inga säkerhetsavstånd i dagens samhälle. Det började en gång med att bilen bara fick köras om en person med röd flagg gick före och färden annonserades i ortens tidning.
Regeringen förfogar nu över ett antal miljarder kronor för ekologisk omställning, kretsloppsanpassning etc. Det är rimligt att cykelinsatser får sin beskärda del. Satsningarna bör ske utifrån kommunernas Agenda 21-planering om en bättre cykelmiljö.

SOU 1997:35
För att öka cyklingen kommer den här utredningen fram till att man måste ”bygga ut ett väl skyltat, belyst och sammanhängande gång- och cykelvägnät, som underhålls året om samt ordna bra cykelparkering”. Samtidigt säger man att det krävs restriktioner mot bilar (hastighets- och trafikdämpande åtgärder). Det krävs också, enligt utredningen, ”en tydlig prioritering av gång- och cykeltrafiken och en väldefinierad ansvarsfördelning mellan inblandade parter. Kommuner och Vägverk borde utse personer som ansvarar för frågor om gång- och cykeltrafik och utbilda trafikplanerare och driftspersonal.” Planeringen för cyklister måste, säger man, vara integrerad i övrig trafik- och bebyggelseplanering. Detta bör kompletteras med ordentlig information. Utredningen fortsätter: ”Vi måste återerövra stad till människan och nedprioritera bilens behov i alla bostadsområden och i centrala områden.”
Utredningen pekar på hastighetssänkning (se nedan) och att gång- och cykeltrafik skall prioriteras i alla korsningspunkter med biltrafik – normal­läget skall vara grönt för gående och cyklister. Till sist påpekar utredningen att Vägverket måste lägga större andel av resurserna på gång- och cykeltrafik och bl a utarbeta en ny handbok i ämnet.

Exempel på åtgärder
Många av besluten som rör cyklismen fattas på kommunal nivå, men jag anser att också staten bör ha en hög ambitionsnivå när det gäller att gynna ökat cyklande, t. ex. stödja kampanjer/informationsinsatser och initiera förslag till cykelfrämjande åtgärder. Här är några exempel på vad som kan göras för att förbättra villkoren för cyklisterna:
1. Skapa cykelleder i större utsträckning både i innerstäder, mellan tätorter och på landsbygden. Speciellt på landsvägar med högre hastigheter och smal vägbana är det av stor vikt att cyklisten har ett eget utrymme – och tillräckligt brett sådant. En cyklist skall kunna medföra en tvåhjulig cykelvagn. Avskilda cykelbanor är givetvis det säkraste. På så sätt skulle antalet cykel–bil-olyckor på landsväg avsevärt minska,
2. Ge cyklisten grönt ljus några sekunder före övrig trafik, för att cyklisten skall få företräde in i trafiken.
3. Underlätta möjligheter att ta med cykeln på tåg och bussar. Bland annat i Stockholms tunnelbana är det förbjudet att ta med sig cykel. Åtminstone i icke rusningstid bör det vara tillåtet, på samma sätt som det t ex är tillåtet att ta med sig barnvagnar. Detta gäller självklart all kollektivtrafik över hela landet.
4. Satsa mer på cykelparkeringar, gärna täckta och bevakade sådana – och låsbara obevakade (enl dansk modell) som komplement. I Uppsala har kommunen, polisen och ett försäkringsbolag initierat samarbete om bevakning av de största cykelparkeringarna, samtidigt som medlen för cykelparkeringar nu är lika stora som medlen för tillskapande av nya bilparkeringsplatser. Det är positiva satsningar.
5. Inför tjänstecyklar på statliga och kommunala förvaltningar. Den som väljer att ta tjänstecykeln bör på något sätt premieras, så som redan idag sker i ett antal kommuner.
6. Inför cykeluthyrning, där man för en billig penning kan låna en cykel (finns t ex i Örebro och Köpenhamn). Pengarna återbetalas när cykeln återlämnas. Cyklarna skall ha ett speciellt utseende så att risken för att de stjäls minimeras.
7. Inför en cykelkonsekvensbeskrivning (CKB) inför antagande av kom­mu­nala översiktsplaner, arbetsplaner från Vägverket etc. (Länsstyrelsen kan kräva särskilda gång- och cykelplaner av kommunerna.)
8. Hastighetssänkningar för att gynna cyklismen, gångtrafikanter och sär­skilt barnen. I t.ex. Stockholm införs nu 30 km/tim på gator i innerstad utom genomfartsleder. Detta kan leda till stora förbättringar för cyklisterna, som nu på ett annat sätt kan våga sig ut i trafiken. I österrikiska Graz ledde sänkning till 30 km/tim att olyckorna minskade med 23 % första året och ytterligare 13 % nästa år. Statistik från Trafiksäkerhetsverket visar tydligt att andelen döda vid trafikolyckor stiger brant mellan 30 och 50 km/tim.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att den utreder och lämnar förslag på hur cyklisterna, som trafikanter, skall kunna ges förbättrade villkor i såväl stad som på landsbygd.

Stockholm den 1 oktober 1997    

Per Lager (mp)    







Motion 1997/98:T606 Sjösäkerhet

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:T606
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:T606 av Per Lager m.fl. (mp)

Sjösäkerhet

Våra skärgårdar har blivit något av ett eldorado för snabba fritidsmotorbåtar, framför allt stora, tunga, bullrande och med enorma svall efter sig. Samtidigt som de flesta inser att skärgårdens fauna och flora hänger intimt samman med hur vi människor beter oss och hur vi stör naturens möjlighet att fungera, finns det sedan gammalt idéer om havets frihet, dvs till havs har vi människor fritt fram.
Förutom störningar bland sälar och fåglar, i ”barnkamrarna”, de grunda havsvikarna där en stor del av fiskreproduktion sker, stör vi människor också varandra. De som lever utmed kusten och har sin utkomst här, men också sommarboende och turisterna, får under framför allt semestertider stå ut med buller och svallvågor, mycket höga hastigheter och ibland hänsynslösa kappkörningar bland ungdomar.

Ansvar och varsamhet
Till sjöss finns inte de regler vi har på land vad gäller motortransporter. Inget förarbevis krävs, ingen åldersgräns motsvarande mopedens 15 år, inga krav på förarens nykterhet ställs och inga hastighetsgränser (förutom inne i hamnarna och begränsade områden ). Om vi vill bevara våra skärgårdar som rekrationsområden i samklang med den ytterst känsliga fauna och flora som har sin naturliga hemvist där, måste vi begränsa vårt ”fria” svängrum, vårt miljöstörande beteende – och visa varsamhet och hänsyn. Tyvärr fungerar inte detta enbart med information, vad gäller sjösäkerhet, allemansrätten och skyddsområden. Trafiken till sjöss och särskilt inomskärs ökar snabbt och utefter kustens märkta leder skapas bullrande och svallande ”motorvägar” utan avgränsade ”filer” och med ständiga tillbud. Alla kan inte sjöreglerna och eftersom det inte finns några krav på att kunna dem – är tillbuden ofta förekommande och onödiga. Ejderungar körs över och häckande fåglar med bon sköljs bort från skären, sälkutar skräms och grunda bottnar rivs upp. För att inte tala om vad bullret från motorerna kan stressa djurlivet.

Skärpning till sjöss
Vad som krävs med den ökande användningen av motordrivna fritidsbåtar – och därmed trängseln till sjöss – är regler mer likt dem vi har på land. Därför bör det finnas:
1. Förarbevis (för större motorer) och en lägsta åldersgräns för fram­förande av motordrivna båtar. Små barn kan ofta ses ensamma eller i grupp köra omkring i full fart med utombordsförsedda gummibåtar. Det är livsfarligt och oansvarigt av föräldrarna, men inga regler förbjuder det.
2. Det måste också införas hastighetsgränser inomskärs, avpassade för områdenas fauna och flora, bebyggelse, rekreationskaraktär och liknande. De höga hastigheterna hör inte hemma bland skär och kobbar, utmed vikar och badplatser. Utomskärs finns det bättre utrymme för dem som har bråttom.
3. Ett oavvisligt krav för att få framföra båtar till sjöss måste vara nykterhet. Det finns ingen anledning att acceptera alkohol bland förare till sjöss, när vi sedan länge har förbjudit det på land. Detta är en avgörande säkerhetsfråga. I en annan miljöpartimotion (av Kia Andreasson) tas särskilt just det här kravet upp.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om skärpta regler för fritidsbåtar.

Stockholm den 1 oktober 1997    

Per Lager (mp)    
Thomas Julin (mp)    Kia Andreasson (mp)



____________________________________________________________________________________

Ex. på mina motioner i riksdagen 1998-99

Här följer: Ungdomens kulturmönstring (UKM), Staten och trossamfunden, Rösträttsålder, Slam som gödselmedel, Västerhavet, Alexander Nikitin och de mänskliga rättigheterna, Vanunu och de mänskliga rättigheterna...



Motion 1998/99:Kr507 Ungdomens kulturmönstring (UKM)

MER INFORMATION
Behandling av 1998/99:Kr507 Inga bilagor. Motion till riksdagen 1998/99:Kr507 av Per Lager m.fl. (mp)

Ungdomens kulturmönstring (UKM)

Vad är Ungdomens kulturmönstring?
Ungdomens kulturmönstring (UKM) är ett forum för unga aktörer (13-20 år) som vill uttrycka sina tankar och känslor om livet, verkligheten och framtiden genom musik, dans, drama, bildkonst, snilleblixtar, foto, film, dikt, skrotskulptur, keramik, hambo, step, dragspel, slöjd, diabild, serenad, etsning, modeller och mycket mer i en skön och nyskapande blandning. UKM öppnar nya spännande vägar till vänskap, självtillit och insyn i kulturarbetarens professionella värld.
UKM skall vara årligen återkommande och ske från kommun-, över länsnivå, till nations- och nordisk mönstring. Sedan 1997 samarbetar Statens kulturråd med fem "pilotlän" - Jämtlands, Västernorrlands, Värmlands, Bohus (numera del av Västra Götalands) och Kalmar län - för att utveckla kulturmönstringen i Sverige.

Det är ingen tävling - men ett möte och en fortsättning
Man kan inte tävla i konst och kultur. Tanken är ändå att en professionell jury samt en stor publik av ungdomar på olika sätt skall uppmuntra nyskapandet. I UKM får alla unga möjlighet att visa sitt eget skapande och många blir sedan inbjudna till mönstringarna på högre nivåer. Alla som deltar får bekräftelser och uppmuntran/återkoppling både skriftligt och muntligt. Mötet i sig är en stor del av belöningen och i det ligger också ofta en spännande och rolig fortsättning. 1998 ett genombrottsår i Sverige Kulturmönstringen som idé hämtades från Norge och Jämtland blev det första försökslänet. 1995 började man med några få kommuner. 1998 blev något av ett genombrottsår i Sverige. Från lokala mönstringar inbjöds ungdomar till flera
länsmönstringar för att sedan, 18-20 september, fortsätta till en landsmönstring i Östersund. 1997 hölls den första nordiska kulturmönstringen i Trondheim i Norge. Nästa år, 1999, har turen kommit till Borgå i Finland, "Kultur på tvärs", och år 2001 skall Sverige vara värd för "Ung i Norden". UKM har, förutom av Statens kulturråd, också sanktionerats av olika landsting, Nordiska ministerrådet m.fl. och ingår i "Kultur i hela landets" ungdomssatsning.

Stöd för en fortsättning
För att UKM skall kunna etableras och utvecklas vidare behövs mer uppmärksamhet, mer av nationellt erkännande och någon form av fortlöpande ekonomiskt stöd. Unga människors möjligheter att ge uttryck för tankar och känslor är grundläggande i en demokrati och ett väl fungerande mångkulturellt samhälle - med utrymme för djupare förståelse, medmänsklighet och solidaritet. Hittills har arbetet skett med många frivilliga insatser. Kommunernas fritidspersonal, kulturarbetare, föräldrar m.fl. har gjort stora insatser för att hjälpa ungdomarna att kunna visa fram sina konster och färdigheter. Den här verksamheten är också en betydelsefull motkraft till håglösheten, utanförskapet och andra samhällsfrånvända tendenser bland ungdomen.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lämpliga former för utökat och fortlöpande stöd till Ungdomens kulturmönstring.

Stockholm den 27 oktober 1998

Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)
Kia Andreasson (mp)






Motion 1998/99:K14 med anledning av prop. 1998/99:38 Staten och trossamfunden - begravningsverksamheten, kulturminnena, personalen, avgiftsbetalningen, m.m.

MER INFORMATION
Behandling av 1998/99:K14
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1998/99:K14 av Per Lager m.fl. (mp)


Inledning
I propositionen läggs fram förslag om begravningsverksamheten, kulturminnena, personalen,
avgiftsbetalningen, m.m. vid ändring av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan den 1 januari 2000.
Religionsfriheten är en hörnpelare i ett demokratiskt samhälle. Vi vill att alla samfund skall behandlas lika.
Huvudmannaskapet för begravningsverksamheten

Vem är huvudman?
I nu gällande begravningslag anges under rubriken Huvudmannaskapet att det åligger de territoriella pastoraten inom Svenska kyrkan eller, för de fall regeringen så beslutar, en kommun att anordna och hålla allmänna begravningsplatser.

Regeringens förslag
Regeringen vill med sitt förslag förtydliga begreppet huvudmannaskap genom att med huvudman för
begravningsverksamheten skall avses församling eller kyrklig samfällighet inom Svenska kyrkan eller kommun som skall anordna och hålla allmänna begravningsplatser för dem som är folkbokförda inom ett visst geografiskt förvaltningsområde. Regeringen menar härvid att man genom att anknyta definitionen till dem som är folkbokförda inom visst område gör det möjligt för huvudmannen att i sådana fall utföra uppgiften även på en plats utanför förvaltningsområdet.

Vårt förslag
I direktiven till Begravningsverksamhetskommittén anger statsrådet att ansvaret att anordna och hålla särskilda gravplatser för icke kristna trosbekännare inte längre bör ligga på Svenska kyrkan. Utredningen har därför prövat olika lösningar såsom att lägga ansvaret på kommunerna eller länsstyrelserna, men tyvärr fanns ingen majoritet för dessa förslag. Vi anser i likhet med ett flertal remissinstanser att Svenska kyrkan av religionsfrihetsskäl inte i framtiden bör ges ansvar för begravningsverksamheten. Huvudmannaskapet bör i stället vara kommunalt.

Beslut om hjälp åt andra trossamfund än Svenska kyrkan            

Regeringens förslag
Regeringen får besluta att annat registrerat trossamfund än Svenska kyrkan skall få statlig hjälp med att ta in avgifter. Regeringen får också besluta att ett trossamfund som beviljats sådan hjälp inte längre skall få den.

Vårt förslag
Vi anser inte att något trossamfund, inte heller Svenska kyrkan, skall ha särskild uppbördshjälp av staten.
Begravningsavgiften bör behandlas separat och betalas över skattsedeln. Övriga avgifter för trossamfundens verksamheter bör de själva sköta.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i begravningslagen (1990:1144)
att huvudmannaskapet för begravningsverksamheten skall vara kommunalt,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i relevant lagstiftning att
Svenska kyrkan och andra trossamfund själva ansvarar för uppbörden av
eventuella avgifter.

Stockholm den 22 januari 1999

Per Lager (mp)
Mikael Johansson (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)








Motion 1998/99:K273 Samerna

MER INFORMATION
Behandling av 1998/99:K273
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1998/99:K273 av Per Lager m.fl. (mp)

Samerna

Samerna är Europas enda "urbefolkning" och deras fortsatta livsförutsättningar är skyddade av grundlagen och folkrätten. I ett skattebrev 1646 skattlades samerna för jordnatur, mark och djurskjutning. Detta skedde under en tid då bönderna inte ägde jakträtt. Lappskatten har betalats i närmare 250 år. Grundlagen ger i kapitel 1 och 2 bestämmelser som avser att skydda samerna och garantera deras möjligheter att fortleva.
Men idag är deras tillvaro hotad och deras historiska landrättsarv, som gäller en betydande del av Sveriges yta, är i stort exploaterad av svenskarna. I FN:s konvention 1966 om civila och politiska rättigheter finns bl.a. i artikel 27 garantibestämmelser för urfolk, som förutsätter en fungerande maktbalans mellan minoriteten och motstående majoritet. Även Europakonventionen 1950 har skyddsbestämmelser, bl.a. i artikel 14 och första tilläggsprotokollet.

Det statliga ansvaret
Det statliga ansvaret för avvittringen och dess gränser är splittrat mellan fastighetsverk, tre länsstyrelser,
jordbruksverk och jordbruksdepartement. Det är dessutom oklart vad gäller förpliktelserna mot samerna som rättighetsägare. Önskvärt vore att en enda, juridiskt fullt kompetent myndighet ålades det fulla och odelade ansvaret som samernas motpart/medpart under ämbetsansvar.

Stöd för jämlikhet
Den samiska parten måste, för rådgivning och för rättegång, få resurser - och efter eget val fullt kompetent juridisk assistans. Mot samerna står välutrustade lobbygrupper, med rika resurser och nätverk, t.ex. bonde- och jägarorganisationer och skogsbolag. Regeringen bör få i uppdrag att överväga och lägga fram förslag till en rimlig maktbalans mellan urfolksminoriteten och majoriteten. "Gällande rätt" vilar på mycket bristfälliga utredningar före 1880-tales lagstiftning och på diskriminering i form av tvångsförflyttningar 1923-1939 och "lapprivilegium" 1928, som starkt splittrade samebefolkningen. Det behövs bl. a. ekonomiskt stöd till samerna för att en bättre balans skall råda i förhållande till den ofta mycket starka motparten. Samerna skall kunna hävda sin rätt enligt civilrätt/folkrätt och grundlag och ges ekonomiska
resurser för behövlig juridisk kompetens.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur en rimlig maktbalans
mellan samerna och deras motparter skall kunna åstadkommas.

Stockholm den 26 oktober 1998

Per Lager (mp)
Kerstin-Maria Stalín (mp)
Thomas Julin (mp)
Ewa Larsson (mp)

 

 

 

 




Motion 1998/99:K292 Rösträttsålder

MER INFORMATION
Behandling av 1998/99:K292
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1998/99:K292 av Per Lager m.fl. (mp)

Rösträttsålder

Miljöpartiet de gröna föreslår att rösträttsåldern sänks till 16 år i val till kommunfullmäktige, landsting och riksdag. Vi anser det inte motiverat att begränsa rösträtten till t.ex. endast fullmäktige och landsting. Anledningen härtill är dels att ungdomar generellt är mer insatta i rikspolitiken, dels att valen till de olika politiska församlingarna hör samman vad gäller bl.a. de partipolitiska ideologierna. Miljöpartiets förslag avser endast rösträtt och således inte valbarhet till de olika politiska församlingarna. Vi anser att 18-årsgränsen skall stå fast för valbarhet eftersom man vid denna ålder i vart fall avslutat sina grundskole-
studier samt även hunnit få viss erfarenhet och därigenom uppnått viss mognad. Vårt samhälle präglas i dag av en ökad misstro mot folkvalda politiker och det parlamentariska systemet. Få människor engagerar sig politiskt jämfört med tidigare och risken för att likgiltigheten breder ut sig är mycket stor eftersom man ändå inte anser sig kunna påverka några politiska beslut. Sveriges demokrati riskerar att urvattnas och ersättas av det alltmer utbredda byråkratväldet. Miljöpartiet ser med stor oro på denna utveckling och anser
att det nu är dags att verka för ett ökat intresse för politiska frågor och på sätt locka kunniga och engagerade människor till politiska uppdrag m.m. För att demokratin skall kunna utvecklas och förbättras måste politiken göras mer tillgänglig och intressant. Om det politiska systemet skall fungera
på sikt är det viktigt att människor intresserar sig för politik och anser politik vara viktigt. Det politiska intresset bland ungdomar kan stimuleras genom en sänkt rösträttsålder, eftersom det känns mer meningsfullt att engagera sig i politik om rätten att rösta inte ligger alltför långt fram i tiden. Politiska
beslut påverkar dessutom i många fall direkt unga människors situation, t.ex. beslut som rör skolan.
Tiden mellan ordinarie val har nu förlängts till fyra år. Detta innebär att genomsnittsåldern för förstagångsväljare höjs till 20 år. Många kommer inte att få möjlighet att rösta förrän efter fyllda 21 år.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i gällande
lagstiftning att rösträttsåldern sänks till 16 år i val till kommunfullmäktige,
landsting och riksdag.

Stockholm den 25 oktober 1998

Per Lager (mp)
Peter Eriksson (mp)
Barbro Johansson (mp)
Mikael Johansson (mp)





Motion 1998/99:MJ735 Slam som gödselmedel

MER INFORMATION
Behandling av 1998/99:MJ735
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1998/99:MJ735 av Per Lager m.fl. (mp)

Slam som gödselmedel

Slammet är giftigt
Slammet, som idag används till att gödsla åkrarna med, innehåller
alldeles för höga halter av kadmium. Det är ett problem som måste
åtgärdas. Om slam överhuvudtaget ska användas som gödselmedel och
inte spridas enbart av kortsiktiga kvittblivningsskäl, måste det givetvis
vara rent från tungmetaller och andra miljögifter och inte kunna
konkurreras ut av konstgödsel, som absolut inte hör hemma i ett
ekologiskt inriktat jordbruk bl a på grund av kadmiumhalt och innehåll
av ändligt fosfor.
En rad nya rapporter visar att befolkningen nu beräknas ha njurstörningar i
stor omfattning, för närvarande ca 10.000 personer. Detta märks genom
läckage av äggvita och förlust av kalcium. Riskgrupper är kvinnor med låga
järndepåer och de som äter mycket grönsaker, samt de som är särskilt
känsliga. Detta är synnerligen allvarligt och kräver drastiska förändringar
inom livsmedelsproduktionen.

Det svenska slamberget
I det svenska slamberget finns ca 350 kg kadmium. Slammet sprids på
mark nära tätorterna på några procent av åkerarealen, inte för att
jordbruket betraktar det som ett idealiskt gödselmedel och sprider det
med optimal fosforgiva, utan för att kommunerna har ett problem och
ofta t o m betalar för att bli av med slammet. Slamgivorna anpassas då
istället efter hur mycket som kan spridas inom ramen för gränsvärden för
tungmetaller, bl a koppar och kadmium. Följden blir både övergödsling
och anrikning av tungmetaller i den tätortsnära åkermarken.

Vad kommer kadmiumet ifrån
Det kadmium som omsätts i människans värld kommer från det ständigt
ökande uttaget av material från jordskorpan. En stor del kommer från
fosforit via konstgödsel och jordbruksprodukter.
Men huvuddelen av allt kadmium i slammet eroderar på alla möjliga sätt
från samhällskroppen, där ca 5.000 ton kadmium finns inbyggt och hamnar i
slammet genom avloppssystemen. Från rör och lödningar, från disk och
tvättmaskiner, kläder som tvättas, varmvattenberedare, skurvatten,
förzinkade järndetaljer som beslag, spikar, skruvar etc. T o m kranvattnets
egen halt av metaller räcker för att spoliera möjligheterna att upprätta ett
kretslopp utan förstörelse av miljö och hälsa.
Naturvårdsverket har angivit att kadmium från kranvattnet är ca 3 ggr
större än det som kommer med urin och avföring. Slutsatsen är helt klar.
Slammet från vårt avloppsnät kan aldrig inpassas i ett uthålligt kretslopp -
det är istället fråga om ett "ohjälpligt systemfel".

Även koppar och zink i slammet
Koppar är vid sidan av kadmium det stora problemet med slammet. Allt
slam har mycket höga kopparhalter - även i en trekammarbrunn på
landet. Metallen kommer i huvudsak från ledningsnätet som korroderar,
dels p.g.a. vattnets kemiska egenskaper, dels p.g.a. "slitage".
Kopparhalterna i slammet minskar inte heller, eftersom detta inte kan
åtgärdas utan att byta ut delar av det svenska ledningsnätet till
exempelvis rostfritt. Metallen zink är också en toxisk metall för
markfloran och zink i slammet kommer från förzinkade vattenledningar,
offeranoder av zink i varmvattenberedare, förzinkade inredningsdetaljer
samt räcken, tak, lyktstolpar m m utomhus.

Vad kan vi göra?
Om vi vill fortsätta en framgångsrik kamp mot koppar och zink och
ökande kadmiumhalter i våra njurar, är det nödvändigt att styra bort det
giftiga slammet från åkern. I stället måste våra näringsämnen
källsepareras från annat avloppsvatten. Då sjunker kadmiumhalten
kraftigt och näringsämnena kan inpassas i ett kretslopp värt namnet.
Fram för källsortering och inget annat! Det bästa sättet att slippa rena, är
att aldrig blanda. Och blandar man inte näringsämnen i urin med
avloppsvatten finns det inga miljögifter att vara rädd för.
Ju tidigare alla inser detta, desto mindre skada sker. Samhället måste ta
ansvar och hindra nya onödiga fall av njurskada på grund av kadmium. Det
är viktigt att kretsloppet i livsmedelsproduktionen - om det skall fungera -
inte får påspädning av olika gifter utifrån. Då får principen motsatt verkan.

Använd försiktighetsprincipen och produktvalsprincipen!
Enligt produktvalsprincipen skall vi välja det gödselmedel som är det
"renaste" och bl.a. ger det minsta bidraget till kadmiumökningen i
åkermark och njurar. I ett ekologiskt inriktat jordbruk är detta inget större
problem, eftersom där används de naturliga metoderna att gödsla, vilket
också underlättas av balans mellan spannmålsproduktion och
djurhållning.
Dagens situation inom jordbruket är tyvärr en annan och konstgödsel-
användningen är fortfarande utbredd, vilket till stor del är en följd av lågt
pris på energi och konstgödsel och högbeskattning av arbete och andra
ekologiska metoder. Det är en olycklig utveckling om konstgödsel, just på
grund av t.ex. lägre kadmiumhalt, är att föredra framför näring i kretslopp.
För att få en ekologiskt anpassad inriktning borde man därför släppa
fokuseringen på att slammet från våra reningsverk långsiktigt ska användas i
vårt jordbruk. Näringen till åkern är inte detsamma som slammet till åkern.
Till dess nationen antagit en långsiktigt hållbar hållning till problemet och
genomför systemskifte mot systemfelet, är det bättre att deponera eller
bränna rötslammet. Ett slutförvaringsproblem måste betraktas som ett sådant
och inte prånglas ut på jordar och i livsmedelsförsörjningen för att det är
politiskt obehagligt att se det växande slamberg som just är beviset eller
symtomet på en otidsenlig teknik, utan möjlighet till kretsloppsinpassning.
Försiktighetsprincipen måste gälla. Det är hög tid att införa kadmiumskatt
också på avloppsslammet, som hittills varit befriat.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag på gränsvärden för eller hur
skatt kan tas ut på kadmium i rötslam med syftet att styra bort det giftiga
slammet från åkrarna,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på erforderliga förändringar i
lagstiftningen som understödjer systemskiftet för källsorterande va-system
och återskapad växtnäringsbalans inom jordbruket.

Stockholm den 26 oktober 1998

Per Lager (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Thomas Julin (mp)
Barbro Johansson (mp)
Ewa Larsson (mp)
Kia Andreasson (mp)

 

Motion 1998/99:MJ744 Västerhavet

MER INFORMATION
Behandling av 1998/99:MJ744
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1998/99:MJ744 av Per Lager m.fl. (mp)

Västerhavet

Ett pressat och stressat kusthav
Västerhavsprojektet (1990-1995) kartlade de storskaliga
processerna och miljöeffekterna i Kattegatt och Skagerraks
havsområden. Arbetet, vars slutrapport kom i oktober 1996,
benämns Västerhavsprojektet och finansierades av
Naturvårdsverkets forskningsnämnd. Rapporten (NV rapport
4676) visade att situationen är alarmerande och har
förvärrats för Kattegatt och Skagerrak. Under de senaste 20
åren har halterna av kväve och fosfor bara ökat. Stora
mängder kväve transporteras in från södra Nordsjön.
Gödningen påverkar ekosystemen genom ökad produktion
av plankton, som i sin tur orsakar syrgasbrist vid bottnarna.
När vattenföringen i de tyska och holländska floderna har
varit särskilt hög (1988, 1989, 1994, 1995) har det märkts en
klar ökning av syrgasbristen.

Snabbväxande grönalger och giftiga
Under den senaste tioårsperioden har mängden fintrådiga
och snabbväxande grönalger ökat drastiskt i Bohusläns
grunda vikar. Numera är mellan 30 och 40 procent av de
grunda områdena täckta av alger sommartid. Just dessa
platser är viktiga "barnkammare" och skafferi för fiskar och
kräftdjur. Den omfattande algförekomsten har inneburit
negativa förändringar på kustvattnens ekosystem och
biologiska mångfald.
Trenden är dyster. De senaste 20 åren har syrekoncentrationen i Kattegatts
och östra Skagerraks djupvatten minskat betydligt. Och det fortsätter. Nivåer
som är kritiska för djurlivet i Kattegatt och i flera av Bohusläns fjordar
uppstår årligen. I våras upplevde vi en kraftig algblomning i Skagerrak. Den
var t.o.m. mer omfattande än den kända blomningen av mördaralgen
Chrysocromulina 1988. I Norge slogs hundratals ton lax ut och utefter
bohuskusten drabbades bl.a. horngäddan.

Skagerrak som soptunna
30 milj ton partiklar och gifter uppskattas följa strömmarna
in från södra Nordsjön till Skagerrak och norra Kattegatt för
att främst ackumuleras i djuphålorna. Utöver dessa
giftupplag har lokala utsläpp av gifter i höga koncentrationer
sedementerats utmed kusten. Via luften transporteras
mängder av gifter, bl a polyaromatiska kolväten (PAH), som
så småningom hamnar i ytsedimenten. Radioaktiva ämnen,
som teknetium (se särskild motion), följer med strömmarna
in mot bohuskusten och värdena stiger i bl.a. tång och räka.
På bottnarna ligger också stora mängder dumpat
krigsmateriel, uppskattat till 170 000 ton, varav ca 5 000 ton
senapsgas, som förr eller senare kommer att vålla stora
bekymmer.

Biologiska effekter
Med Västerhavsprojektet kunde forskarna för första gången
konstatera att sedimenten innehåller gifter som ger
biologiska effekter på olika arter av bottendjur och på fisk.
Göta älvs mynning och Skagerraks djupare bottnar tycks ha
blivit särskilt drabbade och är klart giftigare än
referensbottnar vid Färöarna.
Ännu finns lyckligtvis inga tecken på att fisk eller skaldjur innehåller gift i
koncentrationer som kan bedömas vara farligt för människan. Men när är
gränsen nådd? Västerhavsprojektet visade hur miljögifterna och eutrofi-
eringen, genom den ökade närsaltsbelastningen, storskaligt påverkar våra
kusthav. Frågan är när de allvarliga brytpunkterna överträds som äventyrar
viktiga funktioner i ekosystemet.

1997-1998 års uppföljning
De senaste resultaten från undersökningar som Institutionen
för marin ekologi, Göteborgs universitet/Kristinebergs
marina forskningsstation utfört 1997-1998 visar klara
störningar i bottenmiljön och i flera fall har en försämring
inträffat jämfört med tidigare undersökningar. I
sammanfattningen skriver forskarna: "Utbredningen av låga
syrekoncentrationer har varit mycket omfattande under 1997
i flera av fjordarna kring Orust och i Gullmarsfjorden. I flera
fjordar har en betydande del av vattenvolymen saknat syre
eller haft så låga syrekoncentrationer att fisk inte kunnat
överleva och att bottenfaunan eliminerats eller minskat i
antal. Provtagning av bottenfauna visar på mycket kraftiga
störningar i flertalet av dessa områden. Jämförelser med
tidigare undersökningar visar på en omfattande utslagning av
bottendjur i Gullmarsfjorden, Havstensfjorden, Stigfjorden
och Ellösfjorden, samt att djur torde saknas på djup större än
10 meter i Kalvöfjorden och Koljöfjorden."

Nödvändig forskning och räddningsinsatser
Regeringen bör ta till sig forskarnas resultat och öka
satsningen på att försöka rädda våra viktigaste framtida
"skafferier". Miljöpartiet anser att fortsatta satsningar på den
marina forskningen är avgörande och att hårdare krav måste
till, nationellt och internationellt, för att minimera giftiga
utsläpp. Insatser för att minska närsaltsbelastningen måste
förstärkas. Det finns ingen återvändo, om vi vill upprätthålla
ett hållbart livssystem.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av fortsatt intensiv havsforskning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser för att minska belastningen på vårt känsliga kusthav.

Stockholm den 26 oktober 1998

Per Lager (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Ewa Larsson (mp)
Barbro Johansson (mp)
Kia Andreasson (mp)








Motion 1998/99:U605 Alexander Nikitin och mänskliga rättigheter

MER INFORMATION
Behandling av 1998/99:U605
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1998/99:U605 av Per Lager m.fl. (mp)

Alexander Nikitin och mänskliga rättigheter

Den 7 februari 1996 arresterades f.d. marinofficeren
Alexander Nikitin i S:t Petersburg och anklagades för
spionage och förräderi och hotades av dödsstraff eller minst
10-15 års fängelse. Enligt federala säkerhetstjänsten, FSB,
skall Nikitin, 45, ha röjt en rad hemliga militära uppgifter, då
han för den norska miljörörelsen Bellonas räkning
sammanställde en miljörapport om norra flottans baser i och
kring Murmanskområdet. Nikitin och hans försvarsadvokat
hävdar dock att alla uppgifter kom från öppna källor, alltså
sådant som redan publicerats av rysk press eller varit
tillgängligt på bibliotek eller annorstädes.
Advokaten menar också att åklagarna sökt undanhålla material som visar
att FSB försökt fabricera bevis mot den spionerimisstänkte officeren. Efter
tio månader, den 15 december 1996, släpptes Nikitin ur häktet mot att han
undertecknade en skriftlig förbindelse om reseförbud och att inte lämna
landet.
Frisläppandet hängde samman med att Rysslands biträdande riksåklagare
underkände det underlag som den utredande myndigheten, Federala säker-
hetstjänsten (FSB), överlämnat som grund för åtal och återförvisade ärendet
till FSB för kompletterande utredning.
I april tilldelades Nikitin det prestigefyllda amerikanska Goldmanpriset för
miljöinsatser. Men eftersom han inte fick lämna S:t Petersburg fick hans
hustru resa till Washington och ta emot prissumman, 75 000 dollar.

Ryssland medlem av Europarådet
I februari 1996 blev Ryssland medlem av Europarådet, vilket
på sikt kan komma att bidra till att stärka de rättsliga
institutionerna i landet och därmed även främja
säkerställandet av de mänskliga fri- och rättigheterna.
Ryssland är part till FN:s grundläggande konventioner om mänskliga
rättigheter, däribland konventionen om medborgerliga och politiska rättig-
heter, och är genom dessa konventioners övervakningsorgan föremål för en
regelbunden granskning. Ryssland är nu också anslutet till den europeiska
konventionen om mänskliga rättigheter och kan därmed underställas de
övervakningsorgan som finns enligt denna konvention - Europeiska kom-
missionen och domstolen.
President Jeltsin har offentligt utlovat att fallet Nikitin skall behandlas i
enlighet med europeiska rättsprinciper.
Allt ovan är lovvärt, men verkligheten är en annan. Nikitins kamp för
friheten fortsätter trots att han enligt rysk lag har handlat helt korrekt.

Yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i Ryssland
Sverige är direkt engagerat i utvecklingssamarbete som tar
sikte på yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter i
Ryssland, enligt f.d. utrikesministern Lena Hjelm-Wallén.
Det gäller i synnerhet seminarier som riktar sig till ryska
journalister om bl.a. massmediernas roll i ett demokratiskt
samhälle, undersökande journalistik, miljöjournalistik m.m.
Läget i Ryssland vad gäller utvecklingen av demokrati och mänskliga
rättigheter måste vara av centralt intresse för den svenska regeringen.

Rysk lag
Rysk lag stadgar att advokaten och hans klient har rätt att ta
del av hela utredningsmaterialet innan en formell stämning
överlämnas till domstol. Detta har alltså inte skett. Viktiga
handlingar har undanhållits Nikitin och hans advokat.
Enligt rysk grundlag får man inte heller hemlighålla material som är
vådligt för befolkningen, som kan skada hälsa och miljö. Om man gör det,
kan man straffas. Nikitin hemlighöll inte - han handlade korrekt.

Hur länge?
Affären kan komma att dra ut på tiden. Samtidigt kränks
Nikitins mänskliga rättigheter hela tiden. Den 9 september 1997 ställdes Nikitin inför nya anklagelser av den ryska hemliga polisen, FSB. Anklagelserna är enbart baserade på den hemliga
rättsparagrafen nr 055, utställd av det ryska försvarsministeriet den 1 september 1996. Rättsparagrafen var med andra ord utställd sju månader efter att Nikitin arresterades i S:t Petersburg och tre och en halv månad före hans frigivning.
Både användningen av hemliga lagar och det faktum att de ges en
retroaktiv tillämpning är ett allvarligt brott mot fundamentala principer för
individens lagskydd. Dessa principer är garanterade av ryska konstitutionen
och av Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, men ignoreras.
FSB har visat en flagrant oförmåga att få fram en värdig laglig grund för
att driva fallet mot Alexander Nikitin och ödslat oerhört mycken tid på gamla
anklagelser om högförräderi och avslöjande av statshemligheter.
Om man tar hänsyn till de högröstade anklagelserna och på det sätt
undersökningen har genomförts, finns det ingen större anledning att förvänta
sig en rättvis rättegång.
De nya anklagelserna gör det än tydligare att Nikitins fall inte är ett fall
mot individen Alexander Nikitin utan ett fall där hela Rysslands legala
system prövas.

Rättegången den 20 oktober 1998
Rättegång startade den 20 oktober, men avbröts redan efter
inledningen. Allmänhet och press fick inte delta.
Mediauppbådet var enormt och visar på utbrett
internationellt intresse för rättegången. Vid frågestunderna
den 15 oktober och den 22 oktober fick jag en försäkran av
statsrådet Pierre Schori om den svenska regeringens intresse
för fallet och att såväl generalkonsulatet som ambassaden
noga skulle följa rättegången på plats. Rättegången
ajournerades efter att Nikitin och hans advokat fått del av
materialet från de förundersökningar som pågått i över två
år. De hade tidigare inte fått ta del av detta material.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att agera på internationell nivå för att fallet Nikitin skall komma
till en snar lösning i överensstämmelse med åtaganden om de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna, inklusive om en rättvis och
oberoende rättegång, som Ryssland förbundit sig respektera enligt sin
författning, som part i FN:s konventioner i ämnet samt som medlem i
Europarådet och OSSE.

Stockholm den 26 oktober 1998

Per Lager (mp)
Kerstin-Maria Stalín (mp)
Barbro Johansson (mp)
Gunnar Goude (mp)
Ewa Larsson (mp)






Motion 1998/99:U616 Vanunu och de mänskliga rättigheterna

MER INFORMATION
Behandling av 1998/99:U616
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1998/99:U616 av Per Lager m.fl. (mp)

Vanunu och de mänskliga rättigheterna

Kidnappad och dömd för att ha avslöjat sanningen
Det är nu 12 år sedan den 44-årige, f.d. kärnteknikern,
Mordechai Vanunu kidnappades och dömdes för att han
avslöjat (Sunday Times 5/10 1986) Israels hemliga
förberedelser för kärnvapentillverkning (tillverkning av
plutonium, litium och andra isotoper) i kärnanläggningen
Dimona. Han dömdes bakom lykta dörrar för spioneri,
förräderi och avslöjande av statshemligheter. Straffet blev 18
år i en isoleringscell på 2x3 m. Efteråt protesterade 27
nobelpristagare och ledande vetenskapsmän i ett upprop till
stöd för Vanunu. 1987 tilldelades han det alternativa
nobelpriset och därefter har han fått flera andra utmärkelser.
Han har också varit nominerad för Nobels fredspris. EU-
parlamentet har tagit flera resolutioner mot behandlingen av
Vanunu sedan dess.

För mänsklighetens skull
Vanunu ansåg att kärnvapenprogrammet var en angelägenhet
som måste avslöjas för hela mänskligheten. Han skriver om
detta från fängelset så här:
"Jag är en människa med samvete som gjorde det av en stark övertygelse,
efter mycket funderingar och många tvivel. Jag hade inget val. Jag var
tvungen. Det fanns ingen annan som skulle göra det om inte jag gjorde det.
Jag var rädd men redo att betala priset."
Han har redan fått betala ett alldeles för högt pris för sitt mod att avslöja
sanningen och handla efter Nürnbergprincipen: "Mänsklighetens säkerhet
gäller förmer än lojaliteten mot det egna landet."

Hans hälsa är hotad
Hans mentala hälsa var allvarligt hotad. De lättnader, som
enligt domstolsbeslut, skulle ske vad gäller hans isolering
ifrån omvärlden infriades inte. Alla vädjanden och
ansökningar om lättnader var förgäves, trots hänvisningar till
att Israel faktiskt har skrivit under Konventionen om
mänskliga rättigheter och Tortyrkonventionen. Amnesty
International har fortlöpande betecknat Vanunus
isoleringsstraff som grymt, omänskligt och förnedrande och
har krävt hans omedelbara frigivning. Så, plötsligt, i mitten
av mars 1998, hände det sensationella - och glädjande - att
Vanunu släpptes ut från sin isoleringsbur och fick umgås
med andra intagna i Ashkelonfängelset. Detta väckte hopp
om att han också skulle friges i samband med firandet av
Israels 50-årsjubileum. Men så skedde inte.
Allas ansvar - även den svenska regeringens
Sveriges regering måste kräva Vanunus omedelbara
frigivning - även om Israels högsta domstol slagit fast
domen. Straffet har inga proportioner till det s.k. brottet. Det
är nu bara en utdragen hämnd, som inte kan eller får
accepteras av omvärlden. Alla eventuella militära
hemligheter 1986, är idag inaktuella. Den enda hemligheten,
som kan vara komprometterande för vissa, är på vilket sätt
Vanunu kidnappades den 30 sept. 1986. Dessa uppgifter
väger lätt mot det helvete som Vanunu har utsatts för och
fortsätter att utsättas för. Varför gör inte regeringen en
kraftigare markering? Om situationen för honom skall
förbättras, måste ärendet aktualiseras på alla nivåer. Som den
är nu är den oacceptabel och varje chans till påtryckning,
varje försök att få Vanunu fri måste betraktas som en
medmänsklig skyldighet.

Fortsatta trakasserier
Det som äntligen såg ut att bli en upplösning av en lång pina
visade sig vara en falsk förhoppning. Förhållandena har åter
hårdnat för Mordechai Vanunu och han utsätts för nya
trakasserier: Posten kommer inte fram på flera månader,
hans bror som i våras fick besöka honom har först nu, efter
fem månader, fått lov att besöka Mordechai igen, men bara
var 14:e dag. Från att ha fått vistas fritt ute bland de andra
intagna, släpps han nu också bara ut högst 2 timmar om
dagen. Han har också lovats att få ha en dator, men bara om
han lämnar igen minneschipset, när han lämnar fängelset en
dag. Det finns ingen saklig grund till
fängelsemyndigheternas bestraffningsåtgärder och hårdare
attityd?

Nu krävs kraftiga markeringar
Det räcker inte längre med vädjanden och att hålla sig
underrättad om situationen för Vanunu. Det krävs en kraftig
markering från den svenska regeringen - i direkta samtal
med Israels regering - med krav på omedelbar frigivning.
Och har inte det effekt, måste Sverige få upp Vanunus fall på
FN:s agenda. Världsamfundet skall kunna ställa krav på sina
medlemmar vad gäller mänskliga rättigheter.
Jag har flera gånger haft frågan uppe i riksdagen under de senaste åren och
varje gång krävt att regeringen måste göra mer för Vanunus frigivning.
Vanunu är en människa som fått lida mer än nog för sitt mod, han är en av
det kalla krigets offer och den israeliska statens hämnd är både omänsklig
och ofattbar. Vanunu är en symbol för våra demokratiska fri- och rättigheter.
Vi får inte svika honom!

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om direkta samtal med Israels regering om Mordechai Vanunus
omedelbara frigivning,
2. att riksdagen som sin mening ger regering till känna vad i motionen
anförts om att regeringen, ifall inte situationen för Vanunu klart förbättras,
bör föra upp frågan på FN:s agenda vad gäller brott mot de mänskliga
rättigheterna.

Stockholm den 27 oktober 1998

Per Lager (mp)
Kerstin-Maria Stalín (mp)
Barbro Johansson (mp)
Gunnar Goude (mp)
Ewa Larsson (mp)




____________________________________________________________________________________


Ex. på mina motioner i riksdagen 1999-2000

Här följer: Grön stad, Kynnefjäll, kärnavfall och det kommunala vetot, Oberoende riksrevision, Svensk författningsdomstol, ILO (konvention 169), Västerhavet, Kadmium i rötslam, Sjöregler, Vanunu och de mänskliga rättigheterna, Tibet...

 

Motion 1999/2000:Bo205 Grön stad

MER INFORMATION
Behandling av 1999/2000:Bo205
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1999/2000:Bo205 av Lager, Per (mp)

Grön stad

Teknik- och materialutvecklingen går allt snabbare
Under det senare tid har alltfler ekologiska byggexperiment sett dagens
ljus. Alltifrån mindre förändringar i bostadshusen till hela ekokvarter och
ekobyar. Människor söker sig tillbaka till "rena" och naturliga material
och använder sig av de förnybara energialternativen i form jord-, berg-
och havsvärme, solvärme med solfångare, vindkraft och solceller. Man
försöker sluta kretsloppen genom att kompostera och använda torra
(multrumsmodeller) eller urinseparerade toalettsystem för att kunna
återföra näringsämnena till jorden. Teknikutvecklingen inom
byggbranschen går mycket snabbt och alltfler materialtillverkare väljer
bort de sämre alternativen. I dag är kvaliteterna för ett hälsoriktigt och
ekologiskt anpassat byggande av stort konkurrensvärde.
Olika statliga stöd och bidrag har utvecklats parallellt och den svenska
forskningen har steg för steg kunnat flytta fram positionerna. Boverket har
under de senaste åren publicerat en mängd rapporter om hälso- och
miljöriktigt byggande.

Dags för ett helskaleförsök
Det socialt och ekologiskt hållbara samhället, som är ett samhälle för
barnen, har nu också blivit målsättningen för regeringens politik - än så
länge mer som en vision, men ändå upprepad i de senaste
regeringsförklaringarna. För att mer handfast sätta planerna i verket och
få möjlighet att praktisera den kunskap som nu ackumulerats genom alla
experiment och försök, föreslog vi för två år sedan i en motion att det
borde genomföras ett helskaleförsök i form av en "grön" stad eller
stadsliknande bebyggelse/samhällsbildning, skapad för framtiden och
med alla nyvunna och nu rika kunskaper om vad som är hållbart ur ett
socialt, ekologiskt och ekonomiskt perspektiv.
Motionen avslogs visserligen, men där fanns ett intresse för idén i
riksdagen. Med erfarenheten av att allt tar sin tid, återkommer vi därför med
en repris av motionen.

Hållbara och kretsloppsbaserade system
Det handlar om att bebyggelse för ett begränsat antal invånare, högst 25
000, med en kretsloppsbaserad infrastruktur, där försiktighets- och
substitutionsprinciperna är ledande. Staden skall byggas så "ekologiskt
rätt" som möjligt från början, med utrymme att kunna förbättras med nya
insikter, och placeras så att invånarna har tillgång till odlingsbar mark, att
transporterna inte medför giftiga utsläpp och att energi-användningen
minimeras. Tanken på en "grön" stad har funnits i många arkitekters
huvuden och det finns redan många idéer om hur en sådan stad skulle
kunna se ut.

Utlys en tävling och sätt i gång
Byggmarknaden har nu åter kommit igång efter några mörka år. Ett stort
projekt som det här skulle kunna skapa en nytändning inom branschen,
framför när det gäller att hitta nya ekologiskt anpassade byggnischer och
konstruktioner.
En utlyst tävling skulle förmodligen få många stadsplanerare, arkitekter
och byggingenjörer att utveckla spännande varianter på det sociala,
hälsoriktiga och ekologiska temat. Detta kunde också vara en utmaning för
kommunerna när det gäller var staden skulle placeras. Vilken kommun kan
erbjuda det mest lämpliga området och de bästa förutsättningarna? Projektet
skulle rikta världens alla samhällsbyggarögon mot Sverige och också snart
generera liknande byggprojekt runt om i andra länder. Det finns en del försök
åt det här hållet, men inget i riktig fullskalemodell. Här kan alla idéer och
erfarenheter av det lokala Agenda 21-arbetet också få möjligheter att
realiseras.
Uppdraget skulle med fördel kunna genomföras via Boverket i samarbete
med andra myndigheter, t ex Byggforskningsrådet, Naturvårdsverket, kultur-
institutioner m.fl.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen utreder möjligheterna att bygga en
"grön" stad på en lämplig plats i Sverige.

Stockholm den 30 september 1999

Per Lager (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Birger Schlaug (mp)
Ewa Larsson (mp)




Motion 1999/2000:Bo511 Kynnefjäll, kärnavfall och det kommunala vetot

MER INFORMATION
Behandling av 1999/2000:Bo511
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1999/2000:Bo511 av Lager, Per (mp)

Kynnefjäll, kärnavfall och det kommunala vetot

Det kommunala vetot
Den kommunala vetorätten, som innebär att en kommun har rätt att säga
nej till etablering av miljöstörande anläggningar i den egna kommunen,
är en av hörnstenarna i den kommunala självbestämmanderätten och en
förutsättning för en reell demokrati. Rätten att leva i en miljö som inte
innebär risk för liv och hälsa är en fundamental rättighet. Kommunerna
har ett övergripande ansvar för människors hälsa och för miljön i
kommunen. Kommuninvånarnas representanter i kommunfullmäktige
måste därför ha rätt att bestämma om och i så fall vilka typer av
miljöfarliga anläggningar och verksamheter som skall finnas i
kommunen.
Genom riksdagsbeslut under riksmötet 1989/1990 gjordes kraftiga in-
skränkningar i den kommunala vetorätten. Regeringen gavs då möjligheter
att köra över den kommunala demokratin genom att, i strid med en kommuns
uttalade vilja, bestämma om lokalisering av vissa typer av anläggningar, t ex.
för förvar av utbränt kärnbränsle. Miljöpartiet har sedan dess  krävt ett
återupprättande av det kommunala vetot, så att också dessa anläggningar
omfattas. Vi föreslår därför att en utredning skall tillsättas som skall se över
gällande bestämmelser.

Avskriv Kynnefjäll!
En av de platser i vårt land där man vill undersöka berggrundens
lämplighet för slutförvaring av utbränt kärnbränsle är Kynnefjäll på
gränsen mellan norra Bohuslän och Dalsland. När planerna blev kända
för mer än 19 år sedan, möttes de av ett kompakt motsånd i området och
en aktionsgrupp bildades med syfte att skydda Kynnefjäll mot sådana
provborrningar. Aktionsgruppen har växt till en regional folkrörelse, med
tillskyndare långt utanför regionen och landets gränser. Gruppen har nu
hållit vakt för att förhindra provborrningar i alla dessa år, dygnet runt i
den lilla vaktstugan på fjället. Hittills har vaktandet varit framgångsrikt.
De tre berörda kommunerna Munkedal, Tanum och Dals-Ed förklarade
samtliga att man ämnade utnyttja den kommunala vetorätten - som då
fanns i naturresurslagen - för att förhindra att Kynnefjäll gjordes till en
sopstation för utbränt kärnbränsle. När riksdagen beslutade att göra
inskränkningar i vetorätten upplevdes detta som ett mycket starkt hot mot
bygden.

Bara muntliga löften
SKB (Svensk kärnbränslehantering) har sedan ett par år i olika medier
antytt ett större intresse för en dialog med den lokala befolkningen och
också att låta folkmeningen få stor betydelse vid val av platser. Men än
har SKB inte öppnat någon dialog med t. ex. lokalbefolkning runt
Kynnefjäll. De väntar fortfarande.
Trots att de berörda kommunerna och aktionsgruppen flera gånger krävt
besked får man det inte. Regeringen hänvisar till SKB och SKB ger muntliga
besked om att Kynnefjäll inte är intressant, men att det inte går att ge någon
skriftlig försäkran/friskrivning. För två år sedan visade man intress av att ha
med området som en del i ett jämförelseunderlag, vad det skulle kunna
betyda. Kynnefjäll är tydligen fortfarande inte helt avskrivet. Hur länge till
skall folket behöva vakta sitt berg? Det finns inte längre rim och reson i
myndigheternas bollande med frågan och oviljan att en gång för alla friskriva
Kynnefjäll. Ett beslut måste fattas. Aktionsgruppen och lokalbefolkning ger
inte upp sin kamp för berget. På årets Kynnefjällsdag, 28 augusti, meddelade
gruppen att vaktande fortsätter.

Vetorätt - även för kärnavfall
Den kommunala vetorätten bör snarast återinföras beträffande
kärntekniska anläggningar. Kärnavfallet har en halveringstid på drygt 24
000 år. Det betyder att slutförvaret skall vaktas i närmare 1000
generationer framåt (det har gått ca 80 sedan Kristi födelse). Var finns
den miljökonsekvensbeskrivningen som kan garantera ett säkert förvar
för denna tidsrymd? Sanningen är att det inte finns någon
miljökonsekvensbeskrivning i hela världen för slutförvar av kärnavfall!
Utgångspunkten i samhällsplaneringen måste vara att minimera det
miljöfarliga avfallet. Produktion av varor och energi som resulterar i
restprodukter och avfall som inte kan destrueras eller återföras till
naturens kretslopp bör överhuvudtaget inte tillåtas.
Den kommunala självstyrelsen är starkt förankrad i Sverige. Genom en
stark kommunal självstyrelse underlättas medborgarnas möjligheter att
påverka sin miljö.
Sett i ett EU-perspektiv är det också viktigt att stärka den lokala själv-
styrelsen. Den s.k. närhetsprincipen som innebär att beslut skall fattas på så
lokal nivå som möjligt talar också för en förstärkning av den kommunala
vetorätten.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att
komma med förslag till en ny bestämmelse om kommunalt veto som
skall gälla även för kärntekniska anläggningar.

Stockholm den 29 september 1999

Per Lager (mp)







Motion 1999/2000:K343 Oberoende riksrevision

MER INFORMATION
Behandling av 1999/2000:K343
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1999/2000:K343 av Lager, Per (mp)

Oberoende riksrevision

Inledning
Sedan länge finns en uppenbar svaghet vad gäller RRV:s position som
oberoende revisionsorgan. Erfarenheterna har visat att det är nödvändigt
att göra något åt den situationen.

"Att kontrollera staten"
RRV har en omöjlig roll; att både granska hur staten använder skatte-
betalarnas pengar och vara något av ett stabsorgan för regeringen.  Det
handlar egentligen inte om ett oberoende, eftersom RRV i så stor
omfattning granskar på uppdrag av regeringen (46 % av rapporterna).
Enligt Shirin Ahlbäcks avhandling i ämnet kom 1998 så mycket som 38
% av de ekonomiska resurserna från regeringens uppdrag, finansierade
utanför RRV:s ordinarie anslag. Problemet accentueras av att verkets
uppgifter tenderar att blandas samman, menar hon.


RRV:s roll idag
1987 uttalade riksdagen att RRV skulle kunna "utnyttjas av regeringen
för särskilda granskningsuppdrag" utan att det därför skulle gå ut över
verkets egen granskningsverksamhet. Tio år senare var regering och
riksdag överens om att uppdragen borde begränsas. Men situationen idag
visar att uppdragen ligger på ungefär samma nivå och att RRV är
beroende av dem för sin ekonomi.
Även om Ahlbäcks siffror inte helt överensstämmer med vad RRV självt
uppskattat, nämligen att regeringsuppdragen hamnar på ungefär 20 %, så är
det klart att målet för egen initierad verksamhet inte uppfylls.

I andra länder
I de flesta andra länder är revisionen mer oberoende. I Frankrike,
Belgien, Italien och Portugal utgörs revisionen av oavsättliga domare
med minst sex års mandatperiod. Domaren i Tyskland sitter i tolv år och
måste sedan pensionera sig. I Storbritannien Irland, Danmark och
Holland är revisionsuppgifterna bundna till en speciell myndighet. Man
har således valt olika vägar. Men två principer är gemensamma:
- Den ytterst ansvariga utses av parlamenten, inte av regeringarna.
- Deras rapporter överlämnas till parlamenten.
Genom detta har man garderat sig för situationer som den vi upplevt i
Sverige.

Behov av ett mer oberoende RRV
Miljöpartiet anser att RRV måste få en mer oberoende roll. Trots att den
"svenska modellen" vad gäller departementsstruktur, verk och
myndigheter i mycket skiljer sig från andra länder, finns här en
tveksamhet ur demokratisk synpunkt. En möjlighet att stärka revisionens
oberoende kunde vara att se över formerna för tillsättning av
verkschefen. En annan möjlighet kunde vara att en övervägande del av
verkets anslag öronmärks för insatser som verket självt initierar. Vi vill i
det här sammanhanget också påpeka att riksdagens revisorer för att lösa
sina specifika uppgifter behöver ökade resurser.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en mer fristående revision.

Stockholm den 5 oktober 1999

Per Lager (mp)
Thomas Julin (mp)
Mikael Johansson (mp)
Birger Schlaug (mp)




Motion 1999/2000:K348 Svensk författningsdomstol

MER INFORMATION
Behandling av 1999/2000:K348
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1999/2000:K348 av Lager, Per (mp) och Birger Schlaug (mp)

Svensk författningsdomstol

Svensk rättstradition
I samband med diskussionerna om lagprövningsrätten har ibland frågan
om inrättande av en särskild författningsdomstol med
lagprövningsuppgifter - en författningsdomstol - berörts. I den
proposition om ett förstärkande av de medborgerliga fri- och
rättigheterna som avlämnades våren 1976 förkastades ett system med
författningsdomstol. Ett sådant system ansågs vara helt främmande för
svensk rättstradition och lät sig dessutom svårligen förena med kravet att
en fri- och rättighetsreglering inte fick innebära att politisk makt förs
över till icke-politiska organ. (Utskottet avstyrkte en motion om
utredning av frågan p.g.a. att man ansåg att den saknade aktualitet.)
Argumenten mot en författningsdomstol upprepades i propositionen om
införande av lagprövningsrätten i regeringsformen.

Lagprövningsrätten
Domstolar och förvaltningsmyndigheter har i sin rättstillämpande verk-
samhet att pröva om en norm på lägre nivå strider mot en nivå på högre
nivå (lagprövningsrätt). Lagprövningsrätten var oreglerad fram till 1979,
då en regel infördes i RF 11:4. Enligt denna regel får domstolar eller
andra offentliga organ inte tillämpa en föreskrift som den finner stå i
strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning.
Inte heller får den tillämpa en föreskrift vid vars tillkomst stadgad
ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts. Om det är riksdagen
som beslutat föreskriften skall tillämpning dock underlåtas endast om
felet är uppenbart.
Man brukar vid lagprövning skilja mellan konkret och abstrakt norm-
kontroll. Den konkreta normkontrollen, som innebär en lägre norms förenlig-
het med en norm på högre nivå, prövas i samband med behandlingen av ett
ärende där den lägre normen ska tillämpas. Vid den abstrakta normkontrollen
sker lagprövningen utan anknytning till något konkret tillämpningsfall.
Sanktionen i detta fall är att den lägre normen ogiltigförklaras. I Sverige
förekommer endast konkret normkontroll.
Enligt förarbetena till lagprövningsrättens införande ska lagprövning
endast vara aktuell när normkonflikt åberopas som grund för ett yrkande. I
lagprövningsrätten ligger alltså inte någon automatisk skyldighet för myndig-
heterna att alltid undersöka om en normkonflikt föreligger.

Motioner i frågan
Riksdagen har flera gånger avvisat motioner om utredande av frågan om
inrättande av författningsdomstol. Konstitutionsutskottet har ansett att in-
rättandet av en sådan domstol skulle medföra risk för en icke önskvärd
förskjutning i det svensk politiska maktsystemet och skulle bryta mot
svensk författningstradition.

Den tyska författningsdomstolen
I Tyskland har författningsdomstolen (Bundesverfassungsgericht) tre
huvudtyper av ärenden. Det handlar om lagars och förordningars
överensstämmelse med grundlagen, om s.k. författningsbesvär, där
enskilda och vissa juridiska personer kan klaga över att de berövats
grundlagsenliga rättigheter, och om kompetenskonflikter mellan
förbundet och delstaterna.
Besluten är bindande för alla statliga organ såväl på förbunds- som på
delstatsnivå.

Behövs en svensk författningsdomstol?
Miljöpartiet har sedan lång tid tillbaka hävdat behovet av en författnings-
domstol för att sätta ljuset på hur våra grundlagar upprätthålls. Sedan
EU-inträdet har EG-rätten en överordnad roll och förhållandet mellan
rättssystemen finns också numera reglerat i RF 10:5. Vårt medlemskap i
EU innebär att vår egen rättstradition och rättskultur urholkas
allteftersom nya direktiv får giltighet i Sverige. Framför allt ser vi allt
oftare hur våra olika rättskulturer krockar. Detta medför osäkerhet och
missförstånd om vad som egentligen gäller. Vi ser också ett behov av
viss tröghet i systemet och en domstol som kan hävda, hålla speciell
uppsikt över och skydda våra fri- och rättigheter, men också andra delar
av grundlagen som kommer i fråga.
Vi anser därför att det är viktigt att utreda möjligheterna att införa en
författningsdomstol med uppgift att exempelvis påpeka konflikter mellan vår
egen grundlag och implementeringen av EG:s direktiv, men också att utgöra
domstol för enskilda och vissa juridiska personer vid "författningsbesvär".
Möjligen finns det fler uppgifter som en sådan domstol skulle kunna handha.
Utredningen bör utreda om så är fallet och vilka uppgifter det i så fall ska
vara.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en utredning om inrättandet av en
svensk författningsdomstol.

Stockholm den 5 oktober 1999

Per Lager (mp)
Birger Schlaug (mp)





Motion 1999/2000:MJ220 ILO

MER INFORMATION
Behandling av 1999/2000:MJ220
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1999/2000:MJ220 av Lager, Per (mp)

ILO

ILO och dess konvention nr 169
ILO står för International Labour Organization. Det är ett av FN:s s k
fackorgan med uppgift att bevaka frågor om arbetsvillkor, diskriminering
m.m. Inom ramen för denna uppgift har ILO sedan många år bevakat
ursprungsfolkens arbets- och levnadsvillkor. ILO utarbetar bl.a.
konventioner. Konvention nr 169 innehåller ett antal bestämmelser och
åtaganden till skydd för ursprungsfolken. Regeringarna i de länder som
anslutit sig till konventionen skall se till att ursprungsfolkens rättigheter
skyddas och att deras integritet respekteras.
Regeringarna skall samråda med folken om åtgärder som angår dem och
skapa förutsättningar för att de så långt som möjligt själva skall kunna
bestämma över sin utveckling. Ett grundläggande krav enligt konventionen
är att ursprungsfolken till fullo skall åtnjuta mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter.
Men de stater som ansluter sig skall inte bara vidta åtgärder mot
diskriminering, utan även utforma särskilda insatser som främjar de berörda
folkens sociala och ekonomiska rättigheter och som skyddar deras andliga
och kulturella värden. Detta innebär bl.a. att åtgärder skall vidtas för att
skydda  mark, kultur och miljö. I konventionen betonas särskilt markens
betydelse för ursprungsfolken. Därför finns i konventionen bestämmelser
som skall säkra deras rätt till sådan mark som de under lång tid har innehaft
eller brukat. Konventionen trädde i kraft år 1991 och hittills har 14 länder
anslutit sig, däribland Norge och Danmark. Frågan om Sverige skall
ratificera ILO-konvention 169 eller inte har länge varit en het potatis.
Sverige var pådrivande när det gällde att få till stånd denna internationella
konvention som skall skydda ursprungsfolkens rättigheter världen över.
Sverige har många gånger tidigare - med all rätt - stött utsatta folkgrupper i
hela världen, men när det gäller den egna minoriteten samerna har man haft
så oerhört svårt.
Det anses i internationella sammanhang vara ett problem att
ursprungsfolkens rättigheter inte har blivit accepterade av nationalstaterna.
Därför har världssamfundet utvecklat instrument för att råda bot på detta
missförhållande. ILO 169 är ett exempel på ett sådant. Det är ett folkrättsligt
dokument och är korrigerande i den mån de nationella organen i ett land inte
förmått att fånga upp ett urfolks rättigheter. Det största hindret för en svensk
ratificering har tidigare ansetts vara frågorna kring markrättigheter. Det är
framför allt artikel 14 i ILO-konventionen som skapat oro bland markägare
och ortsbor i norra Sverige. Artikeln handlar om markrättigheter.

Ursprungsfolk - en definition
Ungefär 6 procent av jordens befolkning tillhör olika ursprungsfolk - det
rör sig alltså om cirka 250 miljoner människor. Några exempel på
ursprungsfolk är indianerna i Amerika, ursprungsfolken i Australien och
maorierna på Nya Zeeland. Dessa folk har ursprungligen levt på ett
område som sedan har "upptäckts", erövrats eller koloniserats av för dem
främmande människor. Många ursprungsfolk har idag inget som helst
inflytande över de beslut som fattas - de har fråntagits rätten att själva
bestämma över och forma sina liv, rätten till de traditionella
landområdena och rätten till de egna naturtillgångarna. Det är svårt att
hitta en enhetlig definition, men många ursprungsfolk har följande
kännetecken:
- De är ättlingar till dem som levde på territoriet då detta genom erövring,
inflyttning eller på annat sätt övertogs av främmande.
- De är inte den politiskt dominerande folkgruppen i sin stat.
- De är kulturellt skilda ifrån den dominerande folkgruppen.
- De uppfattar sig själva som ett ursprungsfolk.
Ett av de grundläggande kriterierna för att ILO-konvention 169 ska
tillämpas är att de folk som berörs själva identifierar sig som
ursprungsfolk eller stamfolk. Under lång tid har ursprungsfolkens
traditionella levnadssätt varit hotade och deras resursbaser har
exploaterats. Sett i ett historiskt perspektiv har synen på ursprungsfolken
förändrats i olika faser. Först från förmynderi och nedvärdering av
"exotiska kulturer" till skydd mot diskriminering och strävanden mot
integration och assimilering. Under de senaste årtiondena har
ursprungsfolken själva i allt större utsträckning krävt ett värn för den
egna kulturen och en möjlighet att utvecklas utifrån sina egna
förutsättningar. Denna uppfattning har fått starkt stöd internationellt, och
synsättet präglas nu av att den kulturella särarten värdesätts och
självbestämmande i frågor som rör dem själva ses som ett viktigt
instrument.

Samerna - ursprungsfolk
Mot bakgrund av ILO-konventionens definition av ursprungsfolk är det
tveklöst så att samerna i Sverige omfattas av konvention nr 169. Samerna
själva identifierar sig som ursprungsfolk, och en samisk befolkning levde
i det som nu är norra Sverige innan landet fick sina statsgränser.
Riksdagen har också bekräftat samernas ställning som ursprungsfolk år
1977. Riksdagen uttalade då att samerna i egenskap av ursprunglig
befolkning i Sverige intar en särställning.
Samer har levt och bott i norra Skandinavien så länge det funnits
människor här. I Sápmi - Sameland - har hedar, myrar och sjöar var deras
hembygd. Varje plats har sitt namn och sin berättelse. Fångstsamhället är den
ursprungliga kulturformen i Sápmi och det finns en kontinuitet från de första
spåren efter människor till jägar- och fiskarfolket som med säkerhet är
samernas förfäder. I grova drag 10 000 år, har Sápmi varit bebott.
Sverige har idag en samisk befolkning på uppemot 20 000 personer.

Samernas kultur
Samernas kultur, i likhet med andra kulturer, kännetecknas av att det
finns egna idéer, värden och normer samt ett eget sätt att se på
omgivningen, skapa sammanhang och uttrycka dessa på. Samerna var
länge en bortglömd del av befolkningen i uppbyggnaden av det generella
svenska välfärdssamhället. Självklart har den samiska befolkningen tagit
del av det sociala och ekonomiska välståndet, men samernas kulturella
behov och önskningar negligerades samtidigt som en generellt ökad
jämlikhet förespråkades.
Miljöpartiet anser att samerna, samisk kultur och samiskt livsmönster
självklart måste accepteras såsom betydelsefulla och värda att utveckla. Det
är nödvändigt att samerna får ekonomiskt och ideellt statligt stöd för att såväl
odla sitt språk och använda det som ett modernt kommunikationsmedel i tal
och i skrift, hemma och i samhället, som att vårda religion, brukskonst, slöjd
och konsthantverk, jojk, berättarkont och vardagliga samlevnadsformer.
Samernas egna analyser av den samiska kulturens förutsättningar och
utvecklingsmöjligheter måste vara en utgångspunkt i det svensk-samiska
kultursamarbetet. Myndigheterna måste tillsammans med samerna utforma
de riktlinjer som skall gälla för samhällets stöd till samernas kultur.
Stockholms sameförening, som är en av de största, arbetar idag för att
etablera ett samiskt kulturcentrum i huvudstaden. Miljöpartiet stöder
helhjärtat detta initiativ: Miljöpartiet anser att Sveriges regering borde
tillsätta en utredning för att presentera en plan för ett samiskt kulturcentrum
i Stockholm.

Tvister i Sameland
Rennäringen
Ursprung till nutida renskötsel var vildrensjakt omkring år 1000 före
Kristus. Under 1500-talet tämjdes hela renhjordar och samerna blev
renskötande nomader. I nutid arbetar ungefär 10 % av den samiska
befolkningen med rennäring. Men trots användning av tekniska
hjälpmedel som kommunikationsradio och snöskotrar, anpassas
fortfarande verksamheten till renens årscykelbundna levnad. Denna
årscykel delas av samer in i åtta årstider. Den samiska rennäringen är en
viktig förutsättning för den samiska kulturen och ett hot mot rennäringen
är ytterst ett hot mot den samiska kulturen.
Renskötseln är i Sverige förbehållen samerna. Renskötselrätten får utövas
av den som är medlem i sameby (lag 1993:36). Man räknar med att ca 8 000
personer i Sverige har renskötselrätt. I statliga utredningar för en hållbar
utveckling i landets fjällområden utpekas rennäringen i många sammanhang
som den största faran för fjällen: t.ex. renar som överbetar och åstadkommer
erosionsskador. För att uppnå en hållbar utveckling i landets fjällområden,
dvs. en bärkraftig och ekologiskt hållbar rennäring, krävs en balans.
FN:s konferens om miljö och utveckling ägde rum i Rio de Janeiro år
1992. Vid konferensen antogs tre grundläggande dokument, nämligen
Riodeklarationen om miljö och utveckling, Agenda 21 samt
skogsprinciperna. Agenda 21, som innehåller 40 kapitel, har i kapitel 26
ägnat särskild uppmärksamhet åt betydelsen av ursprungsbefolkningarnas
värderingar, kunskaper och metoder för hantering av naturresurser. Den
samiska näringsverksamheten, särskilt rennäringen, är beroende av
naturresurserna, varför en förbättrad resurshushållning behövs för att
säkerställa en positiv utveckling för samisk kultur och samiskt samhällsliv.

Sedvanerätten till renbete
Renbetesmark är en förutsättning för renskötsel, och renskötsel bär en
viktig del av den samiska kulturen. Att samernas rättigheter när det gäller
att nyttja mark för renbete, jakt och fiske bygger på urminnes hävd, och
inte på upplåtelser och lagstiftning, har skapat en del av problemet kring
markutnyttjandet. Att ratificera ILO-konventionen är ett viktigt steg för
att komma till rätta med dessa problem.
För närvarande är 12 samebyar involverade i sju rättsprocesser där den
samiska rennäringen ställs mot det svenska skogsbruket i norra Sverige.
Tvisterna gäller i samtliga fall sedvanerätten till vinterbete för renar. De sju
pågående processerna kan till slut hamna på en kostnad på omkring 100
miljoner kronor. För skogsbrukarna täcks rättegångskostnaderna av
försäkringar. Detta leder till att skogsbrukare även i andra delar av norra
Sverige påbörjar processer mot samebyar. Det är rennäringen som har
bevisbördan i de pågående processerna. Rennäringen ska alltså bevisa att den
utnyttjat områden sedan lång tid tillbaka.
I Jämtlands län och Idre sameby bedrivs renskötsel under vår, sommar och
höst på renbetesfjällen och vintertid på enskildas marker i skogsområdena
utanför renbetesfjällen enligt gammal sedvana.
Sedvanerätten lagfästes 1886, i samband med att den första renbeteslagen
antogs av riksdagen. Regeringen och riksdagen tvekade aldrig om hur det
varit tidigare. Ingenstans har meningarna om den samiska sedvanerätten varit
så delade, så länge och ihärdigt, som i Härjedalen. Sedvanerättsprocessen i
Härjedalen startade 1990. Domen i Svegs tingsrätt fastställdes den 21
februari 1996. En enhällig tingsrätt konstaterade att samebyarna inte har
någon rätt till renbete på huvuddelen av nuvarande vinterbetesmarker.
Processen gällde samernas rätt till vinterbete med ren på privatägd mark. 690
markägare hade stämt samebyarna i landskapet med krav på avtal om
vinterbetet på berörd mark.
Efter fem år av sakframställningar, vittnesmål och pläderingar förklarade
tingsrätten att "någon av avtal oberoende rätt till bete med ren till förmån för
samebyarna ej belastar fastighetsägarna vid berörda fastigheter". Domen
öppnar för kommande  processer. Domen överklagades och målet fortskrider
i hovrätten i Sundsvall. Den första s.k. Härjedalsprocessen har hittills kostat
de involverade samebyarna 12 miljoner kronor och beräknas kosta lika
mycket till innan den slutliga domen fälls av Högsta Domstolen (HD).
Samerna har hamnat i en situation där privata markägare, med bistånd av
allmänna medel, driver processer mot samebyar, som inte har någon
möjlighet till rättshjälp.
Tingsrättens dom i Sveg urholkar således det folkrättsliga skydd samerna
har enligt artikel 27 i FN-konventionen om politiska och medborgerliga
rättigheter. Samebyarnas sedvanerätt är en överlevnadsfråga för rennäringen.
Regeringens ansvar är naturligtvis att på ett lämpligt sätt agera i enlighet med
Sveriges nationella och internationella åtaganden gentemot samerna.
Målet måste vara att säkerställa en grundtrygghet också för rennäringen.
Samebyarnas kostnader för processen bör således regleras av allmänna
medel.

Den fria småviltsjakten och fisket i fjällen
Riksdagen beslutade i december 1992 om att införa ett nytt
upplåtelsesystem för småviltsjakt och handredskapsfiske i landets
fjällområden. Beslutet innebar en avreglering av tillståndsplikten och den
bärande tanken var att jakt och fiske i fjällområdet skall vara tillåtet och
öppet för alla intresserade. Tidigare ansökningsförfaranden avskaffades,
och med det nya systemet så var det fritt att köpa dygns- och årskort i
praktiskt taget hela svenska fjällområdet med undantag för
nationalparkerna.
Beslutet om den fria småviltsjakten och handredskapsfisket i det svenska
fjällområdet var anledningen till Sametingets misstroendeförklaring mot
regeringen och samtidigt startskottet till en ny samisk rättskamp där
Sametinget deltar aktivt. Den fria småviltsjakten och fisket är en central
politisk fråga för samerna. Det handlar om att försvara grundläggande
samiska livsvärden:
- Rätten till trygghet i sin näringsutövning.
- Rätten att utnyttja och fördela Sápmis naturresurser.
Sametingets styrelse begärde hos regeringen i oktober 1997 att ta fram ett
förslag till förändringar av systemet för småviltsjakt. Regeringen gav i
december 1997 Sametinget uppdraget att efter samråd med berörda
myndigheter och andra intressen ta fram ett förslag till förändringar.
Arbetsgruppen presenterade sitt förslag den första juli 1998. Den kritik
som riktas mot dagens fria jakt från Svenska Samernas Riksförbund
(SSR) och samebyarna har nu fått stöd i utredningen om Sveriges
anslutning till ILO:s konvention om ursprungsfolk. I utredningen
konstateras att det står i strid med konventionen att samebyarna inte
själva får sköta jakten och fisket i fjällen.

Andra intressekonflikter i renskötselområdena
Intressekonflikterna mellan de olika samhällsaktörerna i norra Sverige
har blivit alltmera påtagliga: De små skogsbrukarna har en ofta svår
situation, klämda mellan storbolagens ekonomiska intressen och  konkret
negativ påverkan av renar. Det är, utifrån ILO-perspektivet, tydligt att på
många områden vägande s.k. "allmänna hänsyn" också kommer i
konflikt med samernas intressen. Det moderna skogsbruket är ett
allvarligt hot mot rennäringen, som den av ålder bedrivits.
- Stora kalhyggen kan göra ett område oanvändbart för renbete och
medföra också andra svåra störningar i det känsliga system som
renskötseln bygger på. Miljöpartiet de gröna kan inte acceptera detta.
- Vattenkraftens intressen väger också tungt; en reglering av älvarna kan
ta bort mark av väsentlig betydelse för renskötseln. Miljöpartiet de gröna
vill grundlagsskydda de orörda älvarna och orörda älvsträckorna.
- Turismen i fjällen, med åtföljande anläggningar av skilda slag, är inte
bara av värde för de boende utan kan också på många sätt medföra
negativa effekter för samerna.

Ratificeringen av ILO-konvention 169
Miljöpartiet de gröna instämmer i huvudsak med SOU 1999:25 (Samerna
- ett ursprungsfolk i Sverige - Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s
konvention nr 169) mot bakgrund av att den anger en miniminivå för ett
svenskt undertecknande av konventionen.
Däremot anser vi att Sverige snarast - men senast inom två år - skall
ratificera konventionen. Genom att ratificera konventionen förenar sig
Sverige med de stater som för en framåtsyftande politik i
ursprungsfolksfrågor. Att Sverige ratificerar konventionen får därmed
betydelse inte enbart för samerna som folk utan främjar på ett positivt och
aktivt sätt möjligheterna att förbättra situationen för ursprungsfolk i hela
världen. Sverige måste idag visa i handling och inte bara i ord att man är
beredd att lösa den samiska frågan. En ratificering av ILO-konvention 169
betyder i första hand ett officiellt erkännande av samerna som Sveriges
ursprungsfolk. Särskilda lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som är
viktiga för att Sverige skall kunna efterleva bestämmelserna i konventionen
kan klaras ut successivt. Vi är väl medvetna om de konflikter som finns, men
vi anser att de snarare kan öka än lösas om frågan förhalas  genom ytterligare
långbänkar. Det finns nu ingen anledning att dra ut på tiden. Den i
betänkandet över ILO-konvention 169 föreslagna
gränsdragningskommissionen bör vara internationellt sammansatt för att
säkerställa en rättvis hantering av frågan och för att undvika kopplingar till
intressegrupper i området. Under den tid gränsdragningskommissionen
arbetar bör domstolsprocesserna angående samebyars vinterbetesrätt
vilandeförklaras.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samerna som ursprungsfolk,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samernas kultur, 2
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rennäringen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sedvanerätten till renbete,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ge samerna rimliga ekonomiska resurser för
att klara rättsprocesserna om sedvanerätten till renbete på likvärdigt
sätt,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den fria småviltsjakten och fisket i fjällen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om andra intressekonflikter i renskötselområdena,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ratificering av ILO-konvention 169. 1

Stockholm den 2 oktober 1999

Per Lager (mp)
Birger Schlaug (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Ewa Larsson (mp)





Motion 1999/2000:MJ722 Västerhavet

MER INFORMATION
Behandling av 1999/2000:MJ722
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1999/2000:MJ722 av Lager, Per (mp)

Västerhavet

Olja och gas under Skagerrak?
Sedan beslutet i norska Stortinget den 13 juni 1994 om provborrningar
efter olja och gas i Skagerrak har frågan "legat på is". Inga koncessioner
har delats ut och inga regelrätta samråd har ännu hållits mellan de norska,
danska och svenska regeringarna. Konsekvensbeskrivningar har
producerats, men under de senaste åren har inga nya fakta inkommit, som
på något sätt förändrar hållningen bland kommunerna runt Skagerrak,
eller regeringens inställning. Miljödepartementet hade invändningar mot
den preliminära slutrapport som norrmännen levererade 1996.
Slutrapporten anlände till Miljödepartementet först sommaren 1998 och
sändes ut på remiss, bl a till berörda kommuner.
Med tanke på att den nya norska regeringen deklarerat att man inte tänker
dela ut koncessioner för borrningar efter olja och gas i ekologiskt känsliga
områden, bör Skagerrak tills vidare vara utom fara. Dessutom har det visat
sig att Nordsjön har fler fyndigheter än vad man tidigare känt till och de står
först i tur. Därför är det nu hög tid att skapa ett långsiktigt skydd för vårt
hårt utsatta kusthav, att bidra till en hållbar utveckling.
När det gäller de, sedan drygt två år, dansk-amerikanska intressena för
oljeborrningar i ungefär samma område av sydvästra Skagerrak, men också i
Kattegatts bottenområden, har regeringen krävt miljökonsekvensbeskriv-
ningar (MKB) och regelrätta samråd (kommission). Företagen inleder med
kartering av havsbotten. Nästa steg blir provborrningar och då - om inte förr
- måste svenska regeringen sätta stopp.

Viktiga "barnkamrar" och "skafferier"
Skagerrak och Kattegatt kan liknas vid en flodmynning till Östersjön.
Här är många fiskarters barnkammarområde, ett reproduktionsområde
som fortfarande är oerhört rikt. Dessa hav och denna kust utefter
Bohuslän, Göteborg, Halland ända ned till Skånes sydspets, får ta emot
ofattbara mängder av kemikalier som kommer från de kontinentala
floderna och från oljeriggarna ute i Nordsjön. Det radioaktiva ämnet
teknetium kommer med strömmarna från främst
upparbetningsanläggningen Sellafield på Englands västkust. De
radioaktiva värdena höjs kontinuerligt i tång och räka. Utöver de här
gifterna är vattnet kraftigt övergött. Det beror, förutom det som kommer
utifrån per luft och vatten, i första hand på de utsläpp som kommer från
jordbruk och trafik.
Vi måste göra någonting åt det här. Det krävs radikala åtgärder. Man kan
inte bygga ut motorvägar och man kan inte fortsätta med det industrialiserade
jordbruket om man skall rädda havet. Havet är ju grunden till allt liv på
jorden. Om vi slarvar med det har vi slarvat med allt.
Forskarna har nu sedan flera år varnat för övergödningseffekter med en
alltmer utbredd bottendöd - nu också på grundare vatten. Resultaten från
undersökningar utmed kusten och inne i "fjordarna" visar att situationen
stadigt försämras.
I denna växande och gigantiska sophög, under det vackra, solgnistrande
vågkruset, finns sedan ett halvt sekel också ca 170 000 ton dumpat krigs-
materiel. Omkring 5 000 ton är senapsgas som långsamt men säkert håller på
att lösgöras. Materialet rostar sönder. Vem tar ansvar för det här? Vad skall
göras åt denna bokstavliga bomb på sjöbotten, och när?

Ett unikt närings- och rekreationsområde
Havsområdet Skagerrak och Kattegatt är vid sidan om sin unika
artrikedom och rika näringskälla för det lokala fisket också ett fantastiskt
rekreationsområde för kustbefolkning, sommargäster, bad- och
båtturister. Kuststräckan och skärgården har stor tillgänglighet för
allmänheten och de salta, friska baden kan man inte uppleva någon
annanstans i Sverige.

Dags att freda Skagerrak/Kattegatt
Miljöpartiet har återkommit år efter år med kravet på en fredning av Ska-
gerrak och de senaste åren också av Kattegatt vad gäller borrningar efter
olja och gas. Förr eller senare blir det annars aktuellt med koncessioner
för provborrningar. Skulle det visa sig att havens berggrund innehåller
gas- och oljefyndigheter, kommer det att finnas mycket små möjligheter
att hindra en exploatering med regelrätta produktionsanläggningar. Ett av
våra viktigaste reproduktionsområden på norra halvklotet kommer steg
för steg att ödeläggas.
Rädda Skagerrak/Kattegatt är en aktions- och paraplyorganisation för ett
samlat motstånd mot borrningar efter olja och gas. Organisationen återupp-
stod i år efter de nya hoten från dansk-amerikanska intressen och har nu
också beslutat att kräva fredning av haven vad gäller borrningar. Motståndet
är kompakt och ökar i styrka.
Den svenska regeringen måste klart ta avstånd från den hotande utveck-
lingen och bör nu på allvar ta upp diskussioner med våra grannländer, genom
exempelvis Nordiska rådet, i syfte att uppnå en överenskommelse om förbud
mot utvinning av olja och gas i Skagerrak och Kattegatt.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen bestämt tar avstånd från
framtida norska och/eller danska planerade provborrningar i Skagerrak
och Kattegatt i enlighet med vad i motionen som anförts,
2. att riksdagen begär att regeringen i nordiska sammanhang driver
frågan om att skapa en, från borrningar efter olja och gas, fredad zon i
Skagerrak och Kattegatt.

Stockholm den 29 september 1999

Per Lager (mp)
Barbro Feltzing (mp)
Kia Andreasson (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)
Gudrun Lindvall (mp)






Motion 1999/2000:MJ723 Kadmium i rötslam

MER INFORMATION
Behandling av 1999/2000:MJ723
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1999/2000:MJ723 av Lager, Per (mp)

Kadmium i rötslam

Slammet är giftigt
Slammet, som idag används för att gödsla åkrarna, innehåller alldeles för
höga halter av kadmium. Det är ett problem som måste åtgärdas. Om
slam överhuvudtaget ska användas som gödselmedel och inte spridas
enbart av kortsiktiga kvittblivningsskäl, måste det givetvis vara rent
(m a p tungmetaller  &  miljögifter) och inte kunna konkurreras ut av
konstgödsel, som absolut inte hör hemma i ett ekologiskt inriktat
jordbruk bl a på grund av kadmiumhalt och innehåll av ändligt fosfor.
En rad nya rapporter visar att befolkningen nu beräknas ha njurstörningar i
stor omfattning, för närvarande ca 10 000 personer. Detta märks genom
läckage av äggvita och förlust av kalcium. Riskgrupper är kvinnor med låga
järndepåer och de som äter mycket grönsaker, samt de som är särskilt
känsliga. Detta är synnerligen allvarligt och kräver drastiska förändringar
inom livsmedelsproduktionen.
En artikel i Svensk Veterinärtidning, nr 3/99, tar upp det allvarliga läget.
En undersökning av 23 olika sorters modersmjölksersättning, välling och
gröt till barn, visar att kadmiumhalterna i dessa mjölbaserade produkter är
1,5 till 17 gånger högre än i de mjölkbaserade. Samtidigt påpekas att
djurexperimentella studier visar att kadmium kan orsaka skador på hjärnan
redan vid lågdosexponering.

Det svenska slamberget
I det svenska slamberget finns ca 350 kg kadmium. Slammet sprids på
mark nära tätorterna på några procent av åkerarealen, inte för att
jordbruket betraktar det som ett idealiskt gödselmedel och sprider det
med optimal fosforgiva, utan för att kommunerna har ett problem och
ofta t.o.m. betalar för att bli av med slammet. Slamgivorna anpassas då
istället efter hur mycket som kan spridas inom ramen för gränsvärden för
tungmetaller, bl a koppar och kadmium. Följden blir både övergödsling
och anrikning av tungmetaller i den tätortsnära åkermarken.

Vad kommer kadmiumet ifrån
Det kadmium som omsätts i människans värld kommer från det ständigt
ökande uttaget av material från jordskorpan. En stor del kommer från
fosforit via konstgödsel och jordbruksprodukter.
Men huvuddelen av allt kadmium i slammet eroderar på alla möjliga sätt
från samhällskroppen, där ca 5 000 ton kadmium finns inbyggt och hamnar i
slammet genom avloppssystemen. Från rör och lödningar, från disk och
tvättmaskiner, kläder som tvättas, varmvattenberedare, skurvatten, för-
zinkade järndetaljer som beslag, spikar, skruvar etc. T o m kranvattnets egen
halt av metaller räcker för att spoliera möjligheterna att upprätta ett
kretslopp
utan förstörelse av miljö och hälsa.
Naturvårdsverket har angivit att kadmiumhalten i kranvattnet är cirka tre
gånger  större än i det vatten som kommer med urin och avföring. Slutsatsen
är helt klar. Slammet från vårt avloppsnät kan aldrig inpassas i ett uthålligt
kretslopp - det är istället fråga om ett "ohjälpligt systemfel".

Koppar och zink
Koppar är vid sidan av kadmium det stora problemet med slammet. Allt
slam har mycket höga kopparhalter - även slammet i en trekammarbrunn
på landet. Metallen kommer i huvudsak från ledningsnätet som
korroderar, dels p.g.a. vattnets kemiska egenskaper, dels p.g.a. "slitage".
Kopparhalterna i vårt slam minskar inte heller, eftersom detta inte kan
åtgärdas utan att delar av det svenska ledningsnätet byts ut till
exempelvis rostfritt. Metallen zink är också en toxisk metall för
markfloran och zink i slammet kommer från förzinkade vattenledningar,
offeranoder av zink i varmvattenberedare, förzinkade inredningsdetaljer
samt räcken, tak, lyktstolpar m m utomhus.

Silver och andra farliga metaller mäts inte ens
Det har visat sig att många riskabla metaller inte mäts upp eller regleras i
slam. Det handlar om silver, wolfram, platina och uran. Bara silverhalten
i åkerjord kan dubbleras på mindre än 10 år, vilket är ytterst oroande, då
silver är extremt toxiskt för mikroorganismerna i åkern (se särskild
motion). Naturvårdsverket anser sig idag inte ha resurser att vidta några
åtgärder. Det är allvarligt.

Smitta kan spridas med slammet
Dagens vattenburna avloppssystem kan i värsta fall fungera som en
storskalig spridare av smittämnen om inte dessa är helt avdödade. Tyvärr
är t ex infektionsklinikernas avlopp anslutna till reningsverken och det är
tveksamt om sjukhusens smittreningsutrustning är permanent i funktion.
I Sverige desinficeras inte slam som sprids i livsmedelsproduktionen.
Den osäkerhet som detta leder till kan få bekymmersamma
konsekvenser.

Vad kan vi göra?
Om vi vill fortsätta en framgångsrik kamp mot spridning av  koppar,
zink, silver, wolfram, platina, uran och inte minst mot de ökande
kadmiumhalterna i våra njurar, är det nödvändigt att styra bort det giftiga
slammet från åkern. I stället måste våra näringsämnen källsepareras från
annat avloppsvatten. Då sjunker kadmiumhalten kraftigt och
näringsämnena kan inpassas i ett kretslopp värt namnet. Fram för
källsortering och inget annat! Det bästa sättet att slippa rena är att aldrig
blanda. Och blandar man inte näringsämnen i urin med avloppsvatten
finns det inga miljögifter att vara rädd för.
Ju tidigare alla inser detta, desto mindre skada sker. Samhället måste ta
ansvar och hindra nya onödiga fall av njurskada på grund av kadmium. Det
är viktigt att kretsloppet i livsmedelsproduktionen - om det skall fungera -
inte får påspädning av olika gifter utifrån. Då får principen motsatt verkan.

Använd försiktighetsprincipen och produktvalsprincipen!
Enligt produktvalsprincipen skall vi välja det gödselmedel som är det
"renaste" och bl.a. ger det minsta bidraget till kadmiumökningen i
åkermark och njurar. I ett ekologiskt inriktat jordbruk är detta inget större
problem, eftersom där används de naturliga metoderna att gödsla, vilket
också underlättas av balans mellan spannmålsproduktion och
djurhållning.
Dagens situation inom jordbruket är tyvärr en annan och konstgödsel-
användningen är fortfarande utbredd, vilket till stor del är en följd av lågt
pris på energi och konstgödsel och högbeskattning av arbete och andra
ekologiska metoder. Det är en olycklig utveckling om konstgödsel, just på
grund av t.ex. lägre kadmiumhalt, är att föredra framför näring i kretslopp.
För att få en ekologiskt anpassad inriktning borde man därför släppa fokus på
att slammet från våra reningsverk långsiktigt ska användas i vårt jordbruk.
Näringen till åkern är inte detsamma som slammet till åkern.
Till dess nationen antagit en långsiktigt hållbar hållning till problemet och
genomför systemskifte mot systemfelet, är det bättre att deponera eller
bränna rötslammet. Ett slutförvaringsproblem måste betraktas som ett sådant
och inte prånglas ut på jordar och i livsmedelsförsörjningen för att det är
politiskt obehagligt att se det växande slamberg som just är beviset för eller
symtomet på en otidsenlig teknik, utan möjlighet till kretsloppsinpassning.
Försiktighetsprincipen måste gälla. Det är hög tid att införa kadmiumskatt
också på avloppsslammet, som hittills varit befriat.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag på gränsvärden för,
eller hur skatt kan tas ut på, kadmium i rötslam i syfte att styra bort det
giftiga slammet från åkrarna,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på erforderliga för-
ändringar i lagstiftningen som understöder systemskiftet för källsorte-
rande va-system och återskapad växtnäringsbalans inom jordbruket.

Stockholm den 30 september 1999

Per Lager (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Thomas Julin (mp)
Ewa Larsson (mp)
Barbro Feltzing (mp)
Kia Andreasson (mp)
Birger Schlaug (mp)








Motion 1999/2000:T607 Sjöregler

MER INFORMATION
Behandling av 1999/2000:T607
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1999/2000:T607 av Lager, Per (mp)

Sjöregler

Förstärkt sjösäkerhet
Våra skärgårdar har blivit något av ett eldorado för snabba
fritidsmotorbåtar, framför allt stora, tunga, bullrande och med enorma
svall efter sig. Samtidigt som de flesta inser att skärgårdens fauna och
flora hänger intimt samman med hur vi människor beter oss och hur vi
stör naturens möjlighet att fungera, finns det sedan gammalt idéer om
havets frihet, dvs till havs har vi människor fritt fram.
Förutom störningar bland sälar och fåglar, i "barnkamrarna", de grunda
havsvikarna där en stor del av fiskreproduktion sker, stör vi människor också
varandra. De som lever utmed kusten och har sin utkomst här, men också
sommarboende och turisterna, får under framför allt semestertider stå ut med
buller och svallvågor, mycket höga hastigheter och ibland hänsynslösa
kappkörningar bland ungdomar.

Ansvar och varsamhet
Till sjöss finns inte de regler vi har på land vad gäller motortransporter.
Inget förarbevis krävs, ingen åldersgräns motsvarande mopedens 15 år,
kraven på förarens nykterhet ställs, men utan möjligheter för
polisen/kustbevakning att göra liknande stickprovstagning som på land.
Dessutom finns inga hastighetsgränser (förutom inne i hamnarna och
begränsade områden). Om vi vill bevara våra skärgårdar som
rekreationsområden i samklang med den ytterst känsliga fauna och flora
som har sin naturliga hemvist där, måste vi begränsa vårt "fria"
svängrum, vårt miljöstörande beteende - och visa varsamhet och hänsyn.
Tyvärr fungerar inte detta enbart med information, vad gäller sjösäkerhet,
allemansrätten och skyddsområden. Trafiken till sjöss och särskilt
inomskärs ökar snabbt och utefter kustens märkta leder skapas bullrande
och svallande "motorvägar" utan avgränsade "filer" och med ständiga
tillbud. Alla kan inte sjöreglerna och eftersom det inte finns några krav
på att kunna dem uppstår tillbuden ofta och är onödiga. Ejderungar körs
över och häckande fåglar med bon sköljs bort från skären, sälkutar
skräms och grunda bottnar rivs upp. För att inte tala om vad bullret från
motorerna kan stressa djurlivet.

Skärpta regler nödvändiga
Vad som krävs med den ökande användningen av motordrivna
fritidsbåtar och därmed trängseln till sjöss är regler mer likt dem vi har
på land. Därför bör det finnas förarbevis (för större motorer) och en
lägsta åldersgräns för framförande av motordrivna båtar. Små barn kan
ofta ses ensamma eller i grupp köra omkring i full fart med
utombordsförsedda gummibåtar. Det är livsfarligt och oansvarigt av
föräldrarna, men inga regler förbjuder det.
Det måste också införas hastighetsgränser inomskärs, avpassade för
områdenas fauna och flora, bebyggelse, rekreationskaraktär och liknande. De
höga hastigheterna hör inte hemma bland skär och kobbar, utmed vikar och
badplatser. Utomskärs finns det bättre utrymme för dem som har bråttom.
Ett oavisligt krav för att få framföra båtar till sjöss måste vara nykterhet.
Det finns ingen anledning att acceptera alkohol bland förare till sjöss, när vi
sedan länge har förbjudit det på land. Även om det numera finns en högsta
tillåtna gräns (1 promille) måste reglerna mer jämställas för alla motor-
fordon oavsett om de framförs på land eller till sjöss. Det är en avgörande
säkerhetsfråga att polisen har resurser och möjlighet att - i förebyggande
syfte - göra stickprovstagningar, på samma sätt som på land, utan att det
behövs särskilda misstankar. Straffsatserna måste också vara ordentligt
kännbara.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om skärpta regler
för fritidsbåtar i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 29 september 1999

Per Lager (mp)
Thomas Julin (mp)
Kia Andreasson (mp)






Motion 1999/2000:U617 Vanunu och de mänskliga rättigheterna

MER INFORMATION
Behandling av 1999/2000:U617
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1999/2000:U617 av Lager, Per (mp)

Vanunu och de mänskliga rättigheterna

Kidnappad och dömd för att ha avslöjat sanningen
Det är nu 13 år sedan den 45-årige f.d. kärnteknikern Mordechai Vanunu
kidnappades och dömdes för att han i  Sunday Times avslöjat Israels
hemliga förberedelser för kärnvapentillverkning (tillverkning av
plutonium, litium och andra isotoper) i kärnanläggningen Dimona. Han
dömdes bakom lykta dörrar för spioneri, förräderi och avslöjande av
statshemligheter. Straffet blev 18 år i en isoleringscell på 2x3 m. Efteråt
protesterade 27 nobelpristagare och ledande vetenskapsmän i ett upprop
till stöd för Vanunu. 1987 tilldelades han det alternativa nobelpriset och
därefter har han fått flera andra utmärkelser. Han har också varit
nominerad för Nobels fredspris. EU-parlamentet har sedan dess tagit
flera resolutioner mot behandlingen av Vanunu.

För mänsklighetens skull
Vanunu ansåg kärnvapenprogrammet var en angelägenhet som måste
avslöjas för hela mänskligheten. Han skriver om detta från fängelset så
här:
"Jag är en människa med samvete som gjorde det av en stark övertygelse,
efter mycket funderingar och många tvivel. Jag hade inget val. Jag var
tvungen. Det fanns ingen annan som skulle göra det om inte jag gjorde det.
Jag var rädd men redo att betala priset."
Han har redan fått betala ett alldeles för högt pris för sitt mod att avslöja
sanningen och handla efter Nürnbergprincipen: "Mänsklighetens säkerhet
gäller förmer än lojaliteten mot det egna landet".

Hans hälsa hotad
Hans mentala hälsa har tidvis varit allvarligt hotad. De lättnader, som
enligt domstolsbeslut skulle ske vad gäller hans isolering ifrån
omvärlden, infriades inte. Alla vädjanden och ansökningar om lättnader
var förgäves, trots hänvisningar till att Israel faktiskt har skrivit under
konventionen om mänskliga rättigheter och tortyrkonventionen. Amnesty
International har fortlöpande betecknat Vanunus isoleringsstraff som
grymt, omänskligt och förnedrande och har krävt hans omedelbara
frigivning. Så, plötsligt, i mitten av mars 1998, hände det sensationella -
och glädjande - att Vanunu släpptes ut från sin isoleringsbur och fick
umgås med andra intagna i Ashkelonfängelset. Detta väckte hopp om att
han också skulle friges i samband med firandet av Israels 50-årsjubileum.
Men så skedde inte. De han fick umgås med inom fängelset var hårt
kriminellt belastade.

Allas ansvar - även den svenska regeringens
Sveriges regering måste kräva Vanunus omedelbara frigivning - även om
Israels högsta domstol slagit fast domen. Straffet har inga proportioner
till det s.k. brottet. Det är nu bara en utdragen hämnd som inte kan eller
får accepteras av omvärlden. Alla eventuella militära hemligheter 1986,
är idag inaktuella. Den enda hemligheten som kan vara
komprometterande för vissa, är på vilket sätt Vanunu kidnappades den 30
sept. 1986. Dessa uppgifter väger lätt mot det helvete som Vanunu har
utsatts för och fortsätter att utsättas för. Varför gör inte regeringen en
kraftigare markering? Om situationen för honom skall förbättras, måste
ärendet aktualiseras på alla nivåer. Som den är nu är den oacceptabel och
varje chans till påtryckning, varje försök att få Vanunu fri måste
betraktas som en medmänsklig skyldighet.

Fortsatta trakasserier
Det som äntligen såg ut att bli en upplösning av en lång pina visade sig
vara en falsk förhoppning. Förhållandena har åter hårdnat för Mordechai
Vanunu och han utsätts för nya trakasserier: Posten, som tidigare
censurerades, klipptes sönder (bl.a. togs ordet kärnvapen alltid bort)
kommer inte fram på flera månader. Mordechai, som är kristen, har
hamnat svårigheter för att han inte delar den judiska tron och vill delta i
särskilda religiösa ritualer. Han straffas med att inte få gå ut ur sin lilla
cell. Han är tillåten att ha en dator, men bara om han lämnar ifrån sig
innehållet, när han en gång lämnar fängelset. Det finns ingen saklig
grund till fängelsemyndigheternas bestraffningsåtgärder och fortsatta
trakasserier.

Nu krävs kraftiga markeringar
Det räcker inte med vädjanden och att hålla sig underrättad om
situationen för Vanunu. Det krävs en kraftig markering från den svenska
regeringen - i direkta samtal med Israels regering - med krav på
omedelbar frigivning. Och har inte det effekt, måste Sverige få upp
Vanunus fall på FN:s agenda. Världssamfundet skall kunna ställa krav på
sina medlemmar vad gäller mänskliga rättigheter.
Jag har många gånger haft frågan uppe i riksdagen under de senaste åren
och varje gång krävt att regeringen måste göra mer för Vanunus frigivning.
Men ännu har jag inte uppfattat någon särskild insats eller försök till en
sådan.
Vanunu är en människa, som fått lida mer än nog för sitt mod, han har
blivit en av det kalla krigets offer och den israeliska statens fortsatta hämnd
är både omänsklig och ofattbar. Vanunu är en symbol för våra demokratiska
fri- och rättigheter. Vi får inte svika honom!

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att Sverige i sina kontakter med Israel
kräver efterlevnad av konventionen om de mänskliga rättigheterna i
fallet  Mordechai Vanunu,
2. att riksdagen som sin mening ger regering till känna vad i
motionen anförts om att regeringen, ifall inte situationen för Vanunu
klart förbättras, bör föra upp frågan på FN:s agenda om brott mot de
mänskliga rättigheterna.

Stockholm den 30 september 1999

Per Lager (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)
Kerstin-Maria Stalin (mp)
Lars Ångström (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Gunnar Goude (mp)
Birger Schlaug (mp)
Marianne Samuelsson (mp)





Motion 1999/2000:U631 Tibet

MER INFORMATION
Behandling av 1999/2000:U631
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1999/2000:U631 av Lager, Per (mp)

Tibet

Olaglig ockupation
1950 invaderade och ockuperade Kina Tibet. Det skedde olagligt enligt
internationell rätt. Tibet har aldrig tillhört Kina. Visserligen har staterna
samarbetat genom historien, men Tibet har hela tiden varit ett
självständigt land - fram till Kinas ockupation 1950.

Viktiga historiska händelser
1909 invaderade Kina Tibet i syfte att göra Tibet kinesiskt. Dalai Lama
tvingades på flykt till Indien, men kunde återvända 1912, då kejsarriket
föll. Samarbetet mellan Kina och Tibet bröts då formellt, eftersom det
samarbetet hade grundats på relationen mellan kejsaren och Dalai Lama.
Detta har ibland kallats Tibets självständighetsförklaring. Mongoliet
godkände Tibet som självständig stat genom ett särskilt avtal mellan
Mongoliet och Tibet.
På Storbritanniens initiativ sammankallades en konferens 1913-14 i
Shimla i nordvästra Indien för att formalisera relationerna mellan brittiska
Indien, Tibet och Kina. De två sistnämnda länderna deltog under samma
förutsättningar på konferensen, där bl.a. Tibets gränser skulle slås fast.
Resultatet blev att Tibet delades upp i två delar; ett Yttre Tibet, som skulle
styras av tibetaner, utan inflytande från Kina och ett Inre Tibet, som skulle
stå under kinesisk förvaltning, utan att för den skull förvandlas till en
kinesisk provins.
1950 invaderade och ockuperade Kina Tibet utan förvarning, i syfte att
införliva landet i Folkrepubliken Kina och "befria" det från då rådande
samhällssystem. 1959 tvingades Dalai Lama att fly till Indien. Där tillsattes
en exilregering som verkar idag, liksom ett parlament och en oberoende
domstol.

Tibet är en egen stat
Tibet är, enligt internationell rätt, en egen stat. Det har en specifik kultur,
religion och ett språk som inte är besläktat med kinesiskan. Etniskt sett är
tibetanerna ett specifikt folkslag och den tibetanska platån är ett naturligt,
tydligt geografiskt avgränsat område.

Icke-våld som princip
Dalai Lama håller fast vid icke-våldslinjen trots att grupper bland tibeta-
nerna, framför allt i Tibet och bland ungdomen, börjar tappa tålamodet
och allt mer talar om att ta till våld för att befria sig. Det är alltså av stor
vikt att omvärlden stöder den tibetanska icke-våldskampen för oberoende
och demokratiseringsprocessen.

Villkorslösa förhandlingar under FN:s ledning
Det är avgörande att få till stånd villkorslösa förhandlingar mellan Dalai
Lama och hans exilregering och den kinesiska ledningen. Här måste FN
genom sin generalsekreterare utse en särskild representant för att starta
och hjälpa till med genomförandet av en sådan process. Dalai Lama har
sedan en tid frångått kravet på självständighet för att undanröja hindren
för förhandlingar.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen i FN verkar för att meningsfulla
förhandlingar mellan Dalai Lama tillsammans med den tibetanska
exilregeringen och den kinesiska ledningen kommer till stånd under
FN:s överinseende.

Stockholm den 5 oktober 1999

Per Lager (mp)




____________________________________________________________________________________

Ex. på mina motioner i riksdagen 2000-2001

Här följer: Riksdagen och den statliga revisionen, Religionsfrihet, Internetombudsman, MR och diskriminering, Begravningshantering med miljöproblem, Solceller och tunnfilmsteknik, Ellagens villkor och havsbaserad vindkraft, Gömda barn, Skatt på flygbränsle, Miljömärk lastbilstrafiken, Införande av överlevnadsämne i skolan, Tragedin på Big Mountain...

 

 Motion 2000/01:K1 med anledning av förs. 1999/2000:RS1 Riksdagen och den statliga revisionen

MER INFORMATION
Behandling av 2000/01:K1
Motion till riksdagen 2000/01:K1 av Lager, Per (mp)
med anledning av förs. 1999/2000:RS1 Riksdagen och den statliga revisionen

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen beslutar att, med ändring av Riksdagskommitténs förslag,
samtliga partier som finns representerade i riksdagen skall vara
representerade bland de elva ordinarie ledamöterna i den parlamentariskt
sammansatta styrelsen som väljs av riksdagen.

En ny revisionsmyndighet under riksdagen
Riksdagskommittén föreslår i skr. 1999/2000:RS1 att en sammanhållen
revisionsmyndighet med ansvar för den statliga redovisnings- och
effektivitetsrevisionen bildas under riksdagen den 1 januari 2003. I den
modell som kommittén förordar tillgodoses riksdagens behov av samband
med och insyn i myndigheten av en parlamentariskt sammansatt styrelse
som väljs av riksdagen för riksdagens valperiod. Styrelsen föreslås bestå
av 11 ledamöter och lika många suppleanter. Extra suppleanter bör utses
om alla partigrupper över fyraprocentspärren inte blir representerade i
styrelsen.
För att säkerställa styrelsens oberoende anser vi till skillnad från
kommittén att samtliga partier i riksdagen skall vara garanterade
representation bland de 11 ordinarie ledamöterna. Att suppleanterna har
yttranderätt och rätt att anmäla avvikande mening är inte tillräckligt.

Stockholm den 2 oktober 2000

Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Lars Ångström (mp)





Motion 2000/01:K229 Religionsfrihet

MER INFORMATION
Behandling av 2000/01:K229
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2000/01:K229 av Lager, Per (mp)

Religionsfrihet

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
successionsordningen vad gäller bekännelsekravet riktat till den kungliga
familjen.

Reformera grundlagarna
Det finns i rådande grundlagar både föråldrade och opraktiska tänkesätt
för en modern demokrati. Detta gäller inte minst successionsordningen.
Representanter för Miljöpartiet har i andra enskilda motioner hemställt om
avveckling av monarkin samt att ministrar, som statsministern utser i sin
regering, inte skall behöva ha varit i Sverige i minst tio år.
Den här motionen tar upp frågan om vår grundlagsfästa religionsfrihet och
varför denna inte gäller kungahuset.

Successionsordningen § 4
§ 4 i successionsordningen är värd att citera: "Såsom 2 § i 1809 års
regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den
rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska
bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och
förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset
uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig
till samma lära bekänner, vare från alla successionsrätt utesluten."

Religionsfrihet för alla
Enligt grundlagen får alltså inte kungen, prinsar eller prinsessor tro vad de
vill. Samtidigt som vår grundlag stadgar religionsfrihet (i regeringsformen
kap. 2 § 1 och § 2) ålägger den kungafamiljen ett specifikt
trosbekännelsekrav. Successionsordningen innebär en uppenbar ofrihet
för vår statschef och hans familj. En sådan inkonsekvens och intolerans i
ett samhälle med självklara fri- och rättigheter för alla medborgare, bör
snarast tas bort. Det är svårt att tänka sig att denna kvarblivna ordning
över huvud taget skulle kunna användas i praktiken. Hur skulle det gå till?
Har någon frågat statschefen vad han tror på? Har någon frågat
kronprinsessan Victoria eller de andra barnen i familjen? Skulle det vara
KU/riksdagen som avgör om den eventuella religiösa tro som
kungafamiljens medlemmar bekänner sig till är just den som beskrivs i §
4? Det vore i sanning en grannlaga för att inte säga omöjlig uppgift.

Stockholm den 27 september 2000

Per Lager (mp)
Mikael Johansson (mp)
Gunnar Goude (mp)
Matz Hammarström (mp)




Motion 2000/01:K252 Internetombudsman

MER INFORMATION
Behandling av 2000/01:K252
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2000/01:K252 av Lager, Per (mp)

Internetombudsman

Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om behovet av att skydda barnen mot kränkningar på
Internet.
2. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheten att tillsätta en
särskild Internetombudsman.
3. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheterna att organisera alla
ombudsmän i en gemensam ombudsmannainstitution för mänskliga
rättigheter - MRO - under riksdagen.

Försvarare mot missbruk riktade mot barn
Vi har i Sverige både Barnombudsman,
Konsumentombudsman, men också t.ex.
Diskrimineringsombudsman och Pressombudsman. De här
ombudsmannainstitutionerna borde kunna omfatta de flesta
problem som dagens föräldrar och framför allt deras barn
utsätts för i det marknadsstyrda konsumtionssamhället. Ofta
blir just barnen offer för marknadens intresse av att skaffa
sig nya kunder. Reklamen är subtil, utmanande och
svårundviklig. Leksaker blir mer sofistikerade och många
bygger på fortsatt konsumerande och krav på något slags
trohet till just dessa produkter.
För att stävja de värsta missbruken av barnen som konsumenter kan
föräldrar vända sig till Konsumentombudsmannen men också till
Barnombudsmannen för att klaga. Det är bra och viktigt att dessa instanser
finns att vända sig till.

Internet smyger sig på
När det gäller Internet och barnens möjligheter att
obehindrat "surfa" omkring är bristerna stora i skyddet. Här
behövs kompetens för att hjälpa föräldrar och skydda
barnen. Det finns hundratals sidor, som innehåller sådant
föräldrar annars aldrig skulle låta sina barn utsättas för. Där
finns också möjligheter för all sköns skumma intressen att
locka till sig barnen och sedan på olika sätt utnyttja deras
oskyddade nyfikenhet. Mot detta har få föräldrar möjlighet
att ingripa. Ofta beror det på att barnen själva är skickligare
på att ta sig ut och runt på nätet, söka upp det mest förbjudna
och luras in i situationer de inte kan eller skall ta ansvar för.
Föräldrarna saknar inte sällan grundkunskaper hur Internet
fungerar och hur de skall kunna hålla barnen borta från
"förbjudna" sidor. Detta är ett växande problem.
Vi vet att barnen påverkas starkt av sitt "surfande" men vi behöver
kunskaper och hjälp till att stänga eller låsa de sidor som vi anser är skadliga
för barnen. Ex. på en sådan sida idag är "Skunk", som först och i mycket
verkar vara seriöst upplagd, men som dessutom innehåller tusentals länkar
varav flera handlar om våld, sex, droger och andra diffusa intressen.

En Internetombudsman
Med tanke på Internetanvändningens explosiva utveckling,
inte minst bland ungdom, bör samhället kunna ställa upp
med information, vägledning och hjälp vad gäller
möjligheten att "sila" utbudet till hemdatorn. För sådana
tjänster krävs särskild kompetens, en ombudsman. Det skulle
kunna ske genom ett gemensamt kompetensområde för KO
och BO (och varför inte PO), där Internetfrågan får en
särskild avdelning eller också genom att en särskild
Internetombudsman inrättas. Problemen växer med lavinfart
och samhällets ansvar får inte underskattas. Av samma
anledning som både KO och BO inrättades, för att skydda
konsumenten och barnen, har en Internetombudsman en
given uppgift i en modern demokrati.
Föräldrar och barn skall i detta specifika konsumtions-/kommunikations-
område veta precis vem man snabbt skall kunna vända sig till? Det handlar
om våra barns framtid och deras syn på samhället, på vuxna, på mänskliga
rättigheter och solidaritet, på jämställdhet och ansvar.

Alla ombudsmän under samma tak - MRO
Förutom Justitieombudsmannen, JO, sorterar alla
ombudsmännen under regeringen. Miljöpartiet förordar, med
tanke på att allt fler ombudsmannainstitutioner skapas, att -
som beskrivs i annan motion (se 2000/01:K401) - alla
ombudsmän ingår i en gemensam institution och att den
sorterar under riksdagen med beteckningen: Ombudsmannen
för mänskliga rättigheter (MRO). I en sådan organisation
skulle Internetfrågan och dess speciella kompetens ha en
given plats.

Stockholm den 29 september 2000

Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)
Mikael Johansson (mp)
Barbro Feltzing (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)









Motion 2000/01:K399 Mänskliga rättigheter och diskriminering

MER INFORMATION
Behandling av 2000/01:K399
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2000/01:K399 av Lager, Per (mp)

Mänskliga rättigheter och diskriminering

Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
nuvarande lagstiftning på diskrimineringsområdet i enlighet med vad
som anförs i motionen (avsnitt 3.3 och 3.3.1).
2. Riksdagen begär att regeringen utreder en samordning av de nuvarande
ombudsmännen i en myndighet - Ombudsmannen för mänskliga
rättigheter, i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 3.4).
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
motionen om införande av MR-klausuler vid offentliga upphandlingar
(avsnitt 3.2). 1
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
motionen om att Sverige skall ratificera tilläggsprotokollet till den
internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter (avsnitt 3.3).

Att slippa bli diskriminerad är en mänsklig rättighet
Det är en mänsklig rättighet (MR) att inte bli diskriminerad. Alla har rätt
till lika behandling oavsett kön, etniskt ursprung, trosbekännelse,
funktionshinder, sexuell läggning eller andra ovidkommande
omständigheter. Den enskilda individens skydd mot diskriminering och
andra mänskliga rättigheter finns också i olika internationella dokument
som Sverige förbundit sig att följa.
Sveriges arbete för jämställdhet är välkänt. Samtidigt är inte de juridiska
verktygen för främjandet av jämställdhet tillräckligt effektiva. Miljöpartiets
förslag för att motverka diskriminering kan effektivisera och modernisera i
synnerhet arbetet mot könsdiskriminering.
Jämställdhetslagen var länge den främsta antidiskrimineringslagen i
Sverige - den enda lagen mot diskriminering inom arbetslivet. De nya
antidiskrimineringslagar som införts är ännu bättre. Samtidigt har
könsdiskriminering utanför arbetslivet varit och är fortfarande laglig i
världens "mest" jämställda land.

Attityder och beteenden
Tyvärr har Sveriges arbete inom diskrimineringsområdet varit allt för
ineffektivt. Man har inriktat sig för mycket på att försöka förändra
människors attityder i syfte att uppnå ett förändrat beteende. För
Miljöpartiet är det naturligtvis viktigt med attitydförändringar men det
primära är ändå att beteendet ändras. I bästa fall kommer presumtiva
diskriminerare att ändra sina attityder efter sitt beteendemönster. Det
väsentliga är dock att de upphör med diskriminerande handlingar.

MR-klausul vid offentlig upphandling
För att uppnå ett förändrat beteende behövs tydliga och konkreta verktyg
som kan förstås av samhällets olika aktörer. En arbetsgivare som vet att
skadestånd eller en förlorad offentlig upphandling kan bli följden av
diskriminerande handlingar kommer att vara mer benägen att övervinna
sina fördomar (utan att nödvändigtvis förändra dem).
Därför föreslår vi införandet av antidiskrimineringsklausuler vid offentliga
upphandlingar. Med andra ord ska statens alla upphandlingar innehålla en
klausul där leverantören åtar sig att inte bryta mot någon av de gällande
diskrimineringslagarna. Därutöver ska klausulen klarlägga att staten
förbehåller sig rätten att häva avtalet med en leverantör som överträder
förbuden. Sveriges invånare har rätt att förvänta sig att deras skattemedel inte
går till företag som bryter mot diskrimineringslagstiftningen.
Förslaget har prövats i t.ex. Storbritannien, USA och Kanada. Där utgör
det ett effektivt komplement till de gällande antidiskrimineringslagarna. En
korrekt skriven klausul är dessutom förenlig med gällande EG-rätt. Bland
annat har EG-kommissionen i ett meddelande (Offentlig upphandling inom
Europeiska unionen, Bryssel den 11 mars 1998, KOM [98] 143) understrukit
att "direktivreglerna om offentlig upphandling tillåter att anbudssökande eller
anbudsgivare som brutit mot gällande lagstiftning på området, inklusive
bestämmelser om främjande av lika möjligheter, utesluts. En andra möjlighet
består i att ställa, såsom villkor som skall gälla under avtalstiden, krav av
social karaktär. Dessa kan till exempel syfta till att främja anställning av
kvinnor eller att skydda vissa missgynnade kategorier." Kommissionen till
och med uppmanar medlemsstaterna att "använda sitt inflytande såsom
inköpare till att fullfölja ovannämnda sociala och arbetsmarknadspolitiska
mål. Kommissionen kommer å sin sida att agera på samma sätt i sina egna
upphandlingsförfaranden."

En gemensam MR-lag
Synen på mänskliga rättigheter i Sverige har lett till ett väldigt spretande
system för motverkande av diskriminering. Vi anser att de olika lagarna
mot diskriminering i arbetslivet ska samordnas i en lag om mänskliga
rättigheter med motverkande av diskriminering som huvudsyfte. Lagen
ska även utvidgas med en civilrättslig del angående diskriminering i det
övriga samhällslivet.
Dessutom har Sverige inte ratificerat tilläggsprotokollet till den
internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter, som ger individer och grupper individuell klagorätt om deras
rättigheter har kränkts. Vi anser att Sverige ska ratificera
tilläggsprotokollet.
Det vore i så fall lämpligt att de bestämmelser som rör individuell klagorätt
tas in i en gemensam lag om mänskliga rättigheter.

Diskriminering utanför arbetslivet
Diskriminering är även ett problem utanför arbetslivet (se vidare
Miljöpartiets motion, Könsdiskriminering, 2000/01:A805. Det är enligt
brottsbalken 16 kap. 9 § brottsligt av en näringsidkare att diskriminera
någon på grund av etnisk tillhörighet eller homosexualitet. Men det är inte
brottsligt att diskriminera någon på grund av kön eller funktionshinder.
Diskrimineringsutredningen har i uppdrag att överväga lagens effektivitet
samt ett införande av funktionshinder såsom diskrimineringsgrund. Samtidigt
har regeringen i direktivet i princip förbjudit utredaren att överväga
införandet av kön som diskrimineringsgrund.
Däremot öppnar direktivet upp möjligheten till det som Miljöpartiet
föreslog redan för några år sen, en effektiv civilrättslig skadeståndsbaserad
lag mot diskriminering. Vi  hoppas att utredningen kommer fram till att
straffrätt är ett både olämpligt och ineffektivt instrument för reglering av
diskriminering. Vid en internationell jämförelse blir detta väldigt tydligt.
Det finns nästan inga fällande domar i de länder som använder sig av en
straffrättslig reglering. De nordiska länderna och Frankrike är de tydligaste
exemplen. Däremot finns det domar från t.ex. Holland, England, USA och
Kanada - vilka använder sig av en civilrättslig reglering. Här är det värt att
notera att Holland har övergått till en civilrättslig reglering med Kanadas
Human Rights Act som förebild.
FN:s kvinnokonvention ställer dessutom krav på att lagar mot
könsdiskriminering skall tas fram både inom och utanför arbetslivet.

En gemensam ombudsman för MR-frågor
Som en följdeffekt av en samlad MR-lag mot diskriminering är det
lämpligt att en samordning av de relevanta tillsynsmyndigheterna görs.
De nuvarande ombudsmännen bör således samordnas i en ny myndighet -
en ombudsman för mänskliga rättigheter. I en annan motion om en
Internetombudsman föreslår vi att man utreder möjligheterna att sammanföra
alla ombudsmän under riksdagen. En variant kan vara att sammanföra enbart
rättighetsombudsmännen. För närvarande finns det fyra så kallade
rättighetsombudsmän, JämO, DO, Handikappombudsman och HomO.
Diskrimineringsfrågorna är uppdelade på fem departement och minst fyra
riksdagsutskott. Ombudsmännens uppdrag faller under fyra olika ministrars
ansvarsområden. Med utgångspunkt i mänskliga rättigheter i stället för
särintressen skulle det politiska arbetet bli mer fokuserat. De nuvarande
ombudsmännen bör således samordnas i en ny myndighet - en ombudsman
för mänskliga rättigheter under riksdagen.
En förebild är Australiens Human Rights and Equal Opportunities
Commission. Den leds av en Head Commissioner. Därutöver finns det en
Commissioner för de olika huvudområdena - kön, ras och funktionshinder.
En liknande konstruktion i Sverige skulle ge motverkande av diskriminering
en annan tyngd. På ett praktiskt plan skulle det leda till samordnings- och
samarbetsvinster samt ett mer direkt utbyte av idéer på det juridiska planet.

Stockholm den 1 oktober 2000

Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Lars Ångström (mp)
Ewa Larsson (mp)









Motion 2000/01:MJ736 Begravningshantering med miljöproblem

MER INFORMATION
Behandling av 2000/01:MJ736
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2000/01:MJ736 av Lager, Per (mp)

Begravningshantering med miljöproblem

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utreda omständigheterna kring begravningsverksamheten
vad gäller användandet av formalin.

Värdig hantering
Kremering är en allt vanligare metod för att ta hand om den
som avlidit. Fortfarande finns dock många kistbegravningar
där kroppen långsamt får brytas ned två meter under jord.
Det handlar om den avlidnas föranmälda önskningar
och/eller anhörigas vilja. Här finns givetvis också en strävan
att göra begravningsprocessen i dess alla delar så värdig som
möjligt, för att också underlätta anhörigas sorg och saknad.

Begravningstider och förvaringsplatser
Mellan dödsfall och begravning måste den döda kroppen
förvaras i kylrum eller - om det drar ut på tiden i frysrum.
Tyvärr visar det sig ofta att kapaciteten saknas vad gäller
frysutrymme. Dessutom finns det en klar tendens till att
anhöriga vill ha begravningen i anslutning till helg och inte
så direkt inpå dödsfallet.

Balsamering som metod
När inte förvaringskapaciteten räcker till så återstår
balsamering av den döda kroppen. Det innebär att
obduktionsteknikern ersätter ca 6 liter blod med formalin. På
så sätt kan kroppen bevaras och skyddas från normal
förruttnelseprocess. Den metoden bör, enligt lag
(obduktionslagen från den 1 juli 1996,  24 och 32 §§), vara
förbehållen drunknings- och missbruksdödsfall, men
metoden kan också användas av andra starka hygienskäl.

Formalin är mycket giftigt
Vid kremering omvandlas formalinet till koldioxid och
vatten men vid kistbegravningar innebär
formalinbehandlingen att det oerhört giftiga formalinet så
småningom lakas ut till grundvattnet och vidare ut i
vattensystemen. Hur mycket det kan röra sig om är svårt att
med bestämdhet hävda, men en enkel uppskattning visar på
siffror uppåt 200 ton/år. Den av kemikalieinspektionen
registrerade totalmängden för konservering i Sverige är bara
2 ton/år.

En etisk fråga och ett svårt miljöproblem
Självklart är balsamering på det här sättet ett ingrepp med
etiska dimensioner. Vem beslutar om ingreppet? Får de
anhöriga reda på det? Vem är till sist ansvarig för en sådan
hantering? Här finns olika uppgifter, som står emot
varandra. Problemet tenderar att hamna mellan olika
ansvarsområden. Men inblandade är givetvis
begravningsbyrån, obduktionsteknikern och
kyrkogårdsmyndigheten, men också kommunens miljö- och
hälsoskyddsförvaltning vad gäller den miljömässiga
effekten. Det är väldigt svårt att reda ut ansvarsfrågan. Icke
desto mindre är den avgörande, liksom frågan om effekterna
av den stora formalinspridningen via grundvattnet.

Myndigheternas syn
Kyrkogårdsmyndigheter och rättsmedicinare verkar ha klart
negativ inställning till användandet av
balsameringsmetoden. Kemikalieinspektionen har inte, vad
jag förstått, följt upp användningen av formalin inom
begravningsverksamheten. Naturvårdsverket har ännu heller
inte undersökt saken närmare. Socialstyrelsen hänvisar till
att det finns klara regler och Arbetarskyddsstyrelsen pekar
på bestämda gränsvärden vid hanteringen och att alla varor
med formalin skall vara märkta med varningstext.

Stockholm den 29 september 2000

Per Lager (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Mikael Johansson (mp)










Motion 2000/01:N215 Solceller och tunnfilmsteknik

MER INFORMATION
Behandling av 2000/01:N215
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2000/01:N215 av Lager, Per (mp)

Solceller och tunnfilmsteknik

Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om behovet av ett initialt stöd för att få i gång
massproduktionen av tunnfilmssolceller.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till hur ett sådant stöd
skall utformas.

Forskningen i Sverige långt framme
1978 startade ett solcellsprojekt vid institutet för mikroelektronik för att
följa utvecklingen på området, men redan efter fyra år var forskningen
igång på tunnfilmsteknik. Först på KTH, därefter i Kista och numera
håller man till på Ångströmslaboratoriet i Uppsala.
Den svenska forskningen är i världsklass och i Uppsala gör man ständigt
nya rekord i verkningsgrad. Idag räknar man med minst 14%. Detta är något
lägre än konventionella solceller, men tunnfilmstekniken har samtidigt en
betydligt lägre prisbild. Kvarvarande problem handlar bara om att få
tillräckligt jämn kvalitet, vilket är svårtestat i mindre laboratorieserier. Det
behövs större volymer. Idag får forskningen nödvändigt finansieringsstöd från
EU, MISTRA och Energimyndigheten.

Massproduktionen dröjer
Tekniken är alltså framtagen - nu saknas bara att få igång produktionen.
Tyvärr är det skralt med det industriella intresset och det finns heller inte
någon stor svensk solcellstillverkare eller tillverkare av fönsterglas, som
behövs för tunnfilmsprodukten. Alternativet är att produktionen hamnar
på licens utomlands istället för i Sverige. Med det förloras möjligheten till
nära och nödvändigt samarbete för fortsatt utveckling av tekniken.

Någon form av initialt stöd behövs
För att på hemmaplan få behålla produktionen, såväl teknikutvecklingen
som arbetstillfällena, inom denna "gröna" framtidsbransch behövs det
någon form av startstöd för att få igång verksamheten. I Tyskland
subventioneras solenergi och där har Siemens nu presenterat en liknande
tunnfilmssolcell. Det krävs alltså en strategi vad gäller "gröna" lösningar
och att få dem i produktion här hemma. När kunskapen och tekniken är på
plats, men inte förmågan och/eller viljan att sätta projektet i sjön, starta
industriell tillverkning, finns det anledning för regeringen att genom sitt
näringsdepartement försöka lösa de eventuella knutar som finns i
processen - utan att för den delen åsidosätta rådande konkurrensregler.
Detta för att i ett större och längre perspektiv säkra och utveckla
miljövänliga energialternativ, gröna jobb och en framskjuten
forskningsposition.

Stockholm den 27 september 2000

Per Lager (mp)
Birger Schlaug (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Gunnar Goude (mp)
Kia Andreasson (mp)
Thomas Julin (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)






Motion 2000/01:N216 Ellagens villkor och havsbaserad vindkraft

MER INFORMATION
Behandling av 2000/01:N216
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2000/01:N216 av Lager, Per (mp)

Ellagens villkor och havsbaserad vindkraft

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i
lagstiftningen vad gäller anslutningen av havsbaserad vindkraft.
4 kap. 10 § ellagen
De förmånliga anslutnings- och överföringsvillkoren för småskalig
elproduktion gäller inte för havsbaserade vindkraftverk, trots att ett av
syftena med ellagen (1997:857) är att befrämja småskalig elproduktion. I
4 kap. 10 § sägs att innehavare av produktionsanläggning, som kan
leverera en effekt om högst 1500 kW, skall betala en begränsad
överföringsavgift, förutom anslutningsavgift, till ägaren av det elnät på
vilket den producerade elen matas in. Att vindkraftverk inte avsetts utgöra
något undantag framgår bl.a. av att grupper av vindkraftverk fått
exemplifiera förklaringen i lagens förarbeten till paragrafens andra stycke.
Enligt texten skall grupper av produktionsanläggningar betraktas som
enskilda produktionsanläggningar ifråga om inmatad effekt, trots att de
ägs av en och samma ägare och inmatningen sker i en enda punkt (prop.
1996/97:136, sid. 157 f).
Intill leveranskoncessionssystemets upphörande den 1 januari 2000 fanns
dessutom en skyldighet för innehavare av leveranskoncession att köpa el som
producerats i småskaliga produktionsanläggningar till skäligt pris.

Havsbaserad vindkraft och sjökabel
Hänvisningarna i 4 kap. 10 § ellagen till "innehavaren av
produktionsanläggning" gör det svårt att tolka paragrafen på annat sätt än
att produktionsanläggningen skall anslutas direkt till region- eller
lokalnätägarens elnät. Här kan misstänkas ett förbiseende, nämligen
nödvändigheten av en mellanliggande sjökabel för havsbaserade vind-
kraftverk. Enligt Statens energimyndighet är en sådan sjökabel, enligt 1
kap. 2 § ellagen, att betrakta som en nätanläggning i lagens mening. En
juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion
eller handel med el, enligt 3 kap. 1 § ellagen.

Ett problem att lösa
Problemet som uppstår för havsbaserade vindkraftverk är att det är ägaren
av sjökabeln som måste tillhandahålla de förmånliga överföringsvillkoren
till vindkraftägaren, medan ägaren av region- eller lokalnätet på närmaste
land kan ta ut sedvanliga överföringstariffer i sjökabelns andra ände.

Olika lösningar - vägar att gå
Definitionsmässigt kan man föra in sjökabeln under begreppet
produktionsanläggning i ellagens mening. Därmed blir det innehavaren av
produktionsanläggningen som får den ansluten till region- eller lokalnätet
på land.
Man kan också definitionsmässigt föra ut sjökabelverksamheten från
nätverksamhet, sådan den definieras i 1 kap. 4 § ellagen. Sjökabeln skulle i så
fall inte omfattas av förbudet i 3 kap. 1 § ellagen att bedriva nät- och
produktionsverksamhet i samma juridiska person, varför det formellt skulle
bli innehavaren av produktionsanläggningen som får denna ansluten till
elnätet på land. Om sjökabelverksamheten definieras bort från nätverksamhet
i ellagens mening, måste den rimligtvis definieras som något annat för att
behålla systematiken i lagen. Närmast till hands ligger väl att definiera den
som en del av produktionsanläggning, om man inte vill göra den till ett
särskilt begrepp, utöver de tre existerande.
För det tredje kan man förordna om en skyldighet för innehavaren av
nätkoncession på närmaste land att ansluta produktionsanläggningen till sitt
elnät.
a) För närvarande är det inte möjligt, såvitt gäller nätkoncession för
område, eftersom anslutningsskyldigheten enbart gäller för
produktionsanläggningar inom området. Nätkoncessionsområden omfattar
enbart fastland. Alternativt kan Statens energimyndighet besluta att utvidga
alla havsangränsande nätkoncessionsområden till att omfatta också havet,
men det kommer inte Statens energimyndighet att göra utan uttryckligt
lagstöd.
b) Vad gäller anslutningsskyldigheten för linjekoncessionsinnehavare är
rättsläget ovisst. De har i princip skyldighet att ansluta alla slags
elanläggningar till sina nät, enligt 3 kap. 6 § ellagen, om det inte finns
särskilda skäl. Om innehavaren av produktionsanläggningen ställer säkerhet
för byggnationen och betalningen av sjökabeln, eller t.o.m. betalar den direkt,
är det svårt att se att linjekoncessionären skulle kunna neka anslutning. Man
kan nog utgå ifrån att landets linjekoncessionärer kommer att motsätta sig att
bygga sjökablar under hänvisning till "särskilda skäl", och med dagens
prövningstider kommer det att ta minst 3-5 år att få frågan rättsligt prövad i
domstol. Lagstiftningsvägen är snabbare.

Stockholm den 27 september 2000

Per Lager (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Kia Andreasson (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)




Motion 2000/01:Sf616 Gömda barn

MER INFORMATION
Behandling av 2000/01:Sf616
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2000/01:Sf616 av Lager, Per (mp)

Gömda barn

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att alla gömda barn bör ges amnesti.

Lika rättigheter
Av alla asylsökande i Sverige är ungefär 30 procent barn.
Den 30 april 1999 var 4 409 barn under 18 år registrerade
som asylsökande. I dag finns det dessutom cirka 4 000
statslösa barn i Sverige och av dessa är merparten, ca
3 800, födda här i landet. Miljöpartiet anser att barnen ska ha
rätt att ansöka om medborgarskap när de fått permanent
uppehållstillstånd. I och med uppehållstillståndet ska inte ett
visst antal år för s k hemvist behövas. Detta ska gälla både för
statslösa och asylsökande barn.
Enligt barnkonventionens andra artikel, principen om icke-diskriminering,
ska alla barn inom landets jurisdiktion ha lika rättigheter. Men så är långt
ifrån fallet. Särskilt gäller det alla de gömda barnen.

Vem bär ansvaret för de gömda barnen
Barn är aldrig ansvariga. Barn är aldrig skyldiga. Vi kan
aldrig anklaga barnen för den situation de befinner sig i.
Däremot har vi ett ansvar att se till att de inte far illa. Alla
barn har rätt till trygghet i vårt land.
Gömda barn kan inte gå ut om dagarna, inte ens sitta i fönstret och titta ut.
Det är som att sitta i fängelse, sa en pojke på radion. Skolorna tar inte emot
dessa barn för de får ingen ersättning och några försäkringar gäller inte.
Många barn som lever "under jord" får till slut uppehållstillstånd på grund
av humanitära skäl, dvs på grund av att de har levt gömda så länge får de
flesta psykiska och/eller fysiska men. Men ska det behöva gå så långt? Och
varför ska barn behöva betala ett sådant pris?

Inhumanitet och brist på kompetens
Det är inhumant att låta barnen få lida, och det är inte heller
relevant att skylla på föräldrarnas agerande, att de borde ta ett
större ansvar för sina barn. Ofta är föräldrarna i sådana
situationer desperata och livrädda för att återvända.
En gemensam nämnare för frivilligorganisationer och experter som möter
gömda barn är frustrationen över hur liten hänsyn som tas till läkarintygen
och vilka enorma krav det ställs för att barnets lidande ska anses vara stort
nog att beaktas. De som hör barn hos myndigheterna har inte alltid heller den
speciella kompetens som behövs för att förstå hur dåligt barnet mår.
Miljöpartiet har i flera sammanhang krävt barnpsykiatrisk kompetens hos
förtroendeläkaren för att tillförsäkra barnen kompetent bedömning, men ännu
har inte kravet infriats. Däremot har regeringen instämt i behovet av en sådan
kompetens.

Amnesti nu
Hur många gömda barn det finns i Sverige råder delade
meningar om. Men troligen handlar det om flera hundra.
Socialstyrelsens rapport 1999:5, "När barn lever gömda",
räknade med cirka 300 vid årsskiftet 98/99.
I 1999 års regeringsförklaring sa statsministern: "Alla barn har rätt till en
bra start i livet. FN:s barnkonvention skall efterlevas." Detta är klara besked
och gör frågan om myndigheternas efterlevnad än viktigare. Vi kan aldrig nog
poängtera hur viktig barnkonventionen är internationellt och på hemmaplan.
Om vi sopar rent kring vår egen dörr är det betydligt lättare att med kraft
driva frågorna i internationella fora, ja det är helt enkelt en förutsättning.
Att, samtidigt som vi hävdar barnkonventionens huvudbudskap om att
barnets bästa kommer i främsta rummet, acceptera att vi har hundratals
gömda, rädda, förtvivlade barn inom våra gränser - det går inte ihop. Därför
är det bråttom att utfärda en allmän amnesti för gömda barn.

Stockholm den 29 september 2000

Per Lager (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Birger Schlaug (mp)
Kerstin-Maria Stalin (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)





Motion 2000/01:Sk641 Skatt på flygbränsle

MER INFORMATION
Behandling av 2000/01:Sk641
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2000/01:Sk641 av Lager, Per (mp)

Skatt på flygbränsle

Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheterna att införa
miljörelaterade skatter på flygtransporter.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen
aktivt skall driva frågan i EU och i de internationella organen, t.ex.
ICAO, för att få till stånd miljörelaterade skatter på bränsle och/eller
flygresor.

Miljöstyrande skatter
Utifrån Sveriges åtaganden i internationella sammanhang,
bl.a. i Kyoto 1997, angående åtgärder mot växthuseffekten,
måste varje utsläpp av växthusgaser vägas in i möjligheten
att minimera påverkan på det framtida klimatet. För att
minska utsläppen och driva över inriktningen av
utvecklingen till förnyelsebara alternativ har samhället
framför allt skatteinstrumentet till sitt förfogande, vid sidan
av lagstiftning, stöd och bidrag.
Med hjälp av styrande miljöskatter, uppbyggda för att ge ett någorlunda
rättvist kostnadsansvar för miljöförstöringen, kan man ge marknadskrafterna
signaler om att det som är långsiktigt hållbart samtidigt ska göras kortsiktigt
lönsamt, och att det som är ohållbart ska göras dyrare. Den
koldioxidskattehöjning som inleds 2001 träffar alla fossilbränslebaserade
transporter - utom flyget.

Den värsta miljöbovengår fri
Flyget är det enda transportslag med koldioxidutsläpp som
går fri från beskattning, trots att det är den värsta boven vad
gäller koldioxid per personkilometer! Varför? En tidigare
miljöskatt på inrikesflyget från 1989 fick tas bort den 1
januari 1997 sedan EU funnit att den inte var förenlig med
mineraloljdirektivet (92/81/EEG), om harmonisering av
strukturerna för punktskatter på mineraloljor.
Utifrån detta direktiv är det alltså inte möjligt att miljöbeskatta luftfarten!?
Dessutom är flygbränsle som genom avtal knutits till den internationella
luftfartsorganisationen ICAO helt skattebefriat.

Luftfartsverket part i målet
Men hur stämmer detta med en strävan att minska utsläppen
och styra om person- och godstransporter till miljövänligare
alternativ? Luftfartsverket vill givetvis inte ha åtgärder som
åstadkommer minskad efterfrågan på flygtransporter. I
stället vill man i samarbete med det internationella organet
Eurocontrol utveckla s.k. undervägsavgifter (kostnader för
hjälpmedel som en överflugen stat tillhandahåller) med
miljöparametrar, som är en del i EU-strategin för hållbar
utveckling av flyget. Man menar också att det är nödvändigt
med ett gemensamt agerande inom EU.

Flygets utsläpp måste beskattas
Det är ofattbart att flyget på det här sättet kommit undan sitt
miljöansvar. Med tanke på att utsläppen sker på hög höjd har
påverkan också en mer direkt effekt. Flyget är det
transportslag som förväntas öka sina utsläpp av koldioxid
snabbast. Med sin skattebefrielse på bränslet och inga
särskilda miljöskatter på flygresor betalar i dag flyget inte
sina externa samhällskostnader, särskilt inte vad gäller
klimatpåverkan.
Därför är det nu nödvändigt att regeringen i EU och andra internationella
organ, t.ex. ICAO, driver frågan om ett införande av en miljörelaterad skatt på
flygbränsle och/eller flygresor. Ett bestämt agerande i linje med
överenskomna miljömål i Rio och Kyoto måste till, liksom kravet på att ett
enskilt land skall kunna gå före.

Stockholm den 27 september 2000

Per Lager (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)
Kia Andreasson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Gunnar Goude (mp)
Ewa Larsson (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)





Motion 2000/01:T458 Miljömärk lastbilstrafiken

MER INFORMATION
Behandling av 2000/01:T458
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2000/01:T458 av Lager, Per (mp)

Miljömärk lastbilstrafiken

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till skärpta
miljöregler för lastbilstrafik i enligt med vad som anförs i motionen.
Begränsa miljöeffekterna
Den snabbt ökande lastbilstrafiken innebär både ökade utsläpp och höjda
bullernivåer. Problemet accentueras där motorvägar drar fram genom
känsliga landskap och nära bebyggelse. Ett exempel på detta är E6 genom
Bohuslän med tunga och allt tätare godstransporter mellan Norge och
kontinenten. Den bohuslänska naturen är hårt pressad idag och får ta emot
mycket mer än den tål. Bara detta faktum skulle vara underlag för en
snabb utbyggnad av järnvägen och överflyttning av godstransporterna till
detta det miljövänligaste av transportmedel.
Bullret från den alltmer utbyggda E6:an är en annan negativ effekt som de
boende utmed vägen drabbas hårt av.

CEMT-märkning i Europa
För att försöka dämpa miljöeffekterna av lastbilstrafiken har
organisationen Conférence Européenne des Ministres des Transports
(CEMT) ställt specifika krav på buller, hastighet, avgasvärden och
särskilda säkerhetstester m.m. Åkarna får ansöka om intyg hos Tullverket
och måste medföra intygen som verifierar de skyltar som åkarna sätter på
sina bilar.
De olika märkningarna som lastbilarna har idag är:
L - ljudnivå enligt de österrikiska reglerna, högst 80 decibel och max 60
km/tim mellan kl. 22-06.
G - en skylt för Tyskland, som innebär högst 80 decibel, och ger lastbilen
rätt att trafikera områden där sådana transporter annars är förbjudna.
U - betyder att lastbilen har Euro1-klassad motor och uppfyller kraven på
högst 80 decibel. Märkningen betyder också att man får öka sina transporter
upp till 50 % i enlighet med ett särskilt "tredjelandstillstånd".
S - (supergrön) handlar om kraven inom EU efter 1997, steg två i CEMT-
tillstånd vad gäller avgas- och bullervärden, omfattande säkerhetstester m.m.
A - gäller särskilda soptransporter i Tyskland.
H - innebär en totalvikt på högst 40 ton - i Österrike 38 ton.
E - är en skylt för Österrike, som betyder att det tunga fordonet inte
utnyttjar hela sin tillåtna totalvikt och därmed får skattelättnad.

Österrike och Tyskland går före
CEMT-märkningen, som skärper och begränsar miljöeffekterna, försöker
minimera den ofrånkomliga miljöbelastning som tunga godstransporter
innebär. Österrike och Tyskland, som har känslig och redan pressad och
utsatt natur, har med dessa initiativ med märkning och kvoteringssystem
gått före.

Schweiz går före
I Schweiz kommer ett än mer avancerat system att börja användas vid
årsskiftet 2000/01. På lastbilarnas vindrutor fästs en transponder/sändare,
som aktiveras vid gränspassagen och via ett GPS-system registrerar bilen
och dess antal körda km. Här ställs också starka krav på utsläpp och
lastbilarnas miljökvaliteter i övrigt (enligt Euro-klasserna) och
tillsammans ger detta underlag för en särskild miljöavgift. 2/3 av avgiften
går sedan tillbaka till utvecklingsprojekt av en miljövänligare kombitrafik
och 1/3 till kantonerna för vägförbättringar m.m.
Enligt uppgifter kommer Luxemburg också att införa det här systemet.

Det är dags för Sverige att gå längre
Det finns anledning för Sverige att ta ytterligare steg. Med hjälp av
märkningssystem som i Österrike och Tyskland och/eller sändare som i
Schweiz och Luxemburg får åkarna ta sin del av miljöansvaret och också
möjligheter att konkurrera om transporterna med bättre miljökvaliteter.
Hårt belastade natur- och boendeområden genomkorsade av tunga
lastbilstransporter skulle då, med särskilda hastighets-, buller- och
utsläppsbestämmelser, kunna få en någorlunda lindring. Den fortsatta
utvecklingen av ekonomiska styrmedel måste vara inställd på ett mer
långsiktigt hållbart transportsystem. Med de olika ländernas initiativ till
restriktioner blir det snart nödvändigt att införa gemensamma - och
hårdare - regler för godstransporter på vägar i Europa. Det är dessutom en
förutsättning om vi skall klara de lokala/regionala försurningsproblemen
och de globala klimatproblemen.

Stockholm den 5 oktober 2000

Per Lager (mp)





Motion 2000/01:Ub250 Införande av överlevnadsämne i skolan

MER INFORMATION
Behandling av 2000/01:Ub250
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2000/01:Ub250 av Lager, Per (mp)

Införande av överlevnadsämne i skolan

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheten att införa ett
överlevnadsämne, förslagsvis kallat Livsviktigt, som ett övergripande
och genomgående kärnämne i läroplaner för grundskola, gymnasieskola,
högskola och andra motsvarande utbildningar.

Skolans stora uppgift
I skolan, från vårt första år till dess vi avslutar
högskolestudierna, och återkommer till olika former av
vidareutbildningar, finns möjligheterna till pedagogiskt
förmedlande av de viktigaste livskunskaperna. Många hävdar
andra livsuniversitet, ofta med rätta, men vårt
undervisningssystem är en unik chans för den unga och
mognande människan att samlat och i diskussion med andra
få del av och kritiskt kunna granska de erfarenheter och den
forskning som gjorts inom livets alla olika delar och
dimensioner. Människan är nyfiken på livsvillkoren och
historien har också visat att människan, särskilt under det
senaste århundradet, missbrukat den natur och de villkor den
sätter för allt levande. Detta har minskat marginalerna och
gjort livsvillkoren utsatta och alltmer sköra, och beroende av
internationella miljööverenskommelser med sikte att hejda
förstörelsen av biosfärens känsliga livsbalans. Till denna
avgörande överlevnadsfråga har vi inte så mycket tid i våra
läroplaner. Ändå är frågan om miljön och en värdig
överlevnad för kommande generationer det mest
fundamentala problemet för oss alla på detta klot.

Alla ämnen är viktiga
Barnen lär sig kärnämnena, vilket är förutsättningen för alla
andra studier och för vår kommunikationskvalitet i egenskap
av sociala varelser och samhällsmedborgare. Att kunna läsa,
skriva och räkna är basverktyg, som ingen ifrågasätter vikten
av. Bland skolans andra ämnen sker från tid till annan olika
tyngdpunktsförskjutningar allt beroende på rådande livsstil i
samhället och olika forskningsrön. Många gånger har det
varit svårt för lärarna att leva upp till ökade krav på
specialkunskaper, samtidigt som det krävs helhetssyn och
samarbete över ämnesgränserna. Ibland lyckas ämnesöver-
gripande lärarlag över förväntan och gör stordåd, ibland är
det svårt att alls få lärarna engagerade i nya arbetssätt och att
ta på sig ansvar utöver de egna ämnena.

Övergripande insikter om livets förutsättningar
Med tanke på förändringen av livsvillkoren på jorden de
senaste årtiondena, ojämlikheten, den sneda
resursfördelningen, kemikaliseringens effekter på hälsa och
miljö, den långsiktiga klimatförändringens globala inverkan
på allt liv på jorden, måste vi våga hantera frågan om
livsförutsättningarna på ett samlat vis. De värsta hoten för
framtiden har vi redan skapat med den livsstil och det
överutnyttjande, missbrukandet, av resurserna vi i den  rika
delen av världen ägnat oss åt. Priset kommer att bli högt och
det är kommande generationer som ställer oss och våra
föräldrar till svars. Vi har inte lyckats se resurserna på
jordklotet som ett lån av kommande generation utan istället i
huvudsak sett dessa som ett arv från tidigare släkten utan
förpliktelser.
Därför är det hög tid att bromsa, lägga om resurshushållningen, försöka
anta utmaningen att klara framtiden, leva inom ett "rättvist miljöutrymme",
skapa "rättvis handel" och ta ansvar i mycket högre grad än idag för
framtiden och alla ofödda. För detta behövs det ett övergripande ämne, som
följer barnen upp genom ungdomen och till vuxna livet, ett ämne som handlar
om överlevnad, om ansvar, solidaritet, hushållning, etik, freds- och
konfliktfrågor, men också om livets glädje, kreativitet och kärlek.

Livsviktigt
Det ämnet skulle kunna heta "Livsviktigt" för att det just
sammanför det viktigaste i all den kunskap som förmedlas i
andra skolämnen, men också sammanförs med händelser och
förhållanden direkt ute i verkligheten. Ämnet kan bli det
forum, där eleverna ställer de svåra existentiella frågorna om
livet, filosofin, men också platsen för praktiska övningar och
förslag till hur resursproblemen kan lösas, hur miljön kan
räddas och hur vi skall förhålla oss till varandra för att klara
av att leva tillsammans i kompisgruppen, i familjen, i det
lokala-regionala samhället, världen. Varför är t.ex. demokrati
den bästa styrelseformen av våra samhällen och varför måste
demokratin hela tiden försvaras och utvecklas?
Informationen och kunskapsnivån skall följa mognadsgrad och möjligheter
att ta till sig allt större komplexitet och ansvar.
Detta är en fantastisk uppgift för läromedelskreatörer, att från förskola till
högskola förse eleverna med underlag för diskussioner och för att ta egna
initiativ till omvärderingar och formuleringar av gamla samhällsbegrepp,
teser och värden, som inte längre gagnar positiva värden i livet utan snarare
fungerar som kvarnstenar eller murar. Överallt behövs "synvändor" för att
klara av att anta utmaningen om en ekologiskt och socialt hållbar framtid. Det
finns redan idag liknande innehåll och namn som tillvalsämne på enskilda
skolor, så tanken är inte alls ny, men behöver genomsyra hela skoltiden.

Stockholm den 29 september 2000

Per Lager (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Barbro Feltzing (mp)





Motion 2000/01:U642 Tragedin på Big Mountain

MER INFORMATION
Behandling av 2000/01:U642
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2000/01:U642 av Lager, Per (mp)

Tragedin på Big Mountain

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att i relevanta forum protestera mot behandlingen
av indianerna på Big Mountain.

Bakgrund
Den pågående tvångsförflyttningen av navajo- (även
benämnda dineh) och hopifamiljer i Arizonas nordöstra del
är en fortsättning på århundraden av förtryck av Amerikas
ursprungsfolk. Brott mot de mänskliga rättigheterna och mot
ursprungsfolkens rättigheter begås dagligen. Miljön är svårt
sargad till följd av exploatering av uran och kol. För
människor och djur, som bebor området, har det fått
ödesdigra konsekvenser.
Navajo kan aldrig glömma vad som hände 1863-1864, då överste Kit
Carson samlade ihop alla navajos för att tvångsförflytta dem till ett
koncentrationsläger i Bosque Redondo Fort Sumner i New Mexico. Alla
navajos hem brändes och deras djur sköts. Navajos kallar den tragiska
händelsen The Longest Walk. Tusentals barn, kvinnor och män dog under
denna långa vandring.

Lagstiftning från 1974
Tvångsförflyttningen idag utgår från lagen: the Navajo-Hopi
Land Dispute Settlement Act PL 93-531, som antogs av
amerikanska kongressen 1974. Som namnet antyder bygger
den på en landkonflikt - enligt indianerna själva en
"fabricerad" sådan - mellan navajos och hopis. Ingenstans
nämns det underliggande motivet, nämligen statens intresse
av energitillgångar i området. Berget Black Mesa lär
innehålla den största kolfyndighet som någonsin hittats.

Ekonomiska intressen bakom landkonflikten
Historien om "landdispyten" mellan två indianstammar
iscensattes av en PR-firma, ägd av en advokat, som i sin tur
representerade ett konsortium av 23 stora energibolag. Han
arbetade för och betalades av både Hopi Tribal Council och
företaget Peabody Coal Company, som är USA:s största
kolproducent.

Regeringens stamråd från 1920-talet
Navajo och Hopi Tribal councils, som infördes på USA:s
regerings begäran på 1920-talet, omstrukturerades på 50-
talet i syfte att underlätta uthyrningen av mark till
gruvbolagen.
Detta blev möjligt med hjälp av "samarbetande" indianer som gick
regeringens och energibolagens ärenden. De traditionella ledarna från hopis
och navajos har aldrig erkänt representanterna i regeringens Tribal Councils.
Man har behållit sitt gamla styressätt och stammarna är överens.

Lagen 1974 och de gamla reservaten
Reservaten i Arizona skapades 1882 av president Chester
Arthur åt hopis "och andra sådana indianer som presidenten
väljer...". 80 år senare ändrades gränserna för reservaten på
nytt. Hopireservatet ligger mitt i navajoreservatet. Området
kring Big Mountain hade beteckningen Joint Use Area för
att det befolkades av båda stammarna. När 1974 års
Relocation Act trädde i kraft delades området emellertid upp
i Navajo Partitioned Land och Hopi Partitioned Land. Joint
Use Area upphörde. Ett taggtrådsstängsel sattes upp för att
markera gränsen.
Lagen fick förödande konsekvenser för människorna på Big Mountain,
som levt i fred och sämja med sina grannar i århundraden. Mer än 12 000
människor förflyttades mot sin vilja - den största tvångsförflyttningen av
indianer i USA sedan 1800-talet. Resultatet för både dem som förflyttats och
dem som motsatt sig förflyttning med alla rådande restriktioner, har blivit en
oförmåga att försörja sig. Förlusten av marken, där deras förfäder och barnens
navelstränger ligger begravda, det som är mest heligt för dem, underminerar
deras kultur och den religiösa identiteten. Otaliga arkeologiskt viktiga
platser,
som Anazasi monument, hogans, begravningsplatser och andra kultplatser,
har blivit förstörda och skändade av gruvbolagets verksamhet. Fattigdomen är
svår, och nu återstår bara ca 200 indianer på Big Mountain.

Senare överenskommelser om förflyttningar
1996 erbjöds de kvarvarande navajoindianerna på Big
Mountain det s.k. Accomodation Agreement eller PL 104-
301. Detta dokument tillåter dem att bo kvar i sina hem i 75
år. Men de blir tvungna att betala hyra till HTC, söka
tillstånd för bete, samlande av örter, ved m.m. Allt är
tillståndsbelagt. De får bara ha ett visst antal får, hästar och
kor (antalet förändras också hela tiden). AA-dokumentet
förbjuder även navajos att begrava sina anhöriga på Big
Mountain.
The Accomodation Agreement fick sällskap med ett Settlement
Agreement, som försäkrar Hopi Tribal Council 50 miljoner dollar. Halva
summan är en ersättning för att 85 % av navajos skulle skriva på AA.
Stamrådet drev hopiindianerna att försöka förmå navajos att skriva på.
En annan lag, som går under namnet The Bennet Freeze PL 93-531,
förbjuder indianerna att reparera sina byggnader eller uppföra nya. Lagen
påverkar även boende i t.ex. Tuba City, som är beläget nedanför Black Mesa.

Olyckan vid Church Rock 1979
Indianernas liv intill kol- och uranbrytningen på Big
Mountain har medfört ett kraftigt ökat antal sjukdomsfall
och många alldeles för tidiga dödsfall. Miljön är svårt
förgiftad.
Men de värst drabbade indianerna är de som tvångsförflyttades till "New
lands", Sanders utmed Rio Puerco-floden i Arizona. Det var här en damm full
med uran/kärnavfall brast och förorenade marken och vattnet med radioaktivt
avfall. Idag lever bara ca hälften av dem som flyttades dit.

Behov av förändringar och undersökningar
För att över huvud taget kunna komma till rätta med dagens
problem måste gällande lagstiftning ändras radikalt eller
upphävas:
- Public Law 935-31 Relocation Act
- Public Law 93-531 the Bennet Freeze
- Public Law 104-301 the Accomodation Agreement.
Det behövs också oberoende studier med mätningar av luft,
jord och vatten i området (halter av radioaktivitet,
tungmetaller, koldamm och andra gifter) med tanke på
skadeverkan/effekter på de boendes hälsa. Undersökningar
behöver göras om hur de vattenrättsavtal är skrivna som
fråntar navajos och hopis rätten till den enda
vattenreservoaren - den som nu används av Peabody Coal
för transport av kol i pipelines. Den naturliga tillgången på
grundvatten under berget håller på att helt tömmas. Extra
märkbart har detta blivit sommaren år 2000, då USA
drabbats av den värsta torkan i mannaminne. Vattenfrågan
börjar bli en viktig fråga för alla i det här området. Under
tiden fortsätter Peabody att pumpa upp grundvatten och leda
bort det.
Det som behövs nu är miljö- och socialkonsekvensanalyser vad gäller både
exploateringen av kolfyndigheterna och tvångsförflyttningarna. Det handlar
om förödande effekter på miljön och för en unik ursprungsbefolkning.

En kort respit
Med hjälp av folk runt om i världen har nu navajofolket i
sista stund haft råd att stämma den amerikanska staten om
brutna avtal med indianerna om att få bo inom reservatet "så
länge gräset växer och vattnet flyter". Med anledning av
detta fick de i februari 2000 tvångsförflyttningen uppskjuten
tills vidare. Istället har myndigheten bestämt sig för att
anklaga var och en för att olovligen uppehålla sig på
förbjudet område (deras eget hem). Risken är nu stor att den
sista resten av de traditionella navajos kommer att försvinna
från Big Mountain. Därför är det särskilt viktigt att kampen
för dessa indianers mänskliga, sociala och kulturella
rättigheter intensifieras.

Vad kan Sveriges regering göra?
Indianernas religion är oupplösligt knuten till marken de är
födda på. USA respekterar uppenbarligen inte, i det här
fallet, Wiendeklarationen om ursprungsfolkens rätt till skydd
av ekonomiska, sociala och kulturella värden, liksom rätten
till egen identitet. USA följer inte heller FN:s deklarationer
om de mänskliga rättigheterna och biologisk mångfald.
Sverige bör därför snarast ta initiativ till att föra upp frågan om
tvångsförflyttningarna från Big Mountain på FN:s agenda och i bilaterala
samtal med den amerikanska regeringen. Dessutom kan regeringen lyfta
frågan inom EU för att få ett bredare stöd och större tyngd bakom kravet på
indianernas rätt till sin mark, sin tradionella försörjning och kultur.

Stockholm den 5 oktober 2000

Per Lager (mp)



____________________________________________________________________________________

 

 

Ex. på mina motioner i riksdagen 2001-2002

Här följer: Kretsloppsbaserat stadsprojekt, Generellt skydd mot diskriminering, Ny begravningsmetod, Den spanska skogssnigeln, Fallet Mordechai Vanunu, Big Mountain och de mänskliga rättigheterna.

 

Motion 2001/02:Bo221 Kretsloppsbaserat stadsprojekt

MER INFORMATION
Behandling av 2001/02:Bo221
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2001/02:Bo221 av Per Lager m.fl. (mp)

Kretsloppsbaserat stadsprojekt

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheterna att bygga en ”grön” stad på en lämplig plats i Sverige.

En avstannande utveckling
1997 och 1999 motionerade vi om att få igång ett grönt stadsprojekt, som kunde visa på kretsloppsbaserade helhetslösningar för alla flöden i ett tättbebyggt område. Bo01, bomässan med det ”gröna” kvarteret i Malmö, ansågs av många som ett delvis förverkligande av ett sådant projekt. Med facit i hand kan man dock konstatera att projektet blev något annat. Den exklusiva placeringen vid stranden och det lyxiga utförandet har gjort boendekostnaderna alltför dyra. Det har skapats ytterligare en ”gräddhylla” – inte ett billigt, hållbart ekologiskt boende som kan stå som modell för framtida kvarters- och stadsbildningar.
Utvecklingen som såg så lovande ut för några år sedan, med ett ökande antal ekobyar och inbrytningar med ekokvarter i städerna m.m., tycks nu ha stannat av något. Det behövs därför ett nytt, stort och spännande projekt, med helhetslösningar, för att fortsätta utvecklingen mot framtidens stadsform, en livsmiljö för barnen, det socialt och ekologiskt hållbara samhället.

Tekniken och materialen finns
Teknikutvecklingen inom byggbranschen har gått mycket snabbt och alltfler materialtillverkare väljer bort de sämre alternativen. Ändå finns fortfarande exempel på motsatsen: nybyggda hus som möglar och ruttnar inom några år. Dålig byggkvalitet och dåliga material har ännu inte fasats ut helt och hållet.
Reaktionen på flera årtiondens felbyggande har inneburit en ny medvetenhet bland människor och ett allt starkare intresse av att söka sig tillbaka till ”rena” och naturliga material och använda sig av förnybara energialternativ i form av jord-, berg- och havsvärme, solvärme med solfångare, vindkraft och inte minst solceller för elektricitet. Det ligger en stor utmaning i att lyckas separera och sluta de olika kretsloppen, så att det vi återför till jorden inte är smittat med t.ex. kadmium, koppar, zink, silver, volfram, platina eller uran, vilket vi erfar med nuvarande slamspridning.
Den svenska byggforskningen har kunnat flytta fram positionerna steg för steg och Boverket har under senare delen av 90-talet publicerat en mängd rapporter om hälso- och miljöriktigt byggande. Materialtillverkarna väntar bara på efterfrågan och marknaden.

Initiera ett helskaleförsök
De tidigare motionerna om ett nytt grönt stadsprojekt avslogs visserligen i riksdagen, men det fanns ett ganska utbrett intresse för idén. Därför återkommer vi nu med förhoppning om att tiden mognat för ett positivt beslut. Då, som nu, såg vi idén som en avgränsad bebyggelse, en stad, för ca 25 000 invånare, med en kretsloppsbaserad infrastruktur där försiktighets- och substitutionsprinciperna är ledande för hela systemet. Staden skall byggas så ”ekologiskt rätt” som möjligt från början, med utrymme att kunna förbättras med nya insikter. Staden placeras så att invånarna har tillgång till odlingsbar mark, att transporterna, både de interna och de längre externa, inte medför giftiga utsläpp och att energianvändningen minimeras. Idag finns lösningar på de flesta av dessa infrastruktur- och flödesproblem, men det som fattas är uppdraget.

En tävling för arkitekter, byggare och kommuner
Ett projekt av den här storleken skulle skapa en nytändning inom byggbranschen, framför allt för att det ger möjlighet att skapa de socialt och ekologiskt riktiga helhetslösningarna. Tävlingsformen kommer att få stadsplanerare, arkitekter och byggingenjörer att snabbt utveckla nya spännande varianter på det sociala, hälsoinriktade och ekologiska temat. Detta blir också en utmaning för kommunerna när det gäller var staden skall placeras. Vilken kommun kan erbjuda det mest lämpliga området och de bästa förutsättningarna? Projektet skulle rikta världens alla samhällsbyggarögon mot Sverige och också strax generera liknande byggprojekt runt om i andra länder. De försök som hittills gjorts har inte varit i fullskalemodell. Här kan 90-talets omfattande lokala Agenda 21-erfarenheter samlas och få möjligheter att realiseras.
Uppdraget skulle med fördel kunna administreras genom Boverket i samarbete med andra myndigheter, t.ex. Byggforskningsrådet, Naturvårdsverket och lämpliga kulturinstitutioner.
För att komma till skott bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att snabbt utreda frågan och återkomma till riksdagen med förslag på hur det här projektet skall genomföras.

Stockholm den 29 september 2001    

Per Lager (mp)    
Helena Hillar Rosenqvist (mp)    Kia Andreasson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)    










Motion 2001/02:K349 Generellt skydd mot diskriminering

MER INFORMATION
Behandling av 2001/02:K349
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2001/02:K349 av Per Lager och Kia Andreasson (mp)

Generellt skydd mot diskriminering

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av grundlagen så att ett generellt rättsligt bindande skydd mot diskriminering införs och att begränsningen till etniska minoriteter i 2 kap. 15 § regeringsformen (RF) upphävs.

Bakgrund
Utredningen Vissa grundlagsfrågor (SOU 2001:19) har föreslagit att skyddet för utsatta grupper kompletteras och förstärks i 1 kap. 2 § första stycket RF. Tyvärr ingick det inte i kommitténs uppdrag att utreda ett utökat skydd i 2 kap. RF, trots att andra delar av kapitlet ingick i uppdraget.
Kommittén har således föreslagit ändringar i det s.k. målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § RF. Detta är dock inte rättsligt bindande. Miljöpartiet de gröna kan inte se syftet med att utöka detta skydd utan att skyddet i det rättsligt bindande fri- och rättighetskapitlet utökas på motsvarande sätt. Den av kommittén föreslagna ändringen skulle skapa en obalans mellan det allmännas mål och vad den enskilde uppfattar som en rättighet och vad som faktiskt för den enskilde utgör rättsligt bindande skydd. Samtidigt har bestämmelsen, i sin nuvarande utformning, av det allmänna i flera sammanhang åberopats som en ursäkt för att inte vidta andra åtgärder till skydd mot olika former av diskriminering. Det har skett med hänvisning till att respekten för alla människors lika värde redan är garanterad i 1 kap. 2 § RF.

Ett generellt skydd behövs
Vidare kan Miljöpartiet de gröna inte se varför skyddet i 2 kap. 15 § RF skall vara begränsat till att endast omfatta etniska minoriteter, särskilt som kommittén föreslår ett mera generellt och individuellt skydd i 1 kap. 2 § RF. Begränsningen av skyddet mot etnisk diskriminering i 2 kap. 15 § RF till förmån för minoriteter bör därför tas bort och regeln göras generell.

Stockholm den 4 oktober 2001    

Per Lager (mp)    Kia Andreasson (mp)

 


Motion 2001/02:K382 Ny begravningsmetod

MER INFORMATION
av 2001/02Behandling :K382
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2001/02:K382 av Per Lager (mp)

Ny begravningsmetod

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny begravningsmetod.

Inledning
Dagens begravningsmetoder utgör ett miljöproblem. Eftersom kropparna vid jordbegravning sänks ned två meter i jorden får mikroorganismer problem med nedbrytningen och kroppen förruttnar istället för att förmultna. Om kroppen har balsamerats tillkommer också problem med formalinläckage. Vid kremering finns andra problem som har att göra med rökgasutveckling och omhändertagande av kvicksilver.

Ny begravningsmetod
Nu pågår arbete med att ta fram en ny begravningsmetod som ska råda bot på dessa problem. Metoden bygger på befintlig teknik från idén om frystorkning och utförs genom att kroppen sänks ned i flytande kväve. Restprodukten är ett pulver om sammanlagt 20–30 kilo som sedan kan förvaras i en torvkista och sänkas ned i markens övre skikt. På så sätt blir kroppen ett utmärkt jordförbättringsmedel.
Giftiga ämnen minskar
Efter behandlingen är det enkelt att utskilja giftiga ämnen och hantera dem separat. Kvicksilvret blir kvar i metallisk form. Även andra ämnen som riskerar att bildas vid kremering av kroppar undviks. Om de tusentals kroppar av djur som kremerades i Storbritannien för att stoppa spridningen av galna ko-sjukan istället hade hanterats med den här metoden, skulle man sluppit de stora utsläpp av dioxiner som blev följden. Metoden kan alltså med fördel användas även för djur.

Svårt med plats på kyrkogårdar
Många kyrkogårdar har idag platsbrist och nya måste anläggas. Det beror delvis på att nedbrytningen går så långsamt som den gör. Med den nya metoden skulle det bli enklare att återanvända befintliga men också att anlägga nya begravningsplatser. Det tar bara ungefär ett halvår innan de rena resterna av kroppen förmultnat och blivit till jord.

Ingen förändrad ritual
Metoden kräver ingen förändrad ritual i kyrkan, men efter begravningen kan det vara annorlunda – särskilt för jorden där resterna av den döda grävts ned. Det är exempelvis möjligt att plantera ett träd eller en växt på begravningsplatsen som man vet får näring och livskraft av resterna från den dödas kropp. Kretsloppet fullbordas.

Framtiden
En pilotanläggning för att testa den nya begravningsmetoden kan eventuellt komma att tas i bruk redan i december i år. Det är viktigt att en ändring av lagen förbereds för att godkänna den nya metoden om försöken faller väl ut. Vi anser att regeringen ska inleda ett arbete med översyn av vilka förändringar i nuvarande lag som krävs för att en sådan begravningsmetod ska kunna godkännas.

Stockholm den 4 oktober 2001    

Per Lager (mp)    





Motion 2001/02:MJ316 Den spanska skogssnigeln

MER INFORMATION
Behandling av 2001/02:MJ316
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2001/02:MJ316 av Per Lager m.fl. (mp)

Den spanska skogssnigeln

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av åtgärder för att bättre kunna möta det växande problemet med den spanska skogssnigeln.

Ny i vår fauna
Bara för några år sedan var den knappt känd. Nu finns den så gott som överallt. Det är den spanska skogssnigeln, som också kallas ”mördarsnigel”, det handlar om. Etableringen har gått blixtsnabbt. Från att man skämtade om den i början har den nu blivit en sådan plåga för odlare och trädgårdsinnehavare att man desperat söker efter lösningar för att bli av med den eller åtminstone kunna klara av samlevnaden.

Dubbelkönad och med stor reproduktionsförmåga
Eftersom den är tvåkönad kan den reproducera sig själv och det gör den med en omfattning av ca 400 ägg per säsong. Det innebär att när den väl är på plats i trädgården, så har den snart blivit en stor koloni.

Inga naturliga fiender
Ett stort problem är att mördarsnigeln inte har någon naturlig fiende i vår fauna. Den enda, utöver människan, som är en fara för den är myskankan. Men de äter också mycket annat i trädgården och lämnar dessutom naturliga ”visitkort” överallt. Vinbergssnäckan lär äta mördarsnigelns ägg. I övrigt tycks kampen mot denna matglada trädgårdsförstörare helt vara upp till de drabbade människorna.

De drabbade känner sig maktlösa
Bland de drabbade har allt från ett dyrt snigelgift (järnfosfat, som anses ofarligt, men ännu inte KRAV-märkts) till handplockning och olika avlivningssätt använts. Från experter på lantbruksuniversitetet Ultuna har sju olika åtgärder föreslagits: lockbeten (hönsfoder, uppblött hundmat/vetekli, äpple, morot) och regelrätt snigeljakt, snigelgiftet ”Snigelfritt”, ett flitigt luckrande av jorden, ölfällor, kalkbarriärer eller kopparkragar runt växterna/odlingslådorna, miniväxthus av plastlådor och petflaskor, myskankor och särskild plantkontroll för att rotskölja och avlägsna eventuella snigelägg. Trots olika kombinationer av dessa åtgärder är det mycket svårt att hålla snigeln stången. Trädgårdar läggs ned på grund av den ojämna kampen. Odlarna finner det allt svårare att få lönsamhet. Den spanska skogssnigelns invasion håller på att få katastrofala följder för odlings- och trädgårdskulturen och det är knappast en tröst att invänta en riktig sträng vinter med tanke på rådande klimatförändring med högre medeltemperaturer.

En plan för åtgärder behövs
För att överhuvud taget kunna ta itu med problemet som nu finns över hela landet behövs något av en nationell handlingsplan. Det måste till mer kunskap om snigeln, dess intåg i den svenska faunan och hur man bäst – med naturliga, bättre och mindre arbetsinsatskrävande medel – kan möta dess accelererande och hejdlösa framfart. Intensiv snigeljakt, morgon och kväll, har nu blivit en nödvändig företeelse för att upprätthålla produktionen och skönheten i våra rabatter och köksträdgårdar.

Stockholm den 3 oktober 2001    

Per Lager (mp)    
Ewa Larsson (mp)    Marianne Samuelsson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)    







Motion 2001/02:U256 Fallet Mordechai Vanunu

MER INFORMATION
Behandling av 2001/02:U256
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2001/02:U256 av Per Lager m.fl. (mp, m, v, kd, c)

Fallet Mordechai Vanunu

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att Sverige i sina kontakter med Israel kräver efterlevnad av konventionen om de mänskliga rättigheterna i fallet Mordechai Vanunu.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen ifall inte situationen för Vanunu klart förbättras bör föra upp frågan på FN:s agenda för brott mot de mänskliga rättigheterna.

30 september 1986
Det är nu 15 år sedan den då 32-årige Mordechai Vanunu kidnappades och dömdes för att han i Sunday Times avslöjat Israels hemliga kärnvapenprogram (tillverkning av plutonium, litium och andra isotoper) i kärnteknikanläggningen Dimona, där han arbetade som tekniker 1976–85. Han dömdes inom lyckta dörrar för landsförräderi och avslöjande av statshemligheter. Straffet blev 18 år i isoleringscell (2x3 m). Detta föranledde en våg av protester och upprop över hela världen, bl.a. från en stor grupp Nobelpristagare och ledande vetenskapsmän. Arbetet för hans frigivning har därefter pågått oavbrutet. 1987 tilldelades han Alternativa Nobelpriset.

För mänsklighetens skull
Vanunu ansåg att kärnvapenprogrammet var en angelägenhet som måste avslöjas för hela mänskligheten. I ett brev från fängelset skriver han så här:
Jag är en människa med samvete som gjorde det av en stark övertygelse, efter mycket funderingar och många tvivel. Jag hade inget val. Jag var tvungen. Det fanns ingen annan som skulle göra det om inte jag gjorde det. Jag var rädd men redo att betala priset.
Han har fått betala ett alldeles för högt pris för sitt mod att avslöja sanningen och personligen handla efter Nürnbergprincipen om att mänsklighetens säkerhet gäller förmer än lojaliteten mot det egna landet.
Ett grymt, omänskligt och förnedrande straff
Amnesty International betecknar Vanunus isoleringsstraff som grymt, omänskligt och förnedrande och har krävt hans omedelbara frigivning. Trots detta – och hänvisningar till att Israel skrivit under konventionen om mänskliga rättigheter och tortyrkonventionen – har alla vädjanden, även genom resolutioner i EU-parlamentet, om lättnader varit förgäves.
Ändå väcktes hoppet hos många, när Vanunu i mars 1998 plötsligt tilläts komma ut ur sin isoleringsbur i Ashkelonfängelset. Hans mentala hälsa var då sedan länge allvarligt hotad. Skulle han släppas i samband med firandet av Israels 50-årsjubileum? Nej, det som såg ut att äntligen bli en upplösning av en lång pina visade sig alltså vara falska förhoppningar. Förhållandena har sedan dess istället hårdnat för Vanunu. I september 2000 stängdes han åter in i isoleringscellen 24 timmar om dygnet. Han utsätts också fortsättningsvis för svåra trakasserier. Dessutom censureras posten, breven klipps i bitar och/eller når inte mottagaren på flera månader. Man låter honom ha en dator (som skrivmaskin), men inget av det han skrivit på den får han ta med sig när han till slut lämnar fängelset. Enligt domstolen blir det först den 22 april 2004. Det finns också uppgifter om att han därefter på obegränsad tid kan hållas i husarrest under hårda restriktioner vad gäller kommunikationen med omvärlden.

Hämnd och prestige
Straffet har inga proportioner till det s.k. brottet. Det är bara en utdragen hämnd som inte får accepteras av omvärlden. Alla eventuella militära hemligheter 1986, som han skulle kunna komma ihåg, är idag inaktuella. Den enda hemligheten, som ytterligare kan avslöjas och som förvisso är komprometterande för några, är hur, av vem och på vems order Vanunu kidnappades den 30 september 1986. Men dessa uppgifter väger lätt mot det helvete som Vanunu har utsatts för och fortsätter att utsättas för.

Vanunu måste friges
Nu krävs bl.a. kraftiga markeringar från den svenska regeringen – i direkta samtal med Israels regering – med krav på omedelbar frigivning. Har inte det effekt, måste Sverige snabbt få upp Vanunus fall på FN:s agenda. År efter år har frågan lyfts i riksdagen utan att det lyckats skapa tillräcklig uppslutning för ett tillkännagivande till regeringen. Regeringen har å sin sida heller inte tagit några reella initiativ i frågan hittills. Allmänna uttalanden räcker inte!
Vanunu är en osjälvisk människa, som fått lida mer än nog för sitt mod och rättspatos. Om situationen för den idag 47-årige Vanunu skall kunna förbättras, måste hans fall aktualiseras på alla nivåer. Varje chans till påtryckning, varje försök att få Vanunu fri är något av en medmänsklig skyldighet. Vanunu har blivit en symbol för fredskampen och för våra mänskliga och demokratiska fri- och rättigheter. Vi får inte svika honom!

Stockholm den 2 oktober 2001    

Per Lager (mp)    
Marianne Andersson (c)    Eva Zetterberg (v)
Anna Åkerhielm (m)    Magda Ayoub (kd)





Motion 2001/02:U294 Big Mountain och mänskliga rättigheter

MER INFORMATION
Behandling av 2001/02:U294
Inga bilagor. Motion till riksdagen 2001/02:U294 av Per Lager (mp)

Big Mountain och mänskliga rättigheter

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av att i relevanta forum protestera mot behandlingen av de traditionella Navajo- (Dineh-) och Hopiindianerna på Big Mountain i Arizona.

Bakgrund
Den pågående tvångsförflyttningen av Navajo- (även benämnda Dineh) och Hopifamiljer i Arizonas nordöstra del är en fortsättning på århundraden av förtryck av Amerikas ursprungsfolk. Brott mot de mänskliga rättigheterna och mot ursprungsfolkens rättigheter begås dagligen. Miljön är svårt sargad till följd av en långvarig exploatering av uran och kol. För människor och djur som bebor området har det fått ödesdigra konsekvenser.
Navajoindianerna kan aldrig glömma vad som hände 1864, då överste Kit Carson samlade ihop alla Navajos han kunde finna, och tvångsförflyttade dem till ett koncentrationsläger i Bosque Redondo Fort Sumner i New Mexico.
Alla Navajos hem brändes och deras djur sköts framför deras ögon. Navajos kallar denna brutala och tragiska händelsen, The Longest Walk. Tusentals barn, kvinnor och män dog under den långa vandringen till New Mexico. Fyra år tillbringade Navajos i koncentrationslägret. 1868 skrevs sedan ett fördrag som försäkrade att Navajos fick återvända hem till sina marker mellan de fyra heliga bergen mot att de aldrig mer skulle ta upp vapen emot Amerikanska staten. Navajoindianerna har hållit sin del av avtalet, men inte USA:s reger­ing.

Lagstiftning från 1974
Tvångsförflyttningen idag utgår från lagen the Navajo-Hopi Land Dispute Settlement Act PL 93-531, som antogs av amerikanska kongressen 1974. Som namnet antyder bygger den på en landkonflikt mellan de två indianstammarna. Enligt indianerna själva är det beställd skrivbordsprodukt. Ingenstans nämns det underliggande motivet, nämligen statens intresse av energitillgångar i området. Berget Black Mesa lär innehålla den största kolfyndighet som någonsin funnits. Även olja och naturgas finns inom området.

Ekonomiska intressen bakom landkonflikten
Historien om ”landdispyten” mellan de två indianstammarna iscensattes av en PR-firma ägd av en advokat, John Boyden, som i sin tur representerade ett konsortium av 23 stora energibolag. Han arbetade för och betalades av både Hopi Tribal Council (som i sin tur är finansierat av USA:s regering) och företaget Peabody Coal Company, som är USA:s största kolproducent.

Regeringens stamråd från 1920-talet
”Navajo and Hopi Tribal Councils” inrättades av USA:s regering 1934 med hjälp av ”the Indian Reorganisation Act” och omstrukturerades på 50-talet i syfte att underlätta uthyrningen av mark till gruvbolagen.
Detta blev möjligt med hjälp av ”samarbetande” indianer som gick reger­ingens och energibolagens ärenden. De traditionella ledarna för Hopi- och Navajostammarna har aldrig erkänt representanterna i regeringens inrättade stamråd. I det fördrag som skrevs 1868 mellan USA:s dåvarande president och majoriteten av ledare för Navajofolket står tydligt att alla beslut som tas i framtiden gällande Navajos rätt till mark, måste enhälligt accepteras av minst tre fjärdedelar av Navajostammen. Detta har regeringen inte tagit hänsyn till senare (kopia av det handskrivna fördraget från 1868, mellan Amerikas dåvarande president och ledare för Navajostammen, finns att tillgå för läsning på svenska UD:s Amerikaenhet).
De traditionella indiansamhällena har behållit sitt gamla styrelsesätt och stammarna är överens.

Lagen 1974 och de gamla reservaten
Reservaten i Arizona skapades 1882 av president Chester Arthur åt Hopifolket ”och andra sådana indianer som presidenten väljer”. 80 år senare ändrades gränserna för reservaten på nytt. Hopireservatet är beläget mitt i Navajoreservatet. Området kring Big Mountain hade beteckningen gemensamt nyttjande – Joint Use Area – för att det befolkades av båda stammarna.
När 1974 års ”Relocation Act” trädde i kraft delades området emellertid upp i ”Navajo Partitioned Land” och ”Hopi Partitioned Land”. Området, avsett att användas av båda folkgrupperna, fanns inte mer. Ett taggtrådsstängsel sattes upp för att markera gränsen.
Lagen fick förödande konsekvenser för människorna på Big Mountain, som levt i fred och sämja med sina grannar i århundraden. Sedan 1974 har ca 25 000 Navajofamiljer och 300 Hopifamiljer blivit tvångsförflyttade eller felaktigt placerade. Detta är den största tvångsförflyttningen av indianer i USA sedan 1800-talet. Både de som förflyttats och de som motsatt sig har lidit mycket. De många restriktioner och omänskliga lagar som påtvingats indianerna har resulterat i en oförmåga att försörja sig, förlust av identitet och kulturell och religiös tillhörighet. En fjärdedel av dem som förflyttats till andra platser har dött, de flesta kort efter tvångsförflyttningen.
Förlusten av marken, där deras förfäder och barnens navelsträngar ligger begravda, det som är mest heligt för dem, underminerar deras kultur och den religiösa identiteten. Den indianska religionen/andligheten är oupplösligt förbunden med platsen man är född på och där ens förfäder levt och ligger begravda.
Otaliga arkeologiskt viktiga platser, som Anazasi-monumentet, ”hogans”, begravningsplatser och andra heliga kultplatser har blivit förstörda och skändade av gruvbolagets verksamhet. De nu återstående ca 200–300 traditionsbundna indianerna på Big Mountain lever i svår fattigdom.

”Accomodation Agreement” – nya förflyttningar
1996 erbjöds de kvarvarande Navajoindianerna på Big Mountain det s.k. Accomodation Agreement (AA) eller PL 104-301. Detta dokument tillåter dem att bo kvar i sina hem i 75 år. Erbjudandet gäller endast en familjemedlem – den som ”äger” bostaden, och inkluderar inga andra familjemedlemmar. När den personen dör upphör familjens rätt att bo kvar.
De är skyldiga att betala hyra till HTC, söka tillstånd för bete, samlandet av örter, ved m.m. Allt är tillståndsbelagt. De måste till och med söka tillstånd för att hålla ceremonier och utöva sin religion.
De får bara ha ett visst antal får, hästar och kor (antalet förändras hela tiden). AA-dokumentet förbjuder Navajos att begrava sina anhöriga på Big Mountain.
”The Accomodation Agreement” kompletterades med ett ”Settlement Agreement”, som försäkrar Hopis stamråd 50 miljoner dollar. Halva summan är en ersättning för att 85 % av Navajoindianerna skulle skriva på AA (beloppet är nu utbetalt till Hopi Tribal Council). Stamrådet drev Hopiindianerna att försöka förmå Navajofolket att skriva på. Olika trakasserier, skrämseltaktik, hot och misshandel användes som medel.
De som skrivit under ”the Accomodation Agreement” känner sig idag förda bakom ljuset, eftersom de utlovade markbitarna visat sig bl.a vara avsevärt mindre än vad som utlovats.
En annan lag som går under namnet ”The Bennet Freeze”, PL 93-531, förbjuder indianerna att reparera sina byggnader eller uppföra nya. Lagen påverkar även boende i t.ex. Tuba City, som är belägen nedanför Black Mesa.

Förflyttning till radioaktivt smittad mark
De som senast blev tvångsförflyttade, ca 4 000 människor, tilldelades ny mark som köpts för en billig summa, i närheten av den lilla staden Sanders.
De lever sina liv mitt i ett område som var platsen för en kärnavfallsolycka 1979. Området är kontaminerat av radioaktivitet och detta orsakar en stigande frekvens av strålningsrelaterade sjukdomar och för tidiga dödsfall.
Antalet missbildade nyfödda är dubbelt så högt som i andra delar av USA.
Källan/orsaken till den kontaminerade marken ligger ca 50 miles uppströms Puerco- floden, räknat ifrån det område som Navajofamiljerna bebor. Där brast en s.k. tailingspond – en damm där man förvarar spillet som blir kvar efter att man framställt uran. Det radioaktiva innehållet rann ut i Puercofloden i Arizona.
Denna olycka har rankats högt tillsammans med t.ex. Tjernobylkatastrofen och olyckan vid Three Mile Island.
Miljön i området uppvisar förödande skador, enligt utförda studier. Resultatet av studierna visar: ”not suitable for human habitation”. Black Mesa har idag inga existerande urangruvor, men kolbrytningen utgör likvärdiga hälsorisker för dem som bor i området.

Behov av förändringar och undersökningar
För att över huvud taget kunna komma till rätta med dagens problem måste gällande lagstiftning ändras radikalt eller upphävas:
Public Law 935-31 Relocation Act.
Public Law 104-301 the Accomodation Agreement.
Det behövs också oberoende studier med mätningar av luft, jord och vatten i området (halter av radioaktivitet, tungmetaller, koldamm och andra gifter) med tanke på skadeverkan/effekter på de boendes hälsa.
Undersökningar behöver göras om hur de vattenrättsavtal är skrivna som fråntar Navajos och Hopis rätten till den enda vattenreservoaren – den som nu används av Peabody Coal för transport av kol i pipelines. Den naturliga tillgången av grundvatten under berget håller på att helt tömmas. Extra märkbart har detta blivit de senaste åren, då USA drabbats av upprepade och ihållande torrperioder. Vattenfrågan börjar bli en viktig fråga för alla i det här området. Under tiden fortsätter Peabody att pumpa upp grundvatten och leda bort det mixat med kol i stora pipelines, till ”Mohave generating station” i Nevada. Där renar man sedan vattnet och säljer det på flaskor.
”Navajo Aquifer”, den enda vattenkällan för människor och djur på Black Mesa, håller på att torka ut. Man märker det på att källor och bäckar som man använt i generationer helt torkat ut, mindre jordbävningar känns i området – ”som om Berget håller på att sjunka” liksom uppkomsten av stora sprickor i markytan som ej funnits där förut.
Det som behövs nu är miljö- och socialkonsekvensanalyser vad gäller både exploateringen av kolfyndigheterna och tvångsförflyttningarna. Det handlar om förödande effekter för miljön och för en unik ursprungsbefolkning.

Efter 1:e februari 2000
Med hjälp av tillresta människor från hela världen lyckades man stoppa myndigheterna ifrån att tvinga bort de sista Navajos ifrån sina hem den 1:a februari år 2000. Den internationella uppmärksamheten gjorde att man inte vågade gå till verket.
Istället har myndigheterna ändrat taktik – man anklagar var och en för att olovligen uppehålla sig på förbjudet område (deras eget hem) och delar ut personliga ”eviction orders” till dem som inte skrivit på AA.
Risken är nu stor att den sista resten av traditionella Navajos kommer att försvinna från Big Mountain. Därför är det särskilt viktigt att kampen för dessa indianers mänskliga, sociala och kulturella rättigheter intensifieras.
Den 17:e februari år 2000, antog Europaparlamentet en resolution med anledning av den kritiska situationen på Big Mountain. I slutet av maj år 2001 besökte Ms Roberta Blackgoat, ledare, ”Elder” och matriark för de traditionella samhällena på Big Mountain, bl.a. chefen för svenska UD:s Amerikaenhet, Staffan Wrigstad, för att diskutera den akuta situationen.
Fem äldre Navajokvinnor arresterades i juli 2001 i samband med den heliga soldansceremonin, som är årets viktigaste ceremoni för folket på Big Moun­tain. De greps under förevändning att de inte hade ansökt om tillstånd för att hålla ceremonin och därför gjorde intrång på förbjudet område.
I början av augusti jämnade myndigheterna hela soldansområdet med marken – inte ens det heliga soldansträdet skonades. Det kan jämföras med att totalförstöra en kyrka eller ett tempel.
Indianernas religion är oupplösligt knuten till marken de är födda på. USA respekterar uppenbarligen inte, i det här fallet, Wiendeklarationen om ursprungsfolkens rätt till skydd av ekonomiska, sociala och kulturella värden, liksom rätten till egen identitet. USA följer inte heller FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna och biologisk mångfald.

Vad kan Sveriges regering göra
Sverige bör därför snarast ta initiativ till att föra upp frågan om tvångsförflyttningarna från Big Mountain på FN:s agenda och i bilaterala samtal med den amerikanska regeringen. Dessutom kan regeringen lyfta fram frågan inom EU för att få ett bredare stöd och större tyngd bakom kravet på indianernas rätt till sin mark, sin traditionella försörjning och kultur.
Sveriges regering bör medverka till att få USA:s regering att respektera Wiendeklarationen om ursprungsfolkens rätt till skydd av ekonomiska, sociala och kulturella värden såväl som kulturell identitet.
Sveriges regering kan medverka till att få USA att respektera FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, att upprätthålla skyddet för den biologiska mångfalden såväl som rätten till fri religionsutövning.

Stockholm den 4 oktober 2001    

Per Lager (mp)    

 

____________________________________________________________________________________